Till Annika

Den tjugotredje mars nittonhundrafemtiosju föddes hon. Annika. Bästa, bästa. Allrakäraste Annika!
För precis femtiosex år sen idag alltså.
På hösten nittonhundrasjuttionio träffade jag henne för första gången.
Hon var nybakad förskollärare och jag var barnskötare på väg mot nya horisonter. I rökrummet på Visborgsstadens dagis (jo, det fanns faktiskt rökrum på daghemmen på den tiden) delade vi stort och smått, smidde vi planer - och lärde oss att uppskatta varandras egenheter.
Trettiotre år senare tog vi farväl av varann en rättså varm junidag i Tofta. Annikas hand var tunn och liten och försvann nästan i min. Vi sa inte så mycket. Höll bara varandras händer och var med varandra i det där ögonblicket. Hon visste, jag visste. Att slutet var mycket nära. Det var med tunga steg jag lämnade hennes hus den där kvällen.
Dagen därpå, den tionde juni strax efter ett på eftermiddagen lämnade Annika detta jordelivet. Jag var inte där då, men åkte ut direkt när jag fått beskedet. I bilen på väg ut mot Tofta skrek jag gång på gång "Jävla helvetes skit, jävla helvetes skit, jag vill inte jag vill inte !!!" Jag var så rädd för att möta den döda vännen.
Vännen som jag hade haft i trettiotre år.
Vännen som jag skumpat runt tillsammans med i skrotfärdiga bussar på landsbygden i Mexico, vännen som jag glassat runt med på Manhattan, vännen som jag rökt med under rätt många fläktar, vännen som jag dansat med på Änkan Stahre och Masters otaliga gånger, vännen som fanns vid min sida när jag födde min förste son, vännen som jag delat jävligheter och närheter med, vännen som jag gråtit och skrattat så djupt och inifrånhjärtatkommet med, vännen som alltid, alltid fanns där no matter what. Var inte där längre.

Overklighetskänslorna har suttit i länge, finns där fortfarande emellanåt.

Förtrolighet, som byggts upp under mer än halva ens livstid är borta. Jag kan inte ringa henne längre. Kan inte ösa ur mig eller dela de där små glädjeämnena med henne. Inte reflektera och få bekräftelse. Tomheten är oändlig.

Idag åker jag ut till hennes gravplats med ett ljus och ett knippe minnen. Pratar en stund.  Och känner mer än någonsin.
Att kärleken är större än precis allting annat.

Bruten tystnad

Lång tid har förflutit sen jag senast skrev ett ord i denna blogg.
Sedemera kommer jag att dela minnen från det jävulska år som gått sen jag senast klickade på "publicera".
Men just nu, just nu inatt vill jag bara njuta av tangenterna under mina fingertoppar. Försiktigt lekfullt är det.
Och. Så jäkla skönt. Att bara skriva dessa få ord. Jag är på G ?

Jag har mycket att dela. Så. Följ med mig! Imorgon är jag här igen.

Då. Nu. And forever.

Jag slås av det outgrundliga. Igen .
Och igen.
Vad i hela friden försöker gudarna säga mig ?!

På kyrkbacken igår.
Mina sinnen fullständigt uppfyllda av de vackraste, vackra tonerna av Bach- ensemblens tolkningar av månghundraåriga verk.  Hur mina tårar rann i strida strömmar där i kyrkbänken. Hur mina sinnen uppfylldes av den där rena , klara musiken. Här. Nu. Var jag.
Jag rättar till min svarta basker. Lämnar tjugo kronor till kyrkans sociala verksamhet. Och vandrar ut i långfredagskvällen. Det är så friskt. Luften är så lätt att andas.

Och där.
I porten.
Möter jag .
Min ungdoms största passion.
Han har långt hår nu. I hästsvans.
Och ögon som tar mig trettiosju år tillbaka.
Han är så vacker !
Som en gud.

Endreväg.
Leonard Cohens Susanne.
Svart te.
Skratt.
Utforskande.
Ungdom.
Våra kroppar ett.

Vi kramar om varann.
Marken rämnar.
Det mullrar av längtan.
Jag hör de vackra orden igen.
Jag känner de ömma smekningarna.
De längtansfyllda rörelserna.
Trettiosju år är ingenting.

Hur i hela friden.
Ska jag kunna gå hem och laga middag till mina tre hungriga tonårsvilddjur nu ?
Utan att.

 Hur i hela friden ska jag framförallt låtsas som om ingenting har hänt ?

livskvalitet...

Lyssnat på "Medierna" på P1 - som idag bl a handlade om de tusen och åter tusen appar du kan skaffa till din smartphone. Det gavs också en ögonblicksbild från tunnelbanan i Stockholm: människor sitter med nedböjda huvuden, försjunkna i sina små följeslagare. Vi lär kolla våra telefoner var sjätte minut vår vakna tid ... Var SJÄTTE minut.
Men vi möter inte mänskors blickar lika ofta. Konfronteras inte av det verkliga livet lika mycket. Det imaginära har blivit det verkliga.
Att vänta och längta tillhör det svunna. Att gå och fundera över om brevet kommer imorgon, eller om postgången inte funkar. Att bygga upp förväntningar och sköna bilder av det där brevet, av de skrivna orden. Av papperets doft. Av glädjen att nästan känna skrivarens fingertoppar...

Zinkensdamm, en missbelåten hund och en ateljé full av kärlek

1981 flyttade jag till Stockholm  för att jobba med Gotlands Teater. Jag var 22 år och full av kreativitet, nyfikenhet och glädje. Livet var ljust.
På vingliga omvägar fick jag hyra en liten etta med kokskåp på Hornsgatan. Den var sunkig och inrökt, men jag var LYCKLIG ! Det var svårt att hitta nånstans att bo, och nu hade jag fått ett hem på söder. Trehundra meter från teatern. Åkte tillbaka till ön och packade väskorna, den stora skivsamlingen, böckerna och lite till. Inredde sen mitt nya hem efter bästa förmåga.
En vecka senare, efter en väldigt glad kväll med några teaterkollegor på en av Söders krogar kom jag hem till ett fullständigt demolerat hem. Någon hade brutit sig in, stulit alla mina tillhörigheter, vänt upp och ner på allt, sprutat ketchup över väggarna och bajsat på golvet i hallen... Chocken var så stor att jag skrek rakt ut.
Jag rusade ut, ner till telefonkiosken vid Tre Tunnor och ringde en kompis. Han lovade hjälpa mig.
Detta var inledningen till min vänskap med Carsten Engström, den excentriske och sällsynt godhjärtade konstnären vid Zinkensdamm.
Carsten lät mig bo i sin ateljé. Tinnerångorna vaggade mig till söms, och de halvfärdiga clownerna och jesusporträtten höll mig sällskap in i drömmen.
Han var så osjälvisk. Så rakt igenom god.
Vi lagade vegetariska grytor ihop. Drack vin. Och te. Och jättestarkt kaffe. Han berättade om sina möten med kungen, och andra.
Vi skrattade mycket. Jag var ung, han var mer än tjugo år äldre. Han visade mig spännande vägar. Och öppna tankebanor.
Men så hade han ju en liten hund. En tibetansk tempelhund. Hon såg ut som en golvmopp, ja det är sant. Carsten skulle åka iväg på nån vernissage, och jag lovade ta hand om hunden... Hon skulle bl a badas.Jag gjorde detta. Efter konstens alla regler. Och det gick bra. Sen skulle jag borsta henne. Och då gick det inte alls efter konstens regler. Borsten fastnade i hennes lockiga päls... och hon blev ett litet monster ! Hon hoppade upp och bet mig i armen. Det blev sedemera sju  timmars väntan på akuten på SÖS, och en stelkrampsspruta... När jag kom hem låg det lilla monstret i min soffa och väntade på mig...Ja... det var  bara att klappa lite och lägga sig ner.
Och så ska jag knyta ihop den här säcken.
Meningen var ju att lyfta fram, lyfta upp den sällsamme konstnären CE.
Så tacksam är jag. För hans enorma godhet och generositet. Ditt minne lyser i ljus Carsten!

här igen...

...efter en lång period av asocial aktivitet börjar det ljusna. Jag är på banan igen. Tror jag.

de masker vi bär, och drömmer om att bära...

  Trettondagsafton är tillända. Årets traditionella "maskbärarkväll". Bara "för kul" började jag räkna efter alla masker jag burit, och bär. Till vardags alltså. Och det var inte så kul...så DET tänker jag inte skriva om ! Det sparar jag åt min terapeut. ;-)
  Däremot tänker jag skriva om hur befriande det är att faktiskt få tillåtelse att ikläda sig något annat för en kväll, och leva ut önskningar och drömmar som annars är förbjudna eller "konstiga".
  Jag bodde i kollektiv i Äppelviken under några år i början av 80-talet. Delade ett fantastiskt fint gammalt trähus med 4 andra människor. Det var alltid liv och rörelse i det där huset. Massor av vänner kom och gick, nya bekantskaper knöts, livet var enkelt. Och det levdes i hundraåttio...
I detta kollektiv hade vi återkommande stora fester, många med olika maskeradteman. Ett tema var "Läder och spets". Gissa om drömmarna fick utrymme denna kväll ! Doften av läder. Svettig hud under de vackra spetsdecolltagen. Wow!
Vi hade liveband också. Det spelades punk och rock´n roll så att väggarna bågnade. I varenda vrå av kåken var det människor som dansade, diskuterade, kysstes... Och jag minns de osannolikt överfulla askkopparna överallt. Det var på den tiden man ALLTID rökte inomhus.
  Ett annat tema var "De forna gudarnas lov". Freja, Afrodite, Tor, Poseidon... fanns representerade. En musiker - som tyckte det där med maskerad var fjantigt, men som ändå var partysugen - hade pillat ur ena glaset på sina solglasögon, och blivit Oden. En annan kompis, trummis, lika skeptisk, kom haltande uppför trappan till huset och meddelade att han var "Akilles häl". Så det fanns plats för alla.  Och framförallt för fantasin.
  Kontentan ? Ja. Kanske skulle vi ha lite mer maskerader. För att få möjlighet att visa vem vi verkligen är ?

kontemplation, kinesiska lyktor och en frostigt vacker natt...

Utanför fönstren en alldeles vindstilla, frostnupen nyårsnatt. Över staden gungar fortfarande hundratals små brinnande kinesiska lyktor. Det är så vackert! Den sista skvätten gyllene Nederburg glimmar i glaset. Lyssnar på Händels "Music for fireworks". Har det gott! Vill tacka er alla som läst min blogg detta första halvår. Hoppas att ni vill fortsätta läsa. För mig är det här ett alldeles utmärkt forum att fundera och uttrycka mig i. Dela tankar. Visualisera och konkretisera. Nu har båtarna tutat. Vi har höjt våra glas. Det nya är här ! Låt oss göra detta nya år till precis det vi drömmer om ! LEV DIN DRÖM !

trösteord till mig själv

Tranströmer har skrivit så mycket... Så många, många fantastiska rader att värma sig vid. Två sanningar närmar sig varann, en kommer inifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att få se sig själv.

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta, som bara kan hittas av den som gått vilse

Vacker, vackrare, vackrast...

Ja det är julnatt, Och tankarna, associationerna är många. De snurrar runt i en fullständigt oordnad menuett. Hur många tankar kan egentligen en hjärna härbergera? Massor. Jättemånga ! Säger vännen hjärnforskaren och klappar mig på axeln. Ok då. Dä är det väl i sin ordning då. Julafton, juldagen är tillända. Och som brukligt är vänder jag på dygnet när tillfälle ges. Älskar nätterna. Det alldeles klara och krispiga. Jag tänker så bra när det bara är jag som är vaken (i den här lägenheten alltså). Ljuden förstärks. Skärpan är ofantligt mycket större utan brus från gatan. Från sönernas datorer. Jo. Jag tänker på det vackra. Tänker på människor nu. Vem är egentligen vacker ? Möter min egen spegelbild tidigt varje morgon och tänker INTE "Va vacker hon är där i spegeln" . Däremot möter jag gärna samma ansikte åtta timmar senare i samma spegel och tänker "hon är ju faktiskt helt ok". Vad är det som har hänt under dessa åtta timmar ? Jo. Jag har gnuggat min hjärna. I samtal, föreläsningar, gapskratt och stilla förundran. Simple as that. Slutledningen är inte alls långsökt: Jag behöver MÖTEN med andra människor för att bli vacker, Jag är inte enbart en utsida. INGEN är enbart en utsida. De krafter och reserver du har där innaför gör dig till den supersköna individ du önskar vara. Använd din inre kraft. Det är liksom kontentan av det hela. Silikonbröst, lösnaglar, lösögonfransar, blonderade slingor...döljer ju bara det som är du. Bestäm dig för att bli vackrast ! Använd din naturliga kraft. Det du har inuti. Och spegeln kommer att bågna inför din skönhet !!! God fortsättning föresten. Snart är det nytt år. Det bästa ! Ever ! Och du. Du är vacker. Vackrast !

har tagit en paus...

...och inväntar ljus. Det kommer. Fast den här gången verkar det ta tid...

Juholt, sillmacka, en fantastisk film och existentiell ångest

Lyssnar på den alldeles utmärkta P1-dokumentären "Partiledaren" av Amanda Glans och Erik Hedtjärn - om Håkan Juholts väg till makten. Förundras. Lika mycket som jag förundrades när jag såg honom hos Skavlan. Känner mig nästan generad faktiskt. Han är så totalt i avsaknad av charm och finess. En ovanligt slät figur i det politiska etablissemanget. Men starkt piskad av sitt behov av bekräftelse. "Jag kände äntligen att jag var någon" säger han i dokumentären ; och förklarar på följdfrågorna att han menar att han var var någon i politiskt hänseende. Dock tror jag att det handlar om betydligt "enklare" förklaringar. Alla har vi behov av bekräftelse. Det är ett av de mest grundläggande behoven hos oss alla. Att få vara någon, att bli sedda, förstådda, och älskade... Juholt har gjort en rekordsnabb karriär p g a sitt jättelika behov av bekräftelse menar jag. En liten kille från Småland, som säger sig inte ha så många kompisar, som säger sig separera det privata och det professionella med knivskärpa, som känt sig hånad och åsidosatt i partiet... Hans strategier har varit utstuderade och hämndinriktade, och han har lyckats vrida skallarna på näranog varenda en. Han kommer nog tyvärr att visa sig vara den sista spiken i kistan. Ska bli intressant att se om mina utsagor slår in...

Den inlagda sillen räckte till en superb sillmacka till eftermiddagsfikat med Ros. Och så fyra snapsar till det. Klockan tre på eftermiddagen. Kändes skönt, lite syndigt. Vi pratar talanger och strategier. Som alltid föds nya tankeslingor ur våra samtal, slingor som mer eller mindre subtilt kommer att sig in i andra nya sammanhang. Och påverka. Upplysa. Sprida ljus.

Avslutar kvällen med att se Den enfaldige mördaren. Vilka fina skådespelarinsatser och vilket ytterst väsentligt budskap, Den är helt enkelt genial. Den käre Alfredsson gjorde sin masterpiece med detta oustanding drama om den lilla människan i förhållande till makten.

Under den fantastisk ulliga pläden som jag fick i julklapp av äldste sonen tar jag så tag i de existentiella våndorna. Denna höst, föresten hela detta år har skuggats av omåttliga mängder ångest - inför sjukdom, död, finansiell misär och lite sjukdom till. Lägg därtill en konflikt med en konkliträdd chef så är scenariot någorlunda komplett. Jag vet ju: Måste vandra i detta ett tag till. Och nu MÅSTE jag hitta strategier att både dämpa och peppa. Jag flyr in i musiken. Söker svar och tröst i jävulskt bra gitarrsolon och svindlande operaarior. Jo i salig blandnig alltså. Filar på mina önskningar inför det nya året som är just around the corner ....

bakandets njutning...

Det börjades sent ikväll. Först skulle tvilligsönerna ha lite backup inför SO-provet imorgon - lag och rätt handlar det om. Rätt spännande faktiskt när väl diskussionerna satte fart. Dom tycker båda att det är spännande när jag berättar min historia från "Sjumastarn", Visbyfängelset, som nu sedan många år är vandrarhem. Och från Häktet, där jag var kombinerad behandlingsassistent och studieledare. Jag ser tillbaka på den tiden med stor tacksamhet och glädje, lärde mig mycket och fick träffa människor som verkligen hade något att berätta. Nåväl. SEN började baket! Ros och jag ska sälja vackert och gott på den stora marknaden på skyltsöndagen, alltså nu på söndag. Ska bli så roligt. Jag har producerat

Kärleksfull knäck

Lyxiga snöbollar av vit choklad och citron

Sanslösa snickers

Snurriga saffraner Nöjd. Tillfreds.

upprättelse... detta särskilt tillägnat kära Ros !

Blå hallen i stadshuset idag. En osäker talman, en kappvändande minister , en varm moderator, underbar sång...mer än tusen kvinnor och män med minnena mer eller mindre darrande utanpå huden. Det bör dock sägas (trots mina invändnngar mot de moderata och kristdemokratiska talarna) att det fanns en stor värdighet i framträdandena, och jag tror mig förstå att stämningen var både känslosam och laddad i lokalen. Jag ser ceremonin i direktsändning på TV, och tänker på de ohyggliga berättelser som ryms i den utredning, som lett fram till detta statliga ställningstagande. Framför mina ögon ser jag hjälplösheten i så många ögonpar, skräcken, ensamheten, förtvivlan... Alla de barn, som lämnats. Som utestängts. Som inte lyssnats på. Som varit bespottade och misskrediterade. Listan på övergreppen som begåtts är hur lång som helst... Jag tänker allra mest på min kära vän Ros, som sitter där idag. Tänker att det borde varit hon, som stod där i talarstolen för att ge röst och tyngd åt ceremonin. Hon som genom sin blotta uppenbarelse ger mänskor tröst och ork att fortsätta en stund till. Hon som vandrat genom förtvivlans dalar stöttar och lyfter idag helt förbehållslöst de som tappat taget om tillvaron. Jag hoppas och tror att hon har skålat i champagne ikväll. Och jag hoppas att hon känner att vi är många som beundrar hennes mod, och fantastiska personlighet !

Friend...

En vän är den som känner dig som du är, förstår var du har varit, accepterar vad du har blivit, och ändå, varsamt låter dig växa. William Shakespear

Över älggrytan och hjortkotletten, och det alldeles utmärkta vinet från Australien, spinner samtalet sina varsamma nät. Det är rätt varmt i lokalen. Jag brottas med klimakterievallningarna, och vi småskrattar åt att vi faktiskt blivit äldre… Vi har känt varann i över trettio år. Vi har sett varann i alla upptänkliga situationer genom livet. Vårt första möte i slutet av sjuttiotalet hade en väldigt en komisk inramning . Sen dess har våra liv utvecklats parallellt på många sätt. Vi har gjort klassresor båda två. Lämnat något, vunnit något annat, men ändå aldrig förnekat ursprunget. Kanske är det just detta, som är kärnan ? Att vi vet, och är stolta över rötterna ? Vi pratar och pratar. Bekräftelserna är många denna kväll. Närheten är påtaglig när vi gapskrattar åt likheterna.

En regnig vecka på Gotska Sandön. Konjaken tog slut redan första kvällen, sovsäckarna var våta inifrån och ut, men samtalen och skratten var så oändliga… så det gjorde faktiskt ingenting. Nyårsdagen i Nyanga i Zimbabwe. Vi har åkt runt för att hitta nånstans att bo, det är fullbokat överallt… Till sist hittar vi några rum hos en kvinna på en gammal farm högt uppe i bergen. Det är spöklikt. Ingen elektricitet. Det luktar mögel när vi lyfter på täcket i de viktorianska sängarna. I de överdådiga badrummen står oändliga rader med gamla, tomma parfymflaskor . När vi återvänder efter ett minst sagt omtumlande firande på ett ”fancy casino” i närheten är det hela som en dröm. Dagen därpå lämnar vi farmen, i lätt bakrus, och frågan är fortfarande om vi verkligen varit där ?! En annan nyårsafton i ett vackert hus på mellersta Gotland. God mat, god dryck. Sen Lars Norén i kvadrat. Den holländske älskaren hotade att lämna kalaset. Det antika kakfatet var dock perfekt som champagneglas ! Historierna kan bli hur många som helst. Men jag stannar här. Sanna vänner är dom som är där när det gungar. Dom är också där när det är vind i seglen. För att glädjas tillsammans med. Dom har nära till skratt och gråt. Och dom vet. Utan att så måmga ord behöver luftas. Käraste C. Tack ! Love you !!!!