Det började som en lätt klåda på vänster sida, alldeles under skulderbladet.
Hon noterade det, men tänkte inte mer på det - hon hade så mycket att stå i nu när det närmade sig slutet.
Lite klåda fanns inte tid att bry sig om.
En morgon när hon stod framför badrumsspegeln och borstade tänderna ilade det till i ryggen. Nu var det på höger sida. Hon var tvungen att sätta sig ner på badkarskanten och andas djupt. Det hade gjort rejält ont.
"Säkert spänningar", tänkte hon. Jag är stressad och pressad, jag måste försöka varva ner.
"Men gud, hur ska jag hinna med det, vi har ju fullt program framöver". Hon suckade.
Några dagar senare märkte hon en svag utbuktning under höger skuldra, precis där det hade gjort ont tidigare.
Nu blev hon faktiskt rädd. Kunde man få utväxter av stress ?
När hon senare samma dag satt tillsammans med de andra märkte hon till sin förvåning att även de hade små utbuktningar på ryggen. Tröjorna stramade över skuldrorna på ett märkligt sätt.
Hon kände sig mycket konfunderad, men tänkte att det är väl såhär man blir när allvaret med stort A nalkas.
Man blir överspänd och ser i syne.
Samma natt vaknade hon av att det fanns något i sängen. Hon blev rädd först, men hoppade sen upp. Det stramade över axlarna och hon höll på att tappa balansen och falla bakåt.
Detta någotsom funnits i sängen satt på hennes rygg och drog henne baklänges.
Hon böjde sig försiktigt framåt samtidigt som hon med darrande hand kände över axeln.
Det var nånting mjukt och dunigt som satt där bak.
Det satt fast på henne, det kändes som om det var en del av henne.
Hon gick fram till spegeln. Blundade först, men öppnade sen sakta ögonen och tittade frankt in i spegelglaset.
Hon pep till av förvåning.
Var det DET som hade hänt ?
Var det verkligen dags nu ?
Hon hade hört så mycket om detta, men aldrig riktigt trott på det. Men nu såg hon - det var sant !
Det ilade till i magen av spänning.
På lätta fötter svajade hon fram till föntret. Hon öppnade det och kände hur varm luft strömmade in.
Nu pirrade det i hela kroppen. Hon gjorde sig klar och gick sen ut på balkongen. Det började ljusna nu.
Hon vägde lite på tåspetsarna och provade det alldeles nya.
Det verkade fungera.
Med skälvande knän lättade hon, och gav sig av.
Hon tog sig snabbt dit där det sen länge var bestämt att de skulle träffas.
När hon var nästan framme hörde hon ett sällsamt sus genom rymden. Hon kisade lite, hon hade glömt glasögonen hemma, men så såg hon var suset kom ifrån.
Där var de ju allihop!
Och alla hade de precis lika vackra vingar som hon. Mjukt duniga och skimrande smäckra.
De flög runt varann, någon gjorde en djärv dykning, någon annan vilade lättjefullt på vindarna.
Det flaxade och svirrade i luften.
Så var det någon som pekade neråt. Där nere stod någon.
De flög närmare och gjorde en gemensam loop, som för att visa upp sig.
Hon som stod där nere vinkade till dem, log ljuvt och såg så belåten ut.
De gjorde en sista loop och vinkade - och sen flög dom åt olika håll.
Rakt ut i det som för det mesta brukar kallas verkligheten.
.gif)
