lycklig ? jo.

har idag varit i bro hos cykel-rolf och inhandlat en gammal raritet, som jag redan älskar: En Crescent Pepita (1960 års modell) med samtliga orginaldelar intakta. Lyse, kolafärgad sadel (tveksamt bekväm, men snygg) pakethållare, styre, lås... SÅ fin. Och SÅ glad är jag.

Nu ska här cyklas till svampskog, bio och kalas. Jippih ! Vilken frihet.

Denna dag kan sammanfattas på följande sätt: Väldigt mycket värme: Grabbarna och jag har haft riktigt bra samtal , inte bara om det vanliga utan också om mer existentiella ting. Är glad att de är intresserade av livets frågor. Det bådar gott.
Sen orgier i underbar buffé från de bästa delikatessdiskarna: Lantpaté med rödlökscumberland och smågurkor, kräftsallad på stekt lantbröd , Magor med söta päron, och som grädde på moset en helt ljuvlig chokladmousse med färska jordgubbar. Mat är lycka. Och livskvalitet.
Och imorgon, mina vänner, tar jag min crescent till Lullyhill för att plocka mogna fläderbär. För här ska göras saft och sylt !

Smolk i lyckobägaren ? Jo.
Gårdagens bestialiska handling från USA:s sida sitter kvar som en tagg:
I går natt dödades den 42-åriga amerikanen Troy Davis. Jag vägrar att använda ordet avrättades eftersom det på ett så äckligt sätt neutraliserar vad det egentligen handlar om: ett lika kallblodigt mord som det Troy Davis på högst oklara grunder själv var dömd för.

Troy Davis spändes fast på en brits, fick en kanyl fäst i armen och slutligen sprutades en dödlig cocktail av kemikalier rakt in i blodet efter det att han sagt sina sista ord riktade till den mördade polismannens familj: ”Jag är ledsen att ni förlorade en son, en far, en bror. Men det var inte jag som gjorde det. Jag är oskyldig”. 05.08 natten till i torsdags konstaterades han död.
Jag får kväljningar av det faktum att USA, som påstår sig vara själva sinnebilden av ett demokratiskt samhälle, fortsätter att godtyckligt mörda sina egna till höger och vänster.
Dödstraffet är ett ytterst grymt och omänskligt straff som medför stort psykiskt lidande i samma klass som tortyr från det att domen avkunnas fram till avrättningen

Dödsstraffet är dessutom helt overksamt i avskräckande syfte, det har hur många seriösa studier som helst visat.

En gammal medeltida rest av grymhet som inte på något sätt hör hemma i en modern civiliserad, demokratisk och human värld.

Rätten till liv är absolut okränkbar.

Punkt. Med stort P.

mord i statens tjänst...

vi sitter och äter frukost när vi hör nyheten om att USA verkställt avrättningen av Troy Davis... Tuggorna växer i munnen. Både pojkarna och jag mår fysiskt illa, vi kan inte äta färdigt.
Så har då denna styvnackade "demokrati" gjort det igen...

Det är bara att beklaga. Och att oförtrutet jobba vidare med frågorna kring den okränkbara människovärdesprincipen.
För mig är det ofattbart att man kan kalla sig civiliserad och samtidigt plädera för straff, som strider inte bara mot FN:s grundteser utan också mot grunderna i samtliga stora världsreligioner.
Oskyldiga har avrättats. Sedan 1973 har 130 personer blivit släppta ur dödscell på grund av felaktiga domar i USA. Bara under 2003 släpptes 10 personer. En avrättning är slutgiltig och går inte att upphäva.
Troy avrättades trots stora tvivel kring hans fall:
Det fanns inga fysiska bevis som kopplar honom till mordet. 7 av 9 vittnen har ändrat eller tagit tillbaka sina vittnesmål. Vittnen har pekat ut en annan misstänkt.
Amnesty International anser att dödsstraffet är helt oacceptabelt och måste avskaffas.Dödstraffet är den allra mest extrema formen av grym och förnedrande behandling, och det är dessutom oåterkalleligt. Många oskyldiga har avrättats i flera av världens stater, och vi tycker att världens regeringar borde inse att dödsstraffet inte är ett straff - det är ett brott.
När Troy hade 26 timmar kvar att leva sa han: "Kampen för rättvisa slutar inte med mig. Den här kampen gäller alla Troy Davises som levt före mig och alla de som ska komma efter. Jag är vid gott mod, jag ber och känner ro. Men jag kommer inte att sluta kämpa förrän jag tagit mitt sista andetag."
Nu är det vi som måste kämpa vidare !

tuttlisor på väggen...

Äntligen har jag fått upp den fina tavlan "tuttlisor" - av konstnären Marcia Salinas - på väggen. Jag fick den i julklapp förra året av käraste A, som några månader tidigare hade fått besked om att hon hade bröstcancer. Tavlan blev en bekräftelse på kvinnokraften, och en positiv besvärjelse för framtiden. Den hänger nu i köket/matrummet tillsammans med andra "kvinnotavlor". Så här ser den ut:

I love it !

vill...

skriva skriva skriva...
Hjärnan kokar av ideer och uppslag. Vill skriva om minnesbilder, som ständigt dyker upp. Vill skriva om äldste sonen, som kämpar varje dag, och går från klarhet till klarhet. Vill skriva om de etiska aspekterna på åldersfixering/rädsla för att åldras. Vill beskriva. Helt vanliga små samtal som förs i min bil, när jag kör ensam. Mycket klokt blir sagt där ! :-)
Men tröttheten har kastat sig över mig. Har haft en lång och intensiv dag med många mänskliga möten, och även ett trevligt möte med en katt. Orkar inte samla ihop alla trådar ikväll, trots att lusten finns. Så jag lånar några rader av en stilig karl, som förutom sitt vackra yttre även har ett rikt och fantasifullt inre.

Mina damer och herrar! Jag ger er Rollo May !

“Many people suffer from the fear of finding oneself alone, and so they don't find themselves at all.”
― Rollo May, Man's Search for Himself

“In order to be open to creativity, one must have the capacity for constructive use of solitude. One must overcome the fear of being alone.”
“Finding the center of strength within ourselves is in the long run the best contribution we can make to our fellow men. ... One person with indigenous inner strength exercises a great calming effect on panic among people around him. This is what our society needs — not new ideas and inventions; important as these are, and not geniuses and supermen, but persons who can "be", that is, persons who have a center of strength within themselves.”
― Rollo May, Man's Search for Himself

“To love means to open ourselves to the negative as well as the positive - to grief, sorrow, and disappointment as well as to joy, fulfillment, and an intensity of consciousness we did not know was possible before”

en sån natt...

är det. En sån natt då allt står i förklarande ljus. Stilla. Tyst.
Den blå soffan är lagom mjuk och lagom omfamnande. Och tankarna vandrar fria och upprymda.

Tänkte på Monsieur Nuit tidigare ikväll. Abstinensen sätter in mellan varven. Men det är helt ok faktiskt. Hanterar det. Och tittar utifrån nu.
Kärlekssorger är en del av livet.
Det som dock fortfarande stör mig är att han inte vågade vara "transparent" . Inte vågade använda "det genomskinliga" . Ärlighet och öppenhet är trots allt de byggstenar vi vilar tryggast på. Är man utrustad med långa känselspröt "ser" man dock det sanna, genom "lögnen". Bakom tystnaden. Inte alltid helt enkelt att hantera, men användbart för det mesta. Någon kallar kanske detta för intuition. Att kunna "läsa av ". Jag tror att intuition är förmågan att bl a läsa kroppsspråk på ett subtilt sätt. En förmåga som vi alla har nedärvt , men som inte alla vet att träna upp och använda sig av.
Jag kommer att tänka på en sitution, som visar detta subtila "kroppsläsande" på ett alldeles utmärkt sätt. 1993 besökte mina föräldrar mig i Zimbabwe. Varken mor eller far pratar engelska, kan nåt ord hit eller dit, men inte tillräckligt för att föra ett samtal.
Vi åkte bland annat till byn Gozho, där min goda vän Alethas släkt bor.
Blev mottagna med öppna armar, fick kyckling och sadza och presenterades för alla pappans fruar, och en lång rad barn och barnbarn.
Pappa placerades på en låg pall bredvid byns äldste - Altehas farbror.
De två gubbarna började genast prata. De kom båda från familjer, som brukat jorden i generationer, så de hade mycket att språka om. Det festliga var ju att pappa pratade svenska, och farbror Goz pratade shona.
När vi åkte hemåt i den varma afrikanska natten frågade jag pappa hur han tyckt att dagen och kvällen varit. "Det här var nog det intressantaste på resan hittills" svarade han. "Jag har fått veta så mycket om det zimbabwiska jordbruket, och om familjelivet..." Så var det. Gubbarna hade språkat i flera timmar, och gett varann värdefull information genom att vara transparanta. Våga visa. Våga uttrycka.
Pappa återkommer fortfarande till det här ibland. Han säger att det var ett av de starkaste mänskliga möten han varit med om...

befriande att...

lämna en del gammalt skräp bakom sig...

genom tunna gardiner...

har jag blickat ut på det som sker. Har jag vädjat till gatorna. Till de kända ljuden. Känt röklukten från grannarna som tar en kvällscig. Hört deras lilla hund bjäbba och gny. Försökt hålla i. Det verkliga.
Men det är stilla nu. Jag är . Här.
Tänker på en annan tid, då natten hade mig fångad . Då ingenting var varmt och ingenting var enkelt.
Den tid som är nu. Är avskalad de värsta choserna. Springer inte fram på sönderbrända fötter. Jagas inte av varken demoner eller måsten.
Kanske är det som sonen sa förra veckan : Det känns som en uppenbarelse, det är nästan som nåt
gudomligt. Jag är böjd att hålla med.

från mina lådor...the wild one

once upon a time
there was a girl
called the wild one

she climbed the highest branches
dived into the darkest, deepest waters
she wrestled the boys to the ground
and sighed loudly when asked to behave

Then she became a woman
called the wildest
she proudly wore her black tights and boots
searced in every dark hole for salvation
she danced the night away
with creatures from afar
and spit her gall when asked to
slow down

when the first very tiny light
hit her way
she cried like a baby
she couldnt see
she was blinded
and confused
scared

light was not...

for her

she took all the pills at once
in a holy mixture with finest brandy

från mina lådor...shadowdance

shadowdance
tall slim dark bodies
moving
snakelike
next to the fire
frihtened
Quivering
full of lust
am I

where am I going ?
what am I doing ?
in this night
full of promises, scaring unfamiliar movements
sweat and deep breaths
drums take me far
further than I promised my mother to go...

the sweet taste of
maize and papaya
his deep kiss
spicy from piri-piri
and hot chibuku

afterwards
on the road again
thousand miles away
the spruce-forest darkgreen
calming my senses
the sudden
touch of his ancestors
strong voices/mild voices
tremble in the windings of my ear
i am finally given the answer

totem...

Konstbroderi av Alice Mwale


Mina söner har lejonet som sitt totem, sin skyddsande. Murambwe på shona. Eller shumba.
Lejonets egenskaper intempleras i varje medlem av den stora klanen. Styrka, mod, smidighet, passion..
Vid mitt traditionella giftermål i byn tio mil från Masvingo i södra Zimbabwe blev jag automatiskt en del av den stora familjen. Min svärfar "välsignade" vårt förbund, hälsade mig välkommen till klanen och gav mig en svart getabock (den slaktades sedan, och grillades innan kvällen var slut)som välkomstgåva. En mycket fin och symbolisk present.
Jag blev också en "murambwe", alltså en lejoninna. Nu kunde jag svara på frågan - som alltid ställdes allra först när man träffade någon ny människa - "Une ?" -Vad är du ? med "Murambwe", och den andra människan visste då direkt var mina "rötter" fanns. Lejonets beskydd ansågs starkt, och "lejonklanen" var väl ansedd. Jag kände mig mycket stolt över att få tillhöra denna stora grupp av lejon.
Vid skilsmässan fråntogs jag dock lejonets beskydd. Nu var jag bara "vanliga Tina" igen. Jag har fått trösta mig med att det finns tre synnerligen fina "lioncubs" i min närhet, som med råge lever upp till totemets karaktärsdrag "styrka, mod, smidighet och passion".

Datorfri - vilken frihet !

Har varit frivilligt datorfri några dagar. Fantastiskt skönt. Jag har fått så mycket gjort, och jag har känt mig, ja just det. Fri. Inser hur många timmar jag ägnar detta medium i vanliga fall, och hur mina värdemätare vad gäller tid förskjutits en aning. Men. Nu blir det, med viljans kraft datafria zoner för min del. Jag vill ju ut, i naturen. Vill jobba med musiken och litteraturen. Träffa vänner och familj öga mot öga. Skrivandet kommer jag dock att fortsätta med här eftersom det ger mig tillfredsställelse.
Lyssnade på Filosofiska rummet i P1 häromdan. Diskussionsämnet för dagen var Effektivitet. Mycket intressant att höra dels en filosof, dels en nationalekonom diskutera detta begrepp. Vi "multitaskar" (jag tycker om att direktöversätta ord - just detta blir väldigt roligt med svenska mått mätt) för att bli mer effektiva - tror vi. Men sanningen är nog att vi dränerar oss själva på viktigheter när vi "pratar med vår sjuka mamma i telefon och samtidigt chattar med nån kompis på FB, och har Twitter uppe också + att den där serien som vi följer på TV:n står på..." Vi ska göra så många saker samtidigt, för tänk om vi missar nåt ! Gud förbjude... Men. Vår inre stress ökar, och vår effektivitet minskar därmed. Förutsatt att vi med effektivitet menar att "hinna med" det viktiga i livet. Plus att "den verkliga kommunikationen" blir rejält sargad...
Jag fick en tankeställare av det där programmet. Och som sagt. Nu blir det fria zoner för mig.
Bodil Jönsson skrev för ca 10 år sen den utmärkta boken "Tio tankar om tid", som med fördel bör läsas av var och varannan ! Tid är det enda vi med säkerhet kan säga att vi har lika mycket av. 24 timmar per dygn - allihop.

Goodnight sweetheart it's time to go...

Skulle vilja vara en drake.
För en kort stund.
Fräsa och spotta, spruta eld.
Och sen flaxa iväg.
Mot nya horisonter ...

sköna september...tid för minnen

Kristallklar natt i Tofta. Jag sitter inlindad i en fleecepläd. Skriver. Lyssnar på den sovande skogen, och på de svaga vågljuden från havet.
Tänker: Nu kan tiden stanna. Nu är jag tillfreds.
Vi har ätit mycket god mat, kantarelltoast, mustig fisksoppa, starkt kaffe och små pajer med äpple och kardemumma. Och Calvados förstås. Det hör liksom till när vi träffas.
Samtalen flyter i och ur. Minnesbilder aktiveras, och plötsligt är vi långt tillbaka, ibland i barndomen, ibland i gymnasietiden. A och jag har känt varann sen 1979, Vi jobbade på dagis då och fann varann ganska omgående, Våra värderingar och tankar trivdes ihop, Vi klämde in oss i det vidriga rökrummet (där det inte fanns nån ventilation) och blossade på våra gula Blend och Camel.
Vi avhandlade väsentligheterna i detta rum, Delade drömmar och förhoppningar. Vi bestämde oss rätt snabbt för att göra en lång resa tillsammans. Till USA och Mexico.
Den där resan innehöll allt man kan tänka sig, när man är tjugoett respektive tjugotre, och en del man inte i sin vildaste fantasi hade kunnat föreställa sig...En natt på Manhattan tillsammans med den stenrike redaren Erik från Danmark. Oändliga rundturer i nationalparker och i San Fransisco.Alligatorer och stora fågelspindlar i terrarier bredvid soffan hos Mike (som hette Ferrari i efternamn och var släkt med THE Ferrarians i Italien), Walt och Mel. Crossträning i bergen utanför Sacramento. En bar med världens sexigaste sångare !
Sen Mexico. Som att vända en hand. Vi satt mycket inne i vårt rum. Och skrev, och rökte. På cementväggarna satt det fullt med ödlor, som höll sig fast med hjälp av sina sugproppsfötter.
Lasse kom ofta och satte sig hos oss, plockade fram de få diktböcker han ägde, och vi läste ur dem.

Det var inte jättevanligt att unga människor gjorde långresor på den tiden, så alla kompisar följde vår resa med stort intresse. Via brev. Minns den där underbara känslan när man gick till poste restante-stället och postmästaren plockade fram en bunt brev i flypostkuvert med blågula kanter runtom. Då var det fest !

Ry Cooder "Bop till you drop" var favoriten, särskilt "Little sister", och "The river" med Bruce.

På den tiden riktades min längtan mot en förbjuden kärlek.
I somras träffades vi igen, helt apropå här i staden.
Huden är kroppens största organ
Huden minns
När du lyfter min tröja och dina handflator
söker sig uppåt
är jag tillbaka i ett vardagsrum på Smedjegatan
Året var 1978. Jag var nitton år och det du och jag gjorde
var underbart förbjudet
Så möts vi igen. Trettiotre år senare.
Det är lika förbjudet
och faktiskt ännu mera underbart
Vi har så många minnen
i den tunna huden på fingertopparna
I våra ögon
I vår lust
Allt vi gör med varann är enkelt, självklart
och helt utan skuld
När jag promenerar hemåt sen,
det är morgon då, faller ett lätt regn
En regnbåge lyser plötsligt på himlavalvet
Jag sätter mig ner i Dalmansporten
Tårarna droppar
Mest av glädje
lite av melankoli
Det kommer aldrig att bli vi
Likväl kommer det alltid alltid att vara vi
i de hemligaste lustfyllda rummen...

det kom ett vykort...

avsänt i Neapel. Det doftade gammalt. Det var gammalt. Det hade legat i en garderob utan ventilation. Länge. Texten bad mig att alltid minnas vårt första möte...
Jodå. Det gör jag. Mycket väl. Och resten också.
Slutet var inte så roligt. Men det däremellan.

bikt...

allt håller andan
något mycket stort håller på att hända
som jag väntat!
vetat
längtat
bävat
och nu
öppnas portarna
orden rinner, forsar
en så förlösande glädje !
den oändligt stora, villkorslösa, okuvliga kärleken
spelar på våra kinder
strömmar mellan oss
allt känns möjligt
och ingenting skrämmer

nu tar vi striderna
sida vid sida