kontemplation, kinesiska lyktor och en frostigt vacker natt...

Utanför fönstren en alldeles vindstilla, frostnupen nyårsnatt. Över staden gungar fortfarande hundratals små brinnande kinesiska lyktor. Det är så vackert! Den sista skvätten gyllene Nederburg glimmar i glaset. Lyssnar på Händels "Music for fireworks". Har det gott! Vill tacka er alla som läst min blogg detta första halvår. Hoppas att ni vill fortsätta läsa. För mig är det här ett alldeles utmärkt forum att fundera och uttrycka mig i. Dela tankar. Visualisera och konkretisera. Nu har båtarna tutat. Vi har höjt våra glas. Det nya är här ! Låt oss göra detta nya år till precis det vi drömmer om ! LEV DIN DRÖM !

trösteord till mig själv

Tranströmer har skrivit så mycket... Så många, många fantastiska rader att värma sig vid. Två sanningar närmar sig varann, en kommer inifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att få se sig själv.

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta, som bara kan hittas av den som gått vilse

Vacker, vackrare, vackrast...

Ja det är julnatt, Och tankarna, associationerna är många. De snurrar runt i en fullständigt oordnad menuett. Hur många tankar kan egentligen en hjärna härbergera? Massor. Jättemånga ! Säger vännen hjärnforskaren och klappar mig på axeln. Ok då. Dä är det väl i sin ordning då. Julafton, juldagen är tillända. Och som brukligt är vänder jag på dygnet när tillfälle ges. Älskar nätterna. Det alldeles klara och krispiga. Jag tänker så bra när det bara är jag som är vaken (i den här lägenheten alltså). Ljuden förstärks. Skärpan är ofantligt mycket större utan brus från gatan. Från sönernas datorer. Jo. Jag tänker på det vackra. Tänker på människor nu. Vem är egentligen vacker ? Möter min egen spegelbild tidigt varje morgon och tänker INTE "Va vacker hon är där i spegeln" . Däremot möter jag gärna samma ansikte åtta timmar senare i samma spegel och tänker "hon är ju faktiskt helt ok". Vad är det som har hänt under dessa åtta timmar ? Jo. Jag har gnuggat min hjärna. I samtal, föreläsningar, gapskratt och stilla förundran. Simple as that. Slutledningen är inte alls långsökt: Jag behöver MÖTEN med andra människor för att bli vacker, Jag är inte enbart en utsida. INGEN är enbart en utsida. De krafter och reserver du har där innaför gör dig till den supersköna individ du önskar vara. Använd din inre kraft. Det är liksom kontentan av det hela. Silikonbröst, lösnaglar, lösögonfransar, blonderade slingor...döljer ju bara det som är du. Bestäm dig för att bli vackrast ! Använd din naturliga kraft. Det du har inuti. Och spegeln kommer att bågna inför din skönhet !!! God fortsättning föresten. Snart är det nytt år. Det bästa ! Ever ! Och du. Du är vacker. Vackrast !

har tagit en paus...

...och inväntar ljus. Det kommer. Fast den här gången verkar det ta tid...

Juholt, sillmacka, en fantastisk film och existentiell ångest

Lyssnar på den alldeles utmärkta P1-dokumentären "Partiledaren" av Amanda Glans och Erik Hedtjärn - om Håkan Juholts väg till makten. Förundras. Lika mycket som jag förundrades när jag såg honom hos Skavlan. Känner mig nästan generad faktiskt. Han är så totalt i avsaknad av charm och finess. En ovanligt slät figur i det politiska etablissemanget. Men starkt piskad av sitt behov av bekräftelse. "Jag kände äntligen att jag var någon" säger han i dokumentären ; och förklarar på följdfrågorna att han menar att han var var någon i politiskt hänseende. Dock tror jag att det handlar om betydligt "enklare" förklaringar. Alla har vi behov av bekräftelse. Det är ett av de mest grundläggande behoven hos oss alla. Att få vara någon, att bli sedda, förstådda, och älskade... Juholt har gjort en rekordsnabb karriär p g a sitt jättelika behov av bekräftelse menar jag. En liten kille från Småland, som säger sig inte ha så många kompisar, som säger sig separera det privata och det professionella med knivskärpa, som känt sig hånad och åsidosatt i partiet... Hans strategier har varit utstuderade och hämndinriktade, och han har lyckats vrida skallarna på näranog varenda en. Han kommer nog tyvärr att visa sig vara den sista spiken i kistan. Ska bli intressant att se om mina utsagor slår in...

Den inlagda sillen räckte till en superb sillmacka till eftermiddagsfikat med Ros. Och så fyra snapsar till det. Klockan tre på eftermiddagen. Kändes skönt, lite syndigt. Vi pratar talanger och strategier. Som alltid föds nya tankeslingor ur våra samtal, slingor som mer eller mindre subtilt kommer att sig in i andra nya sammanhang. Och påverka. Upplysa. Sprida ljus.

Avslutar kvällen med att se Den enfaldige mördaren. Vilka fina skådespelarinsatser och vilket ytterst väsentligt budskap, Den är helt enkelt genial. Den käre Alfredsson gjorde sin masterpiece med detta oustanding drama om den lilla människan i förhållande till makten.

Under den fantastisk ulliga pläden som jag fick i julklapp av äldste sonen tar jag så tag i de existentiella våndorna. Denna höst, föresten hela detta år har skuggats av omåttliga mängder ångest - inför sjukdom, död, finansiell misär och lite sjukdom till. Lägg därtill en konflikt med en konkliträdd chef så är scenariot någorlunda komplett. Jag vet ju: Måste vandra i detta ett tag till. Och nu MÅSTE jag hitta strategier att både dämpa och peppa. Jag flyr in i musiken. Söker svar och tröst i jävulskt bra gitarrsolon och svindlande operaarior. Jo i salig blandnig alltså. Filar på mina önskningar inför det nya året som är just around the corner ....

bakandets njutning...

Det börjades sent ikväll. Först skulle tvilligsönerna ha lite backup inför SO-provet imorgon - lag och rätt handlar det om. Rätt spännande faktiskt när väl diskussionerna satte fart. Dom tycker båda att det är spännande när jag berättar min historia från "Sjumastarn", Visbyfängelset, som nu sedan många år är vandrarhem. Och från Häktet, där jag var kombinerad behandlingsassistent och studieledare. Jag ser tillbaka på den tiden med stor tacksamhet och glädje, lärde mig mycket och fick träffa människor som verkligen hade något att berätta. Nåväl. SEN började baket! Ros och jag ska sälja vackert och gott på den stora marknaden på skyltsöndagen, alltså nu på söndag. Ska bli så roligt. Jag har producerat

Kärleksfull knäck

Lyxiga snöbollar av vit choklad och citron

Sanslösa snickers

Snurriga saffraner Nöjd. Tillfreds.

upprättelse... detta särskilt tillägnat kära Ros !

Blå hallen i stadshuset idag. En osäker talman, en kappvändande minister , en varm moderator, underbar sång...mer än tusen kvinnor och män med minnena mer eller mindre darrande utanpå huden. Det bör dock sägas (trots mina invändnngar mot de moderata och kristdemokratiska talarna) att det fanns en stor värdighet i framträdandena, och jag tror mig förstå att stämningen var både känslosam och laddad i lokalen. Jag ser ceremonin i direktsändning på TV, och tänker på de ohyggliga berättelser som ryms i den utredning, som lett fram till detta statliga ställningstagande. Framför mina ögon ser jag hjälplösheten i så många ögonpar, skräcken, ensamheten, förtvivlan... Alla de barn, som lämnats. Som utestängts. Som inte lyssnats på. Som varit bespottade och misskrediterade. Listan på övergreppen som begåtts är hur lång som helst... Jag tänker allra mest på min kära vän Ros, som sitter där idag. Tänker att det borde varit hon, som stod där i talarstolen för att ge röst och tyngd åt ceremonin. Hon som genom sin blotta uppenbarelse ger mänskor tröst och ork att fortsätta en stund till. Hon som vandrat genom förtvivlans dalar stöttar och lyfter idag helt förbehållslöst de som tappat taget om tillvaron. Jag hoppas och tror att hon har skålat i champagne ikväll. Och jag hoppas att hon känner att vi är många som beundrar hennes mod, och fantastiska personlighet !

Friend...

En vän är den som känner dig som du är, förstår var du har varit, accepterar vad du har blivit, och ändå, varsamt låter dig växa. William Shakespear

Över älggrytan och hjortkotletten, och det alldeles utmärkta vinet från Australien, spinner samtalet sina varsamma nät. Det är rätt varmt i lokalen. Jag brottas med klimakterievallningarna, och vi småskrattar åt att vi faktiskt blivit äldre… Vi har känt varann i över trettio år. Vi har sett varann i alla upptänkliga situationer genom livet. Vårt första möte i slutet av sjuttiotalet hade en väldigt en komisk inramning . Sen dess har våra liv utvecklats parallellt på många sätt. Vi har gjort klassresor båda två. Lämnat något, vunnit något annat, men ändå aldrig förnekat ursprunget. Kanske är det just detta, som är kärnan ? Att vi vet, och är stolta över rötterna ? Vi pratar och pratar. Bekräftelserna är många denna kväll. Närheten är påtaglig när vi gapskrattar åt likheterna.

En regnig vecka på Gotska Sandön. Konjaken tog slut redan första kvällen, sovsäckarna var våta inifrån och ut, men samtalen och skratten var så oändliga… så det gjorde faktiskt ingenting. Nyårsdagen i Nyanga i Zimbabwe. Vi har åkt runt för att hitta nånstans att bo, det är fullbokat överallt… Till sist hittar vi några rum hos en kvinna på en gammal farm högt uppe i bergen. Det är spöklikt. Ingen elektricitet. Det luktar mögel när vi lyfter på täcket i de viktorianska sängarna. I de överdådiga badrummen står oändliga rader med gamla, tomma parfymflaskor . När vi återvänder efter ett minst sagt omtumlande firande på ett ”fancy casino” i närheten är det hela som en dröm. Dagen därpå lämnar vi farmen, i lätt bakrus, och frågan är fortfarande om vi verkligen varit där ?! En annan nyårsafton i ett vackert hus på mellersta Gotland. God mat, god dryck. Sen Lars Norén i kvadrat. Den holländske älskaren hotade att lämna kalaset. Det antika kakfatet var dock perfekt som champagneglas ! Historierna kan bli hur många som helst. Men jag stannar här. Sanna vänner är dom som är där när det gungar. Dom är också där när det är vind i seglen. För att glädjas tillsammans med. Dom har nära till skratt och gråt. Och dom vet. Utan att så måmga ord behöver luftas. Käraste C. Tack ! Love you !!!!

när tiden stannar...

Det finns inte alltid träd att gömma sig bakom på livets jättelika tundra.
Det blåser kallt nu. Riktigt, riktigt kallt.
Jag gör som jag brukar. Listor, listor, listor. Imaginära och verkliga.
Problemet just nu är att vissa saker på de där listorna är för stora, för existentiellt genomgripande för att "bocka av". Bara tiden och mognaden kan göra sitt.

kunde inte ha sagt det bättre själv ! (på P1 idag)

"Att få vara i ett sammanhang
där min svaghet får synas
ger mig större tillgång till
min styrka"

drömda landskap ...

Du som med kropp och själ
befinner dig just här
ÄR inte här

Shit happens.

fin eftermiddag med syster på favoritplatsen...

Foto: Gudrun Isakson

Skulptur: Ellen (von Halwyl) Roosval

utsikt och insikt

Scenario:
Den gröna, tjocka mossan under mina fötter. Den bedövande doften av väta och kommande vintervila. De mättade färgerna. Korgen på min arm är tung av trumpetsvamp. Knäna darrar av vandringen nerför stenstigen i den täta skogen.
Och så öppnar sig landskapet. Horisontlinjen som ett linjalstreck. Knivskarp i den kalla oktoberkvällen. Jag sätter mig ner. Nedanför den branta klinten, breder strandängarna ut sig. Muramaris gamla golfbana. Det lilla badhuset med den snirkliga verandan. Slånbärstunneln. Havet.
Här bodde jag och pojkarna under några år. För alltid kommer den här remsan av land vara förbundet med förändring och djup glädje. Men också förtvivlan. Jag reste från något den gången. Kom till denna fristad som sköljde min själ, lindrade en del smärtor, men inte alla.
Inser idag, att jag först nu, flera år senare, börjar komma ikapp.
Åh, så skönt det känns att andas nu ! När jag sitter här med havet för mina fötter och bara är.
Det är lätt att vara ödmjuk en stund som denna. Och tacksam.

Tänker på människor som passerat i mitt liv. Snabba möten ibland. Goda möten. Svåra möten. Omtumlande möten.
Värmen från en fantastiskt inspirerande föreläsning sitter kvar. Emmanuel Ezra, läkare från Värmland delade idag med sig av sina tankar kring just det goda mötet.
På en mikrosekund läser vi av människan vi möter. Sätter in henne i något av våra undermedvetna fack. God, ond, snäll, kompetent etc.
På en MIKROSEKUND!

Det föranleder mig att fundera över hur många jag har ratat på min väg - p g a mina dolda programmeringar... Hur många fantastiska möten har jag gått miste om ?
Tranströmer har skrivit en så målande dikt om våra inre rum, våra inre valv.

Romanska bågar

Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Thomas Tranströmer Ur diktsamlingen ”För levande och döda ” (1989)



Hör om protesterna mot regimen i Syrien. 3000 personer döda hittills...
Kommer att tänka på Issa, den stolte och modige kurdiska mannen från Syrien, som under drygt ett år i början av 90-talet var närmast mitt hjärta. Tänker på alla sångerna, de vemodiga tonerna, men också den livliga festmusiken. Männens svettiga pannor, när de dansade för oss kvinnor...
Poesin. Hur jag njöt när Issa reciterade på kurmanji. Så vackert det lät, så mjukt melodin tog sig in i mina skrymslen.
Så många goda, djupa möten som bjöds mig detta år. I både den synliga verkligheten, och i mina innersta rum.


Var är mitt Kurdistan?
Var är Kurdistan mitt Kurdistan?
Var är mitt land?
Var är mina vingårdar?
Var är mina åkrar?
Fienden har ockuperat allt!
Var är mitt Kurdistan?
Var är mitt land?
Var är min kultur?
Var är min folklore?
Ingenting finns mera!
Fienden har tagit allt!
Var är mitt land, mitt Kurdistan,
min röda ros?
Jag söker mitt Kurdistan,
men jag finner det inte!
Kurdistan har fött oss
vår hembygd har gjort oss till
människor…
Natten är snart över,
sedan kommer dagen!
Jag ska inte glömma dig, nej!
Nej! Mitt land Kurdistan
dig glömmer jag aldrig!
av Sivan

på väg...

starkt ljus
öppnar mitt öga
färden mot klarsyn
har börjat

ser hans namn...

och förundras över den
starka
rakt igenom sorgsna
känslan
Fan också.
Och jag som trodde
att jag
var
fri.

om en mörk era i Sveriges historia...

Har haft familjemiddag ikväll. Mor, far, brorsor och några till. Samtalen kring middagsbordet böljade fram och tillbaka. Skratt och allvar. Så kom vi in på de vanvårdade fosterhems - och barnhemsbarnen. Min far, som är 88 år har ett glasklart och detaljerat minne. Det är så intressant att lyssna till honom ! De perspektiv han besitter är fascinerande, och då han också har en reflekterande förmåga blir det än mera intressant. Han tar oss med till sin barndom (på 20- och 30-talet), till en tid då rasbiologi var ett självklart och icke ifrågasatt begrepp i Sverige. Han berättade om flera familjer i hemsocknen, som p g a fattigdom och "tvivelaktigt leverne" fråntogs sina barn. De där barnen var i pappas ålder. De placerades på barnhem, och i fosterfamiljer. Flera av dem tvångssteriliserades...och förövades sin rätt att en gång bli föräldrar...
Vi lyssnar. Ställder följfrågor. Pappa rörs till tårar när minnesbilderna tenderar att bli alltför våldsamt tydliga.

Förra året deltog jag i en konferens på Etnografiska museet, i anslutning till den utmärkta utställningen " (O)mänskligt" . Där träffade jag bl a Kjell Sundstedt, regissör och författare, som skrivit om de fruktansvärda statliga övergrepp som begåtts mot hans familj. Boken heter "Till Gerturd", en omskakande och mycket viktig bok. Läs den !

Kjell Sundstedt

1921 grundades Rasbiologiska Institutet i Uppsala. Sverige var på den här tiden världsledande vad gällde forskning kring "ras". Man utförde omfattande "studier" på bl a den samiska befolkningen och resandefolket (som då kallades tattare). Man mätte skallar, fotograferade kroppar nakna ur alla vinklar, skrev långa utläggningar om "låga pannor", "grova käkar" etc.
Man påbörjade också den stora "reningen" av den "svenska rasen" (läs ariska) - dvs man började sterilisera människor från företrädesvis barnrika familjer, människor med "lösaktigt leverne" och "svaga gener".
Lite söderut fanns en man som inte bara sneglade på denna forskning utan faktiskt slukade den med hull och hår. Javisst, Hitler hade god hjälp av Sveriges ivrigt rasistiska forskning...
36.000 män och kvinnor tvångssteriliserades i vårt land under en period på ca 40 år...
De flesta av dessa människor befann sig under "samhällets beskydd" - i fosterhem, på barnhem och på diverse anstalter.

Rasbiologi är liktydigt med det modernare ordet rasism.
Sven Lindqvist gav 1992 ut boken "Utrota varenda jävel". Det är en bok som borde finnas i varenda skolbibliotek, och borde vara ett självklart inslag i SO-undervisningen. Den belyser den mörka historien med en skärpa sällan skådad!

Sven Lindqvist

Sven Lindqvist tar med läsaren på en resa till hjärtat av Sahara, till en öken där allt liv är utsläckt. Studier och drömmar leder resenären tillbaka till utgångspunkten: "Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna".
Utrota veranda jävel. Titeln är hämtad från Joseph Conrads klassiska roman Mörkrets hjärta. Med dessa tre ord slutar kolonisatören Kurtz sin uppsats om den europeiska civilisationens uppgift i världen.
För Conrads samtid var Europas expansion en biologiskt nödvändig process, som enligt naturens lagar måste leda till "de lägre rasernas" förintelse.
Folkmorden varken började eller slutade med nazismen. Auschwitz var "den moderna, industriella tillämpningen av en förintelse, på vilken det europeiska världsherraväldet sedan länge vilade", skriver Sven Lindqvist.
Han visar att orden "utrota varenda jävel" har djupa rötter i rasismens idéhistoria. I dagens Sverige med tilltagande främlingsfientlighet och uttalat rasistiska övergrepp har Sven Lindqvists bok en skrämmande aktualitet.

Allt detta sprunget ur intressanta minnesangivelser och diskussioner under en mycket trevlig familjemiddag...
Och nu rusar klockan mot vargtimme...
Jag vill hitta något försonande att ta med mig in i drömmarna. Något som pekar framåt.

En strimma av hopp. En ryggsäck fylld av realistiska löften.
Så kan kanske denna natt föra mig lugnt och stadigt till nästa morgons sol.

gåva

Jag blir
stark
vacker
och modig
när du
låter mig vara
svag
sårbar
och liten

Tack käraste vän!

lycklig ? jo.

har idag varit i bro hos cykel-rolf och inhandlat en gammal raritet, som jag redan älskar: En Crescent Pepita (1960 års modell) med samtliga orginaldelar intakta. Lyse, kolafärgad sadel (tveksamt bekväm, men snygg) pakethållare, styre, lås... SÅ fin. Och SÅ glad är jag.

Nu ska här cyklas till svampskog, bio och kalas. Jippih ! Vilken frihet.

Denna dag kan sammanfattas på följande sätt: Väldigt mycket värme: Grabbarna och jag har haft riktigt bra samtal , inte bara om det vanliga utan också om mer existentiella ting. Är glad att de är intresserade av livets frågor. Det bådar gott.
Sen orgier i underbar buffé från de bästa delikatessdiskarna: Lantpaté med rödlökscumberland och smågurkor, kräftsallad på stekt lantbröd , Magor med söta päron, och som grädde på moset en helt ljuvlig chokladmousse med färska jordgubbar. Mat är lycka. Och livskvalitet.
Och imorgon, mina vänner, tar jag min crescent till Lullyhill för att plocka mogna fläderbär. För här ska göras saft och sylt !

Smolk i lyckobägaren ? Jo.
Gårdagens bestialiska handling från USA:s sida sitter kvar som en tagg:
I går natt dödades den 42-åriga amerikanen Troy Davis. Jag vägrar att använda ordet avrättades eftersom det på ett så äckligt sätt neutraliserar vad det egentligen handlar om: ett lika kallblodigt mord som det Troy Davis på högst oklara grunder själv var dömd för.

Troy Davis spändes fast på en brits, fick en kanyl fäst i armen och slutligen sprutades en dödlig cocktail av kemikalier rakt in i blodet efter det att han sagt sina sista ord riktade till den mördade polismannens familj: ”Jag är ledsen att ni förlorade en son, en far, en bror. Men det var inte jag som gjorde det. Jag är oskyldig”. 05.08 natten till i torsdags konstaterades han död.
Jag får kväljningar av det faktum att USA, som påstår sig vara själva sinnebilden av ett demokratiskt samhälle, fortsätter att godtyckligt mörda sina egna till höger och vänster.
Dödstraffet är ett ytterst grymt och omänskligt straff som medför stort psykiskt lidande i samma klass som tortyr från det att domen avkunnas fram till avrättningen

Dödsstraffet är dessutom helt overksamt i avskräckande syfte, det har hur många seriösa studier som helst visat.

En gammal medeltida rest av grymhet som inte på något sätt hör hemma i en modern civiliserad, demokratisk och human värld.

Rätten till liv är absolut okränkbar.

Punkt. Med stort P.

mord i statens tjänst...

vi sitter och äter frukost när vi hör nyheten om att USA verkställt avrättningen av Troy Davis... Tuggorna växer i munnen. Både pojkarna och jag mår fysiskt illa, vi kan inte äta färdigt.
Så har då denna styvnackade "demokrati" gjort det igen...

Det är bara att beklaga. Och att oförtrutet jobba vidare med frågorna kring den okränkbara människovärdesprincipen.
För mig är det ofattbart att man kan kalla sig civiliserad och samtidigt plädera för straff, som strider inte bara mot FN:s grundteser utan också mot grunderna i samtliga stora världsreligioner.
Oskyldiga har avrättats. Sedan 1973 har 130 personer blivit släppta ur dödscell på grund av felaktiga domar i USA. Bara under 2003 släpptes 10 personer. En avrättning är slutgiltig och går inte att upphäva.
Troy avrättades trots stora tvivel kring hans fall:
Det fanns inga fysiska bevis som kopplar honom till mordet. 7 av 9 vittnen har ändrat eller tagit tillbaka sina vittnesmål. Vittnen har pekat ut en annan misstänkt.
Amnesty International anser att dödsstraffet är helt oacceptabelt och måste avskaffas.Dödstraffet är den allra mest extrema formen av grym och förnedrande behandling, och det är dessutom oåterkalleligt. Många oskyldiga har avrättats i flera av världens stater, och vi tycker att världens regeringar borde inse att dödsstraffet inte är ett straff - det är ett brott.
När Troy hade 26 timmar kvar att leva sa han: "Kampen för rättvisa slutar inte med mig. Den här kampen gäller alla Troy Davises som levt före mig och alla de som ska komma efter. Jag är vid gott mod, jag ber och känner ro. Men jag kommer inte att sluta kämpa förrän jag tagit mitt sista andetag."
Nu är det vi som måste kämpa vidare !

tuttlisor på väggen...

Äntligen har jag fått upp den fina tavlan "tuttlisor" - av konstnären Marcia Salinas - på väggen. Jag fick den i julklapp förra året av käraste A, som några månader tidigare hade fått besked om att hon hade bröstcancer. Tavlan blev en bekräftelse på kvinnokraften, och en positiv besvärjelse för framtiden. Den hänger nu i köket/matrummet tillsammans med andra "kvinnotavlor". Så här ser den ut:

I love it !

vill...

skriva skriva skriva...
Hjärnan kokar av ideer och uppslag. Vill skriva om minnesbilder, som ständigt dyker upp. Vill skriva om äldste sonen, som kämpar varje dag, och går från klarhet till klarhet. Vill skriva om de etiska aspekterna på åldersfixering/rädsla för att åldras. Vill beskriva. Helt vanliga små samtal som förs i min bil, när jag kör ensam. Mycket klokt blir sagt där ! :-)
Men tröttheten har kastat sig över mig. Har haft en lång och intensiv dag med många mänskliga möten, och även ett trevligt möte med en katt. Orkar inte samla ihop alla trådar ikväll, trots att lusten finns. Så jag lånar några rader av en stilig karl, som förutom sitt vackra yttre även har ett rikt och fantasifullt inre.

Mina damer och herrar! Jag ger er Rollo May !

“Many people suffer from the fear of finding oneself alone, and so they don't find themselves at all.”
― Rollo May, Man's Search for Himself

“In order to be open to creativity, one must have the capacity for constructive use of solitude. One must overcome the fear of being alone.”
“Finding the center of strength within ourselves is in the long run the best contribution we can make to our fellow men. ... One person with indigenous inner strength exercises a great calming effect on panic among people around him. This is what our society needs — not new ideas and inventions; important as these are, and not geniuses and supermen, but persons who can "be", that is, persons who have a center of strength within themselves.”
― Rollo May, Man's Search for Himself

“To love means to open ourselves to the negative as well as the positive - to grief, sorrow, and disappointment as well as to joy, fulfillment, and an intensity of consciousness we did not know was possible before”

en sån natt...

är det. En sån natt då allt står i förklarande ljus. Stilla. Tyst.
Den blå soffan är lagom mjuk och lagom omfamnande. Och tankarna vandrar fria och upprymda.

Tänkte på Monsieur Nuit tidigare ikväll. Abstinensen sätter in mellan varven. Men det är helt ok faktiskt. Hanterar det. Och tittar utifrån nu.
Kärlekssorger är en del av livet.
Det som dock fortfarande stör mig är att han inte vågade vara "transparent" . Inte vågade använda "det genomskinliga" . Ärlighet och öppenhet är trots allt de byggstenar vi vilar tryggast på. Är man utrustad med långa känselspröt "ser" man dock det sanna, genom "lögnen". Bakom tystnaden. Inte alltid helt enkelt att hantera, men användbart för det mesta. Någon kallar kanske detta för intuition. Att kunna "läsa av ". Jag tror att intuition är förmågan att bl a läsa kroppsspråk på ett subtilt sätt. En förmåga som vi alla har nedärvt , men som inte alla vet att träna upp och använda sig av.
Jag kommer att tänka på en sitution, som visar detta subtila "kroppsläsande" på ett alldeles utmärkt sätt. 1993 besökte mina föräldrar mig i Zimbabwe. Varken mor eller far pratar engelska, kan nåt ord hit eller dit, men inte tillräckligt för att föra ett samtal.
Vi åkte bland annat till byn Gozho, där min goda vän Alethas släkt bor.
Blev mottagna med öppna armar, fick kyckling och sadza och presenterades för alla pappans fruar, och en lång rad barn och barnbarn.
Pappa placerades på en låg pall bredvid byns äldste - Altehas farbror.
De två gubbarna började genast prata. De kom båda från familjer, som brukat jorden i generationer, så de hade mycket att språka om. Det festliga var ju att pappa pratade svenska, och farbror Goz pratade shona.
När vi åkte hemåt i den varma afrikanska natten frågade jag pappa hur han tyckt att dagen och kvällen varit. "Det här var nog det intressantaste på resan hittills" svarade han. "Jag har fått veta så mycket om det zimbabwiska jordbruket, och om familjelivet..." Så var det. Gubbarna hade språkat i flera timmar, och gett varann värdefull information genom att vara transparanta. Våga visa. Våga uttrycka.
Pappa återkommer fortfarande till det här ibland. Han säger att det var ett av de starkaste mänskliga möten han varit med om...

befriande att...

lämna en del gammalt skräp bakom sig...

genom tunna gardiner...

har jag blickat ut på det som sker. Har jag vädjat till gatorna. Till de kända ljuden. Känt röklukten från grannarna som tar en kvällscig. Hört deras lilla hund bjäbba och gny. Försökt hålla i. Det verkliga.
Men det är stilla nu. Jag är . Här.
Tänker på en annan tid, då natten hade mig fångad . Då ingenting var varmt och ingenting var enkelt.
Den tid som är nu. Är avskalad de värsta choserna. Springer inte fram på sönderbrända fötter. Jagas inte av varken demoner eller måsten.
Kanske är det som sonen sa förra veckan : Det känns som en uppenbarelse, det är nästan som nåt
gudomligt. Jag är böjd att hålla med.

från mina lådor...the wild one

once upon a time
there was a girl
called the wild one

she climbed the highest branches
dived into the darkest, deepest waters
she wrestled the boys to the ground
and sighed loudly when asked to behave

Then she became a woman
called the wildest
she proudly wore her black tights and boots
searced in every dark hole for salvation
she danced the night away
with creatures from afar
and spit her gall when asked to
slow down

when the first very tiny light
hit her way
she cried like a baby
she couldnt see
she was blinded
and confused
scared

light was not...

for her

she took all the pills at once
in a holy mixture with finest brandy

från mina lådor...shadowdance

shadowdance
tall slim dark bodies
moving
snakelike
next to the fire
frihtened
Quivering
full of lust
am I

where am I going ?
what am I doing ?
in this night
full of promises, scaring unfamiliar movements
sweat and deep breaths
drums take me far
further than I promised my mother to go...

the sweet taste of
maize and papaya
his deep kiss
spicy from piri-piri
and hot chibuku

afterwards
on the road again
thousand miles away
the spruce-forest darkgreen
calming my senses
the sudden
touch of his ancestors
strong voices/mild voices
tremble in the windings of my ear
i am finally given the answer

totem...

Konstbroderi av Alice Mwale


Mina söner har lejonet som sitt totem, sin skyddsande. Murambwe på shona. Eller shumba.
Lejonets egenskaper intempleras i varje medlem av den stora klanen. Styrka, mod, smidighet, passion..
Vid mitt traditionella giftermål i byn tio mil från Masvingo i södra Zimbabwe blev jag automatiskt en del av den stora familjen. Min svärfar "välsignade" vårt förbund, hälsade mig välkommen till klanen och gav mig en svart getabock (den slaktades sedan, och grillades innan kvällen var slut)som välkomstgåva. En mycket fin och symbolisk present.
Jag blev också en "murambwe", alltså en lejoninna. Nu kunde jag svara på frågan - som alltid ställdes allra först när man träffade någon ny människa - "Une ?" -Vad är du ? med "Murambwe", och den andra människan visste då direkt var mina "rötter" fanns. Lejonets beskydd ansågs starkt, och "lejonklanen" var väl ansedd. Jag kände mig mycket stolt över att få tillhöra denna stora grupp av lejon.
Vid skilsmässan fråntogs jag dock lejonets beskydd. Nu var jag bara "vanliga Tina" igen. Jag har fått trösta mig med att det finns tre synnerligen fina "lioncubs" i min närhet, som med råge lever upp till totemets karaktärsdrag "styrka, mod, smidighet och passion".

Datorfri - vilken frihet !

Har varit frivilligt datorfri några dagar. Fantastiskt skönt. Jag har fått så mycket gjort, och jag har känt mig, ja just det. Fri. Inser hur många timmar jag ägnar detta medium i vanliga fall, och hur mina värdemätare vad gäller tid förskjutits en aning. Men. Nu blir det, med viljans kraft datafria zoner för min del. Jag vill ju ut, i naturen. Vill jobba med musiken och litteraturen. Träffa vänner och familj öga mot öga. Skrivandet kommer jag dock att fortsätta med här eftersom det ger mig tillfredsställelse.
Lyssnade på Filosofiska rummet i P1 häromdan. Diskussionsämnet för dagen var Effektivitet. Mycket intressant att höra dels en filosof, dels en nationalekonom diskutera detta begrepp. Vi "multitaskar" (jag tycker om att direktöversätta ord - just detta blir väldigt roligt med svenska mått mätt) för att bli mer effektiva - tror vi. Men sanningen är nog att vi dränerar oss själva på viktigheter när vi "pratar med vår sjuka mamma i telefon och samtidigt chattar med nån kompis på FB, och har Twitter uppe också + att den där serien som vi följer på TV:n står på..." Vi ska göra så många saker samtidigt, för tänk om vi missar nåt ! Gud förbjude... Men. Vår inre stress ökar, och vår effektivitet minskar därmed. Förutsatt att vi med effektivitet menar att "hinna med" det viktiga i livet. Plus att "den verkliga kommunikationen" blir rejält sargad...
Jag fick en tankeställare av det där programmet. Och som sagt. Nu blir det fria zoner för mig.
Bodil Jönsson skrev för ca 10 år sen den utmärkta boken "Tio tankar om tid", som med fördel bör läsas av var och varannan ! Tid är det enda vi med säkerhet kan säga att vi har lika mycket av. 24 timmar per dygn - allihop.