de masker vi bär, och drömmer om att bära...

  Trettondagsafton är tillända. Årets traditionella "maskbärarkväll". Bara "för kul" började jag räkna efter alla masker jag burit, och bär. Till vardags alltså. Och det var inte så kul...så DET tänker jag inte skriva om ! Det sparar jag åt min terapeut. ;-)
  Däremot tänker jag skriva om hur befriande det är att faktiskt få tillåtelse att ikläda sig något annat för en kväll, och leva ut önskningar och drömmar som annars är förbjudna eller "konstiga".
  Jag bodde i kollektiv i Äppelviken under några år i början av 80-talet. Delade ett fantastiskt fint gammalt trähus med 4 andra människor. Det var alltid liv och rörelse i det där huset. Massor av vänner kom och gick, nya bekantskaper knöts, livet var enkelt. Och det levdes i hundraåttio...
I detta kollektiv hade vi återkommande stora fester, många med olika maskeradteman. Ett tema var "Läder och spets". Gissa om drömmarna fick utrymme denna kväll ! Doften av läder. Svettig hud under de vackra spetsdecolltagen. Wow!
Vi hade liveband också. Det spelades punk och rock´n roll så att väggarna bågnade. I varenda vrå av kåken var det människor som dansade, diskuterade, kysstes... Och jag minns de osannolikt överfulla askkopparna överallt. Det var på den tiden man ALLTID rökte inomhus.
  Ett annat tema var "De forna gudarnas lov". Freja, Afrodite, Tor, Poseidon... fanns representerade. En musiker - som tyckte det där med maskerad var fjantigt, men som ändå var partysugen - hade pillat ur ena glaset på sina solglasögon, och blivit Oden. En annan kompis, trummis, lika skeptisk, kom haltande uppför trappan till huset och meddelade att han var "Akilles häl". Så det fanns plats för alla.  Och framförallt för fantasin.
  Kontentan ? Ja. Kanske skulle vi ha lite mer maskerader. För att få möjlighet att visa vem vi verkligen är ?

kontemplation, kinesiska lyktor och en frostigt vacker natt...

Utanför fönstren en alldeles vindstilla, frostnupen nyårsnatt. Över staden gungar fortfarande hundratals små brinnande kinesiska lyktor. Det är så vackert! Den sista skvätten gyllene Nederburg glimmar i glaset. Lyssnar på Händels "Music for fireworks". Har det gott! Vill tacka er alla som läst min blogg detta första halvår. Hoppas att ni vill fortsätta läsa. För mig är det här ett alldeles utmärkt forum att fundera och uttrycka mig i. Dela tankar. Visualisera och konkretisera. Nu har båtarna tutat. Vi har höjt våra glas. Det nya är här ! Låt oss göra detta nya år till precis det vi drömmer om ! LEV DIN DRÖM !

trösteord till mig själv

Tranströmer har skrivit så mycket... Så många, många fantastiska rader att värma sig vid. Två sanningar närmar sig varann, en kommer inifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att få se sig själv.

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta, som bara kan hittas av den som gått vilse

Vacker, vackrare, vackrast...

Ja det är julnatt, Och tankarna, associationerna är många. De snurrar runt i en fullständigt oordnad menuett. Hur många tankar kan egentligen en hjärna härbergera? Massor. Jättemånga ! Säger vännen hjärnforskaren och klappar mig på axeln. Ok då. Dä är det väl i sin ordning då. Julafton, juldagen är tillända. Och som brukligt är vänder jag på dygnet när tillfälle ges. Älskar nätterna. Det alldeles klara och krispiga. Jag tänker så bra när det bara är jag som är vaken (i den här lägenheten alltså). Ljuden förstärks. Skärpan är ofantligt mycket större utan brus från gatan. Från sönernas datorer. Jo. Jag tänker på det vackra. Tänker på människor nu. Vem är egentligen vacker ? Möter min egen spegelbild tidigt varje morgon och tänker INTE "Va vacker hon är där i spegeln" . Däremot möter jag gärna samma ansikte åtta timmar senare i samma spegel och tänker "hon är ju faktiskt helt ok". Vad är det som har hänt under dessa åtta timmar ? Jo. Jag har gnuggat min hjärna. I samtal, föreläsningar, gapskratt och stilla förundran. Simple as that. Slutledningen är inte alls långsökt: Jag behöver MÖTEN med andra människor för att bli vacker, Jag är inte enbart en utsida. INGEN är enbart en utsida. De krafter och reserver du har där innaför gör dig till den supersköna individ du önskar vara. Använd din inre kraft. Det är liksom kontentan av det hela. Silikonbröst, lösnaglar, lösögonfransar, blonderade slingor...döljer ju bara det som är du. Bestäm dig för att bli vackrast ! Använd din naturliga kraft. Det du har inuti. Och spegeln kommer att bågna inför din skönhet !!! God fortsättning föresten. Snart är det nytt år. Det bästa ! Ever ! Och du. Du är vacker. Vackrast !

har tagit en paus...

...och inväntar ljus. Det kommer. Fast den här gången verkar det ta tid...

Juholt, sillmacka, en fantastisk film och existentiell ångest

Lyssnar på den alldeles utmärkta P1-dokumentären "Partiledaren" av Amanda Glans och Erik Hedtjärn - om Håkan Juholts väg till makten. Förundras. Lika mycket som jag förundrades när jag såg honom hos Skavlan. Känner mig nästan generad faktiskt. Han är så totalt i avsaknad av charm och finess. En ovanligt slät figur i det politiska etablissemanget. Men starkt piskad av sitt behov av bekräftelse. "Jag kände äntligen att jag var någon" säger han i dokumentären ; och förklarar på följdfrågorna att han menar att han var var någon i politiskt hänseende. Dock tror jag att det handlar om betydligt "enklare" förklaringar. Alla har vi behov av bekräftelse. Det är ett av de mest grundläggande behoven hos oss alla. Att få vara någon, att bli sedda, förstådda, och älskade... Juholt har gjort en rekordsnabb karriär p g a sitt jättelika behov av bekräftelse menar jag. En liten kille från Småland, som säger sig inte ha så många kompisar, som säger sig separera det privata och det professionella med knivskärpa, som känt sig hånad och åsidosatt i partiet... Hans strategier har varit utstuderade och hämndinriktade, och han har lyckats vrida skallarna på näranog varenda en. Han kommer nog tyvärr att visa sig vara den sista spiken i kistan. Ska bli intressant att se om mina utsagor slår in...

Den inlagda sillen räckte till en superb sillmacka till eftermiddagsfikat med Ros. Och så fyra snapsar till det. Klockan tre på eftermiddagen. Kändes skönt, lite syndigt. Vi pratar talanger och strategier. Som alltid föds nya tankeslingor ur våra samtal, slingor som mer eller mindre subtilt kommer att sig in i andra nya sammanhang. Och påverka. Upplysa. Sprida ljus.

Avslutar kvällen med att se Den enfaldige mördaren. Vilka fina skådespelarinsatser och vilket ytterst väsentligt budskap, Den är helt enkelt genial. Den käre Alfredsson gjorde sin masterpiece med detta oustanding drama om den lilla människan i förhållande till makten.

Under den fantastisk ulliga pläden som jag fick i julklapp av äldste sonen tar jag så tag i de existentiella våndorna. Denna höst, föresten hela detta år har skuggats av omåttliga mängder ångest - inför sjukdom, död, finansiell misär och lite sjukdom till. Lägg därtill en konflikt med en konkliträdd chef så är scenariot någorlunda komplett. Jag vet ju: Måste vandra i detta ett tag till. Och nu MÅSTE jag hitta strategier att både dämpa och peppa. Jag flyr in i musiken. Söker svar och tröst i jävulskt bra gitarrsolon och svindlande operaarior. Jo i salig blandnig alltså. Filar på mina önskningar inför det nya året som är just around the corner ....

bakandets njutning...

Det börjades sent ikväll. Först skulle tvilligsönerna ha lite backup inför SO-provet imorgon - lag och rätt handlar det om. Rätt spännande faktiskt när väl diskussionerna satte fart. Dom tycker båda att det är spännande när jag berättar min historia från "Sjumastarn", Visbyfängelset, som nu sedan många år är vandrarhem. Och från Häktet, där jag var kombinerad behandlingsassistent och studieledare. Jag ser tillbaka på den tiden med stor tacksamhet och glädje, lärde mig mycket och fick träffa människor som verkligen hade något att berätta. Nåväl. SEN började baket! Ros och jag ska sälja vackert och gott på den stora marknaden på skyltsöndagen, alltså nu på söndag. Ska bli så roligt. Jag har producerat

Kärleksfull knäck

Lyxiga snöbollar av vit choklad och citron

Sanslösa snickers

Snurriga saffraner Nöjd. Tillfreds.

upprättelse... detta särskilt tillägnat kära Ros !

Blå hallen i stadshuset idag. En osäker talman, en kappvändande minister , en varm moderator, underbar sång...mer än tusen kvinnor och män med minnena mer eller mindre darrande utanpå huden. Det bör dock sägas (trots mina invändnngar mot de moderata och kristdemokratiska talarna) att det fanns en stor värdighet i framträdandena, och jag tror mig förstå att stämningen var både känslosam och laddad i lokalen. Jag ser ceremonin i direktsändning på TV, och tänker på de ohyggliga berättelser som ryms i den utredning, som lett fram till detta statliga ställningstagande. Framför mina ögon ser jag hjälplösheten i så många ögonpar, skräcken, ensamheten, förtvivlan... Alla de barn, som lämnats. Som utestängts. Som inte lyssnats på. Som varit bespottade och misskrediterade. Listan på övergreppen som begåtts är hur lång som helst... Jag tänker allra mest på min kära vän Ros, som sitter där idag. Tänker att det borde varit hon, som stod där i talarstolen för att ge röst och tyngd åt ceremonin. Hon som genom sin blotta uppenbarelse ger mänskor tröst och ork att fortsätta en stund till. Hon som vandrat genom förtvivlans dalar stöttar och lyfter idag helt förbehållslöst de som tappat taget om tillvaron. Jag hoppas och tror att hon har skålat i champagne ikväll. Och jag hoppas att hon känner att vi är många som beundrar hennes mod, och fantastiska personlighet !

Friend...

En vän är den som känner dig som du är, förstår var du har varit, accepterar vad du har blivit, och ändå, varsamt låter dig växa. William Shakespear

Över älggrytan och hjortkotletten, och det alldeles utmärkta vinet från Australien, spinner samtalet sina varsamma nät. Det är rätt varmt i lokalen. Jag brottas med klimakterievallningarna, och vi småskrattar åt att vi faktiskt blivit äldre… Vi har känt varann i över trettio år. Vi har sett varann i alla upptänkliga situationer genom livet. Vårt första möte i slutet av sjuttiotalet hade en väldigt en komisk inramning . Sen dess har våra liv utvecklats parallellt på många sätt. Vi har gjort klassresor båda två. Lämnat något, vunnit något annat, men ändå aldrig förnekat ursprunget. Kanske är det just detta, som är kärnan ? Att vi vet, och är stolta över rötterna ? Vi pratar och pratar. Bekräftelserna är många denna kväll. Närheten är påtaglig när vi gapskrattar åt likheterna.

En regnig vecka på Gotska Sandön. Konjaken tog slut redan första kvällen, sovsäckarna var våta inifrån och ut, men samtalen och skratten var så oändliga… så det gjorde faktiskt ingenting. Nyårsdagen i Nyanga i Zimbabwe. Vi har åkt runt för att hitta nånstans att bo, det är fullbokat överallt… Till sist hittar vi några rum hos en kvinna på en gammal farm högt uppe i bergen. Det är spöklikt. Ingen elektricitet. Det luktar mögel när vi lyfter på täcket i de viktorianska sängarna. I de överdådiga badrummen står oändliga rader med gamla, tomma parfymflaskor . När vi återvänder efter ett minst sagt omtumlande firande på ett ”fancy casino” i närheten är det hela som en dröm. Dagen därpå lämnar vi farmen, i lätt bakrus, och frågan är fortfarande om vi verkligen varit där ?! En annan nyårsafton i ett vackert hus på mellersta Gotland. God mat, god dryck. Sen Lars Norén i kvadrat. Den holländske älskaren hotade att lämna kalaset. Det antika kakfatet var dock perfekt som champagneglas ! Historierna kan bli hur många som helst. Men jag stannar här. Sanna vänner är dom som är där när det gungar. Dom är också där när det är vind i seglen. För att glädjas tillsammans med. Dom har nära till skratt och gråt. Och dom vet. Utan att så måmga ord behöver luftas. Käraste C. Tack ! Love you !!!!

när tiden stannar...

Det finns inte alltid träd att gömma sig bakom på livets jättelika tundra.
Det blåser kallt nu. Riktigt, riktigt kallt.
Jag gör som jag brukar. Listor, listor, listor. Imaginära och verkliga.
Problemet just nu är att vissa saker på de där listorna är för stora, för existentiellt genomgripande för att "bocka av". Bara tiden och mognaden kan göra sitt.

kunde inte ha sagt det bättre själv ! (på P1 idag)

"Att få vara i ett sammanhang
där min svaghet får synas
ger mig större tillgång till
min styrka"

drömda landskap ...

Du som med kropp och själ
befinner dig just här
ÄR inte här

Shit happens.

fin eftermiddag med syster på favoritplatsen...

Foto: Gudrun Isakson

Skulptur: Ellen (von Halwyl) Roosval

utsikt och insikt

Scenario:
Den gröna, tjocka mossan under mina fötter. Den bedövande doften av väta och kommande vintervila. De mättade färgerna. Korgen på min arm är tung av trumpetsvamp. Knäna darrar av vandringen nerför stenstigen i den täta skogen.
Och så öppnar sig landskapet. Horisontlinjen som ett linjalstreck. Knivskarp i den kalla oktoberkvällen. Jag sätter mig ner. Nedanför den branta klinten, breder strandängarna ut sig. Muramaris gamla golfbana. Det lilla badhuset med den snirkliga verandan. Slånbärstunneln. Havet.
Här bodde jag och pojkarna under några år. För alltid kommer den här remsan av land vara förbundet med förändring och djup glädje. Men också förtvivlan. Jag reste från något den gången. Kom till denna fristad som sköljde min själ, lindrade en del smärtor, men inte alla.
Inser idag, att jag först nu, flera år senare, börjar komma ikapp.
Åh, så skönt det känns att andas nu ! När jag sitter här med havet för mina fötter och bara är.
Det är lätt att vara ödmjuk en stund som denna. Och tacksam.

Tänker på människor som passerat i mitt liv. Snabba möten ibland. Goda möten. Svåra möten. Omtumlande möten.
Värmen från en fantastiskt inspirerande föreläsning sitter kvar. Emmanuel Ezra, läkare från Värmland delade idag med sig av sina tankar kring just det goda mötet.
På en mikrosekund läser vi av människan vi möter. Sätter in henne i något av våra undermedvetna fack. God, ond, snäll, kompetent etc.
På en MIKROSEKUND!

Det föranleder mig att fundera över hur många jag har ratat på min väg - p g a mina dolda programmeringar... Hur många fantastiska möten har jag gått miste om ?
Tranströmer har skrivit en så målande dikt om våra inre rum, våra inre valv.

Romanska bågar

Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Thomas Tranströmer Ur diktsamlingen ”För levande och döda ” (1989)



Hör om protesterna mot regimen i Syrien. 3000 personer döda hittills...
Kommer att tänka på Issa, den stolte och modige kurdiska mannen från Syrien, som under drygt ett år i början av 90-talet var närmast mitt hjärta. Tänker på alla sångerna, de vemodiga tonerna, men också den livliga festmusiken. Männens svettiga pannor, när de dansade för oss kvinnor...
Poesin. Hur jag njöt när Issa reciterade på kurmanji. Så vackert det lät, så mjukt melodin tog sig in i mina skrymslen.
Så många goda, djupa möten som bjöds mig detta år. I både den synliga verkligheten, och i mina innersta rum.


Var är mitt Kurdistan?
Var är Kurdistan mitt Kurdistan?
Var är mitt land?
Var är mina vingårdar?
Var är mina åkrar?
Fienden har ockuperat allt!
Var är mitt Kurdistan?
Var är mitt land?
Var är min kultur?
Var är min folklore?
Ingenting finns mera!
Fienden har tagit allt!
Var är mitt land, mitt Kurdistan,
min röda ros?
Jag söker mitt Kurdistan,
men jag finner det inte!
Kurdistan har fött oss
vår hembygd har gjort oss till
människor…
Natten är snart över,
sedan kommer dagen!
Jag ska inte glömma dig, nej!
Nej! Mitt land Kurdistan
dig glömmer jag aldrig!
av Sivan

på väg...

starkt ljus
öppnar mitt öga
färden mot klarsyn
har börjat