Känn efter !

Känn efter själv,
känn hur livet svallar i dig !

Om sorgen - och glädjen

Jag läser en artikel som postats av Ken på Facebook, den handlar om sorgen. Jag berörs starkt, och tänker på det första sorgeår som nu passerat för mig.För precis ett år sen begravdes min far. Det var en mycket ljus och vacker begravning. Massor av människor i alla åldrar vittnade om pappas stora hjärta och godhet.
Han hade förmågan att SE varje människa, stor som liten, och han bemötte dem alla med samma naturliga respekt.
Ofta, ofta tänker jag på hur priviligerad jag är som har fått växa upp med en sån far. Som ALDRIG fördömde människor. Bara handlingar.Och DÅ kunde han brusa upp - när det handlade om orättvisor, förtryck och maktfullkomlighet.

Nu har det gått ett år. Vi har firat jul, nyår, påsk, midsommar... Och vi har gråtit mycket. Det har ärligt talat varit ett jävla år!

Pappa vilar i minneslunden i Norrlanda. Det var hans önskan. Som han uttryckte det: "Jag vill inte att någon ska känna sig tvingad att sköta min grav, det är bättre såhär, friare på nåt sätt".
Dit åker jag gärna. Sitter ner en stund under askarnas kronor och fylls av friden, minnena och samhörigheten med de som rest vidare.

Parallellt med sorgen efter pappa har jag också försäkt att handskas med sorgen efter min bästa vän Annika. Hon reste vidare en månad före pappa.

I psykologin pratar man om determinerade kriser, vilket innebär att till en redan svår kris adderas ytterligare trauman. Och så var det för ett drygt år sen.
Jag följde Annikas rea ända till slutet. Höll hennes lilla tunna hand mellan mina handflator och kände hur hennes tid och kraft rann bort.
Och nästa stund var jag hos pappa och kysste hans panna och lagade hans älsklingsrätter.

Pappa och Annika var på många sätt lika. De var båda vidsynta och oerhört kompetenta när det gällde att SE och FÖRSTÅ människor.
Tomrummet efter dem är självfallet oerhört stort, och det kan aldrig fyllas.

Men. Det dom båda också förmedlade under sin sista tid här på jorden har hjälpt mig. Och kommer att hjälpa mig framöver.
De förmedlade KÄRLEKEN, och den förunderliga kraft som faktiskt finns i den.

Ja. Nu har ett år gått. Och snart är den här sommaren förbi. En sommar som har gett mig både glädje och lust tillbaka. Jag trodde inte att det var möjligt. Men här är jag nu. Med glada, glada skutt i hjärtat och flera spännande projekt på gång.
Och i badrummet ligger en tandborste som lämnats kvar "eftersom han tänker komma tillbaka! !

Tack pappa. Och tack Annika, För den villkorslösa kärleken, som får mig att orka. Och som får mig att både skratta och vara helt galet lycklig !

Tvillingsjälar

Mitt i natten ringer han. Det låter som han satt alldeles bredvid. Hans så typiska engelska accent och den lite nasala, släpiga intonationen gör mig rusig av glädje. Vi pratar i mun på varann, har så mycket att berätta, så mycket att spegla.

Historien är lika osannolik som så mycket annat märkligt i mitt liv. Dock sann.

Ett hastigt möte på en centralstation för tolv år sen satte spår, som fortfarande idag ger näring åt drömmar vildare än septemberhavet.

Han heter Art, och han bor i Australien. Våra vägar korsades när han var på väg från London via Stockholm till Spanien. På centralen i Stockholm knackade han mig på axeln och frågade om vägen till Fotografiska museet. Den där knackningen var början till långa nattliga konversationer i rymden.
Och långa handskrivna brev. Han har en fin snirklig handstil, och arken är tättskrivna och fyllda av fantastiska beskrivningar av resor, möten och tankar.

Vi när båda drömmen om att en dag kunna mötas igen. Få tid att äta middag ihop, dricka vin och prata. Sammanlagt har vi umgåtts ca två timmar med varann, alltså ansikte mot ansikte. Men dessa två timmar vände just då, och ibland också senare upp och ner på min värld.
Självfallet har jag funderat mycket på vad som gör att vissa möten stannar kvar på det här sättet. När det bara är självklart.  När smärtan när man ska skiljas åt är så stark att det nästan inte går att stå ut. Kanske är det tvillingsjälarna, som plötsligt och lyckligt hittar varandra efter år av planlöst letande ? Jag är böjd att tro det.
Och kanske, kanske styr jag färden mot Brisbane och Byron Bay om några år - när fågelungarna har flugit ut, och jag förhoppningsvis blir rik som ett troll !

Sommarlov...och kontemplation

Ganthem skola låg alldeles bredvid kyrkan, precis som de allra flesta sockenskolorna gjorde.
En vit byggnad, med gröna fönsterbågar. Utanför fanns en fantastisk park med kastanj, lönn och björk.
Stora ytor för små barn att leka på.
I den där skolan gick jag mina första två år. Sen la man ner skolan, vi var sista klassen - och kom faktiskt på bild i tidningen.
Jag minns doften i klassrummet. Tavelkrita, lite instängt, lite gammalt,  men också  levande av alla sju-åringarnas förväntansfulla andedräkter.

Gunnel hette min fröken. Hon var gammal, ganska rynkig (hon var storrökare), men väldigt väldigt snäll.
Och klok.
I klassen gick förutom jag själv  - Tobben, Kurt, Gunilla, Ulf, Anette och Pi (som hade fått sitt smeknamn eftersom han vägde 3,14 kg när han föddes).

Jag kan jättemånga psalmer !  Vi fick psalmverser i läxa varje vecka, och varje morgon sjöng vi också något ur psalmboken. Din klara sol... Morgon mellan fjällen... Tryggare kan ingen vara...
Fröken Gunnel trampade på av hjärtans lust på orgeln, och vi sjöng så gott vi kunde.
Faktum är att jag fortfarande älskar att sjunga psalmer. Min övertygelse ligger inte alls åt det kristliga hållet, men psalmerna ger mig frid, och lust. Kanske har det något med sjäva  konstruktionen i melodierna att göra ? Vet ej, men senare i livet lärde jag mig spela kyrkorgel och det är fortfarande det instrument som ger mig störst njutning att använda. Så nånting är det med det där kyrkliga, trots att min tro är svag...

En bit från skolan låg några uthus, de hörde till kyrkan. I ett av skjulen förvarades den gamla likvagnen, den som en gång drogs av hästar. Det var en pirrande känsla som infann sig när vi smög dit på rasterna och gluttade in genom springan i den gistna dörren. Vagnen var hög. Svart med svarta förhängen och stora tofsar. Döden var spännande. Ingenting någon av oss egentligen hade mött, men vi visste att den fanns. Långt borta givetvis. Vi var ju sju år.

Min första skolavslutning var högtidlig och doftade liljekonvaljer och syren. Jag hade en ny sommarklänning, och mamma hade lockat mitt spikraka hår. Jag såg inte klok ut, men jag kände mig jättefin. Föräldrarna satt längs väggarna i det stora klassrummet. Fröken pratade. Vi sjöng sommarsånger och avslutade det hela med "Den blomstertid". Sen dess har många skolavslutningar passerat, men det är just den där allra första som dröjer sig kvar och fortfarande ger förniommelser av ren och oförstörd glädje.

I år har jag mitt första riktiga sommarlov som lärare, har tidigare haft semestertjänst. Just idag när hela sommaren ligger framför mig känns den oändlig, precis som den gjorde då för 47 år sen. Jag ska ta fasta på det. Jag ska ta och springa rakt ut i sommaren och njuta av den känslan !

I kön på ICA

Framför mig står han som en gång var en ansedd person. Jag minns honom lojt lutad mot en bardisk. Eller glidande i nån av de bilar han förfogade över.

Jag minns honom som rolig, generös och duktig på det han höll på mig.

Och rätt charmerande.

Vart tog den mannen vägen ?

Hur har hans väg sett ut fram tills nu ?

Vad hände ?

Han plockar upp sina varor på bandet. En förpackning färdigmat. Tre halvliters cocacola, tre grape tonic och en påse jordnötter.

Jag ser hur hans händer skakar. Ser att han försöker koncentrera sig, men skakar alltjämt.

Han vänder lite på huvudet. Ser mig. Jag hälsar, hans säger hej, men återgår snabbt till varorna på bandet.

Han stänger ute.

Jag ser hans tunna hår, som inte är nytvättat. Skäggstubben. De omisskännliga bristningarna i ansiktet.

Den irrande blicken.

Utanför affären ser jag honom sätta sig på en rätt skraltig cykel och bege sig hemåt, och jag undrar så hur hans kväll med färdigmat, grape tonic och jordnötter ser ut...

Avslutningssaga

Den här sagan skrev jag inför min socialpedagogexamen för 24 år sen. Den lästes upp på den högtidliga avslutningen. Har omarbetat den lite inför årets skolavslutning, och läste den för mina studenter häromdagen.

Det började som en lätt klåda på vänster sida, alldeles under skulderbladet.
Hon noterade det, men tänkte inte mer på det - hon hade så mycket att stå i nu när det närmade sig slutet.
Lite klåda fanns inte tid att bry sig om.
En morgon när hon stod framför badrumsspegeln och borstade tänderna ilade det till i ryggen. Nu var det på höger sida. Hon var tvungen att sätta sig ner på badkarskanten och andas djupt. Det hade gjort rejält ont.
"Säkert spänningar", tänkte hon. Jag är stressad och pressad, jag måste försöka varva ner.
"Men gud, hur ska jag hinna med det, vi har ju fullt program framöver". Hon suckade.
Några dagar senare märkte hon en svag utbuktning under höger skuldra, precis där det hade gjort ont tidigare.
Nu blev hon faktiskt rädd. Kunde man få utväxter av stress ?
När hon senare samma dag satt tillsammans med de andra märkte hon till sin förvåning att även de hade små utbuktningar på ryggen. Tröjorna stramade över skuldrorna på ett märkligt sätt.
Hon kände sig mycket konfunderad, men tänkte att det är väl såhär man blir när allvaret med stort A nalkas.
Man blir överspänd och ser i syne.
Samma natt vaknade hon av att det fanns något i sängen. Hon blev rädd först, men hoppade sen upp. Det stramade över axlarna och hon höll på att tappa balansen och falla bakåt.
Detta någotsom funnits i sängen satt på hennes rygg och drog henne baklänges.
Hon böjde sig försiktigt framåt samtidigt som hon med darrande hand kände över axeln.
Det var nånting mjukt och dunigt som satt där bak.
Det satt fast på henne, det kändes som om det var en del av henne.
Hon gick fram till spegeln. Blundade först, men öppnade sen sakta ögonen och tittade frankt in i spegelglaset.
Hon pep till av förvåning.
Var det DET som hade hänt ?
Var det verkligen dags nu ?
Hon hade hört så mycket om detta, men aldrig riktigt trott på det. Men nu såg hon - det var sant !
Det ilade till i magen av spänning.
På lätta fötter svajade hon fram till föntret. Hon öppnade det och kände hur varm luft strömmade in.
Nu pirrade det i hela kroppen. Hon gjorde sig klar och gick sen ut på balkongen. Det började ljusna nu.
Hon vägde lite på tåspetsarna och provade det alldeles nya.
Det verkade fungera.
Med skälvande knän lättade hon, och gav sig av.
Hon tog sig snabbt dit där det sen länge var bestämt att de skulle träffas.
När hon var nästan framme hörde hon ett sällsamt sus genom rymden. Hon kisade lite, hon hade glömt glasögonen hemma, men så såg hon var suset kom ifrån.
Där var de ju allihop!
Och alla hade de precis lika vackra vingar som hon. Mjukt duniga och skimrande smäckra.
De flög runt varann, någon gjorde en djärv dykning, någon annan vilade lättjefullt på vindarna.
Det flaxade och svirrade i luften.
Så var det någon som pekade neråt. Där nere stod någon.
De flög närmare och gjorde en gemensam loop, som för att visa upp sig.
Hon som stod där nere vinkade till dem, log ljuvt och såg så belåten ut.
De gjorde en sista loop och vinkade - och sen flög dom åt olika håll.
Rakt ut i det som för det mesta brukar kallas verkligheten.

Nycklar

För trettio år sen låste jag en dörr så otroligt ordentligt så att jag låste ut  mannen jag var våldsamt förälskad i ! Historien är  värd att berättas:
Efter en underbar kväll på restaurang och några barer avslutade vi hos honom i hans lilla etta. Det var magiskt. Vi var så nyfiket förälskade !! Natten var helt enkelt ...outstanding!
Morgonen efter skulle han till sitt arbete men jag hade inga förpliktelser utan kunde ligga kvar i den kärleksdoftande sängen.
När han gick gav han mig anvisningar om hur jag skulle låsa dörren. Jag låg där loj och lycklig på den mjuka dunkudden och försökte memorera vad han sa om alla lås på dörren. "Det låset ska du låsa, det låset får du VERKLIGEN inte låsa".
"Jag fixar det" suckade jag och tog emot hans sista kyssar innan han skyndade iväg till sin praktik.
Några timmar senare åt jag frukost i det lilla köket. Fräschade till mig så gott det gick och njöt av dofterna som ännu dröjde sig kvar.
När jag stod där utanför dörren mindes jag INGENTING! Vilket lås skulle jag låsa ? Och vilket skulle jag VERKLIGEN inte ?
Jag gjorde så gott jag kunde, och trodde nog att jag gjorde rätt.  Tog sen tunnelbanan till hans jobb för at lämna nycklarna.
Han var stressad när jag kom, hade en klient på ingående. Men kärleken lyste i hans ögon.
Jag tänkte med glädje på vårt nästa möte. Vi  kramades försiktigt i väntrummet och lovade att höras efter hans resa (som skulle göras på kvällen - han skulle föreläsa i ett annat land nästa dag).
Yr av kärlek skyndade jag hem till kollektivet där jag bodde. Dansade runt och städade. Läste ett manus, som skulle redigeras. Ringde lite. Badade skumbad. Hade det oförskämt bra. Det finns väl inget bättre än att vara nyfiket förälskad ?!
Längtade. Längtade.
Klockan sex ringde telefonen. Åh det är han hann jag tänka innan jag svarade.
"Hej käraste, sa jag förväntansfullt, men möttes av den värsta svada jag nånsin varit med om...
"På bruten svenska skrek han att jag hade låst hans dörr på fel sätt ! Han kom inte in ! Och han skulle med ett flyg till det där andra landet för att hinna till föreläsningen...!"
Och.
Efter det bröts förtrollningen... Låssmed och försenat flyg gjorde det hela lite mer trist än det faktiskt var.

Vi träffades inte mer. Jag var så otroligt chockad och ledsen. Och han var nog pinsamt generad över sitt utbrott.

Men.

På måndag ska vi träffas igen ! Efter trettio år !!!
Isen, den där skittjocka har brutits.

Det kommer att bli hur spännande som helst!

På förekommen anledning. Ensam - och lite stark. Kanske.

 

Jag har varit ensamstående mamma i femton år. R och jag separerade när tvillinggrabbarna var sju månader.
Jag har en väldig tydlig bild av infernot, som inträdde när det lilla flyttlasset hade åkt iväg och pappagarderoben tömts på kläder. Det finns ett foto, en ögonblicksbild från den där dagen: Jag sitter med tvillingbarnen i knät och spelar kyrkorgel (jo, jag hade faktiskt en kyrkorgel, inköpt från en frikyrka i Othem), storebror klänger /hänger runt mitt högra ben. Jag ser alldeles lugn ut. Men jag vet precis hur jag kände mig när den där bilden togs:
Jag var paralyserad av skräck. Leendet på mina läppar var en tillkämpad mask, den skavde och klämde.
Skriket inuti var högre än alla toner den där orgeln nånsin kunde klämma ur sig.

Men. Man vänjer sig, man gör faktiskt det. Trötta frukostar, utmattade kvällar. Och däremellan fotbollsträningar, föräldramöten, helt vanliga samtal, kompisar, skjutsande hit och dit, födelsedagar, jular, påskmarscher,  gråt, skratt, förtvivlan, tillförsikt och en oändlig värme...

Stoltheten när man ser dom där resliga unga männen i slitna jeans och Converse...
När äldsta sonen river av en Bob Marley-låt på gitarren, och tiden stannar. Och man tänker: Så jävla bra !
När El kärleksfullt bäddar in mig i den röda pläden i soffan, när Ed fixar köket.
Då tänker jag att: Det funkade ju!

Hm.
Det låter alldeles för romantiskt...
Det är INTE lätt att vara ensam förälder, tro inte det.
På många sätt är det faktiskt ett helvete...
Att aldrig ha någon att dela glädjen ( de första stegen, den första torra natten utan blöjor, det där skitfina målet mot AIK, den jättefina teckningen, den första lösa tanden, den första förälskelsen)....
eller det svåra
( besvikelserna över det pissiga matteprovet, gråten och förtvivlan när livet är på väg från barndom till ungdom, kärlekssorgerna...)

Kvällen innan Annika, bästevännen, lämnade det här jordelivet hade vi goda och djupa samtal om precis det här. Rummet var svalt, dörren stod halvöppen ut mot junigrönskan. Annikas hand var tunn och sval mellan mina handflator.
Hon hade hallucinationer, var orolig, men så plösligt helt närvarande. Hon frågade om pojkarna. Särskilt om äldste sonen, som hon varit med om att ta emot i den här världen. Hon var med när han föddes.

Så sa hon det där som jag för alltid kommer att bära med med:
"Jag har haft det så förspänt med man och allt. Jag fattar inte hur du har orkat. Jag beundrar dig för att du har kunnat driva upp de här tre pojkarna till så fina unga män! Det kommer att gå bra för dom ! "

Strax efter ett dagen därpå dog hon. Men den där oerhört viktiga ordväxlingen kvällen dröjer kvar: Hon gjöt ett sånt mod,  en sån tillförsikt i mig. Och DEN kommer aldrig att dö.

Om moderskapet

Liljor (E Barve)

I fredags var det vernissage på Ewa Barve's utställning "Mödrar - porten till jorden". Jag var inbjuden, men hade en del måsten att klara av så jag kom sent. Missade tyvärr inledningen/invigningen. Det var inga besökare kvar när jag kom.  Ensam gick jag runt i det vackra stora kapellet och förundrades, berördes och rördes till tårar. De starka, livskraftiga bilderna talade så direkt till mig. Moderskapets längtan och okuvlighet. Men också det tunga, ensamma och förpliktigande.

                                                                   Moder (E Barve)


Igårkväll vernissagefest hos Ewa. Trevliga nya bekantskaper, goda samtal och många skratt. Och mitt under festligheterna får jag ett sms. En ny liten människa har fötts, en kvinna har blivit mor. Sara och Jonnie har fått sitt första barn, Benny har blivit morfar och Annika har blivit mormor i sin himmel. Det känns så stort, tårarna strömmar. Hemkommen tänder jag ljus hos Annika , och pratar en stund med henne. Så ofta våra samtal rörde just moderskapet, så tryggt det var att få vila i och stärkas av varandras erfarenheter.

Kvinna (E Barve)

Ta dig till Domkyrkan och Stora kapellet och låt dig beröras du också av Evas fantastiska bilder ! Utställningen pågår till den 12 maj.

Stabat Mater

Ta dig en stund såhär på påskafton och lyssna till ett av de vackraste kyrkomusik-stycken som finns - Stabat Mater av Pergolesi - med en fantastisk sopran, Emma Kirkby.

http://youtu.be/QYsjwKuC-Wg

Långfredagsblues

Skärtorsdagen har passerat, så även den långa fredagen. Igår middag med familjen. Mor och långväga syskon. Italienskt tema. En porlande Prosecco, grillade paprikor och fläskfilé Tonnata. Med mera.
Och sång förstås. En gudaskänk är det att ha musiken så närvarande.  Att vi alla tycker om att sjunga.
Ett liv utan musik vore förstås ett ickeliv.
Äldsta sonen har sen några månader tillbaka börjat lära sig spela gitarr. På såhär kort tid har han utvecklats enormt. Han har en säregen talang för texter, lär sig dem efter att ha lyssnat en gång. Så redan nu är hans repertoar bred, och djup. I köket ikväll, medan jag tillagade den goda laxen, sjöng vi tillsammans "Redemption song"  och några till . En sån fröjd att sjunga tillsammans med sin unge ! I stämmor !
http://youtu.be/MJHgMD1S0bg

Och så slår det ner en bomb. På självaste Långfredagen ! Ett litet meddelande. Minnena exploderar i sällsamma kaskader. The melancholy journey starts. Again. Förbjudna kyssar värmer fortfarande. Så även alla de små meddelanden vi skrev till varann. I brevform förstås, för det här är längesen. En låt dyker osökt upp i skallen: "The closest thing to crazy" med Katie Melua.
http://youtu.be/27RVIgW7L8c
För visst var det galet. Helt sjukt galet. Och helt, helt jävla underbart. De stulna stunderna var värda varenda umbärande. Och visst. Precis som han skrev: Om jag blundar minns jag exakt hur det kändes !
Tänker: Man får väl ändå vara tacksam över att ha varit med om detta. Även om jag då, när det tog slut, hatade honom, världen och hela förbannade universum.
http://youtu.be/Ltv70J2rm3E
"One touch from your finger I'm burning, I cant wait to kiss you on the mouth" Tack du vackre man, för bland de finaste, finaste resor jag nånsin varit med om !

Ur sorgedagboken

Förra sommaren miste jag två av de som stått mig närmast - Annika, och min far.
För att stå ut skrev jag en del i min "sorgedagbok". Jag delar med mig av några axplock ur densamma.

 Den 17 maj (till pappa)

Sitter bredvid din säng. Du slumrar till just nu.
Jag håller din hand.
Det känns som du är på väg bort.

Det är så ofattbart, trots att jag vet hur sjuk du är,
och hur trött din kropp har blivit.

Jag skulle vilja prata med dig!!
Men du är så trött, så långt härifrån.


Allt det som vi INTE kommer att kunna uppleva
och göra tillsammans kommer över mig. Som en våg.
Av stark förtvivlan och avgrund.

Fönstret står lite öppet ut mot den vackra majkvällen.
Måsarna skränar.
Försommaren är så stilla. Den håller andan.

Här i rummet:
Ljudet från droppet.
Din snabba andhämtning.
Pulsen i mina tinningar.

En stor trötthet i mina lemmar.
Huvudet värker av alla tankar. Av all oro.

Älskade, älskade pappa!

Jag vill inte (till älskade far) 

Jag vill inte vandra runt
här i änget
utan dig
och lukta ensamensamt
på gullvivorna
hur i hela fridens namn
kan jag glädjas
inför
hasselbuskens vackra hängen
eller den gudomligt vackra Johannesnyckeln
när inte du är med...

5 juni, De sista dagarna...

Idag en bukett sommarblomster -
prästkrage, blåklint, vallmo och ormbunke - till sjukrummet.
Till dig.

Jag har försökt plocka in naturen till dig.
Nu när du inte orkar gå ut själv och lukta på försommaren.
Vitsippsknopparna som lyste rödlila, gullvivor, tulpaner, pioner,
humleblomster (dina absoluta favoriter), mandelblom, smörblommor,
vackert gräs,...och liljekonvaljer....

Nu håller jag andan.
Din hand i min.
Den är plösligt så varm idag.
Och det ilar till i mig.
Vet ju att det i livets slutskede sker förändringar i kroppstemperaturen.
Plötsligt kan den skifta  från kallt till varmt.
Flera dagar, kanske veckor har dina händer varit så kalla, och nu är de
plötsligt så varma.

Jag undrar när slutet kommer. Det ofattbara, det definitiva.
Punkten. Var kommer jag att vara ?
 Jag hoppas att jag är nära dig då !

Sakta, sakta sjunker insikten in:
Jag kommer att bli så ensam...
Utan dig, högst älskade vän...
Vem ska jag prata med ?
Reflektera och småskratta med ?
Dela alla de där jävligheterna och saligheterna med...

Din hand är så varm idag...



12 juni Två dagar efteråt

Det är två dagar sen du lämnade oss.
Utmattningen närapå däckar mig.
Och ensamheten.
Och tomheten.
Har tänkt så många gånger under den här jobbiga tiden:
"Det här får vi reflektera över sen."
"Annika får tala om hur hon upplevt alltihop. Och jag får säga mitt."
Precis som det alltid har varit  mellan oss.
Men nu.  Blir det inte så.
Du har rest vidare.
Jag är kvar.
Och jag skakar av tomhet...
Jag är hopplöst ensam utan dig. Älskade vän!

Sommarens sista ros

Dimman rullar in.
Det är sen eftermiddag och jag har stressat runt med allehanda ting.
Åker förbi det hemliga stället och knipsar av en ros. Den är orangeröd och på väg att slå ut.
Så himla vacker !
Den ska du få.
Mörkret är på väg när jag äntligen tar mig ut till kyrkogården.
Runt din fina gravsten står flera vaser med vackra blommor. Rostrött, gult, ljunglila.
Två ljus brinner hoppfullt.

Det är så himla konstigt A ! Så himla konstigt !
Det är så mycker jag vill prata med dig om, så mycket jag vill att du hjälper mig att reflektera över.
Jag faller på knä. Och gråten är stor.
Minnesbilderna far förbi.
Alla skratt. Alla galenskaper. All musik.
Jag saknar dig mer än ord kan beskriva!

http://youtu.be/_oYzxkfzJZ0

Pedagogen instämmer

Offermentalitet

Hör ett intressant program om offer-roll/offer-mentalitet. Det får mig att reflektera en smula.
Över mitt eget.
Känner mig ofta mycket priviligerad, och tycker att livet har gett mig så många gåvor.
Dock har det också varit oerhört tufft mellan varven, inte minst det senaste året.
Att ha ett barn som slirar omkring i varandet är en påfrestning större än mycket annat.
Det går liksom inte att glömma det, det finns med en varje vaken sekund, och ibland även in i drömmen.
Alla som har barn förstår vad jag menar.
Jag skulle kunna inta offerrollen. Frånsvära mig ansvar och sätta igång aktion super-projicering.
Leta syndabockar är en rolig sysselsättning !
Fast det finns förstås roligare saker att syssla med...
Dock - att kämpa mot myndigheter och verksamheter som är där för att hjälpa, men visar sig vara tämligen slätstrukna och handlingsförlamade...tar på krafterna. Jag skulle kunna skriva långa haranger om de otaliga telefonsamtal, samtal, möten...jag fått tillstånd efter mycket om och men...men som sedan inte gett särskilt mycket. För mig är det fullständigt ofattbart att vi idag har så liten beredskap när det gäller unga människor i behov av hjälp. Lever vi inte på tjugohundratalet ?
I det här läget skulle det nästan vara skönt att luta sig tillbaka och inta en offer-roll. Tyckasyndomsigsjälvisoffhörnet.
Men jag föredrar att fortsätta stånga. Ett tag till. Det vore väl själva fan om det inte skulle fungera !

Till Annika

Den tjugotredje mars nittonhundrafemtiosju föddes hon. Annika. Bästa, bästa. Allrakäraste Annika!
För precis femtiosex år sen idag alltså.
På hösten nittonhundrasjuttionio träffade jag henne för första gången.
Hon var nybakad förskollärare och jag var barnskötare på väg mot nya horisonter. I rökrummet på Visborgsstadens dagis (jo, det fanns faktiskt rökrum på daghemmen på den tiden) delade vi stort och smått, smidde vi planer - och lärde oss att uppskatta varandras egenheter.
Trettiotre år senare tog vi farväl av varann en rättså varm junidag i Tofta. Annikas hand var tunn och liten och försvann nästan i min. Vi sa inte så mycket. Höll bara varandras händer och var med varandra i det där ögonblicket. Hon visste, jag visste. Att slutet var mycket nära. Det var med tunga steg jag lämnade hennes hus den där kvällen.
Dagen därpå, den tionde juni strax efter ett på eftermiddagen lämnade Annika detta jordelivet. Jag var inte där då, men åkte ut direkt när jag fått beskedet. I bilen på väg ut mot Tofta skrek jag gång på gång "Jävla helvetes skit, jävla helvetes skit, jag vill inte jag vill inte !!!" Jag var så rädd för att möta den döda vännen.
Vännen som jag hade haft i trettiotre år.
Vännen som jag skumpat runt tillsammans med i skrotfärdiga bussar på landsbygden i Mexico, vännen som jag glassat runt med på Manhattan, vännen som jag rökt med under rätt många fläktar, vännen som jag dansat med på Änkan Stahre och Masters otaliga gånger, vännen som fanns vid min sida när jag födde min förste son, vännen som jag delat jävligheter och närheter med, vännen som jag gråtit och skrattat så djupt och inifrånhjärtatkommet med, vännen som alltid, alltid fanns där no matter what. Var inte där längre.

Overklighetskänslorna har suttit i länge, finns där fortfarande emellanåt.

Förtrolighet, som byggts upp under mer än halva ens livstid är borta. Jag kan inte ringa henne längre. Kan inte ösa ur mig eller dela de där små glädjeämnena med henne. Inte reflektera och få bekräftelse. Tomheten är oändlig.

Idag åker jag ut till hennes gravplats med ett ljus och ett knippe minnen. Pratar en stund.  Och känner mer än någonsin.
Att kärleken är större än precis allting annat.