Tribute till de Lundsbergselever som vågade !

Lpf-94, läroplanen för de frivilliga skolformerna:

”Skolan ska främja förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse. Ingen ska i skolan utsättas för mobbning. Tendenser till trakasserier skall aktivt bekämpas. Kränkande behandling och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser”.

Skollagen (2010:800) står bl.a. följande

”Var och en som verkar inom utbildningen ska främja de mänskliga rättigheterna och aktivt motverka alla former av kränkande behandling.”

Diskrimineringslagen (SFS 2008:567), innebär förbud mot direkt och indirekt diskriminering samt trakasserier riktat mot personer på grund av:

·    Kön

·    Könsöverskridande identitet eller uttryck (att någon inte identifierar sig med sin biologiska könstillhörighet eller genom sin klädsel eller på annat sätt ger uttryck för att tillhöra ett annat kön)

·    Etnisk tillhörighet (nationellt eller etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande)

·    Religion eller annan trosuppfattning

·    Sexuell läggning (homosexuell, bisexuell eller heterosexuell läggning)

·    Funktionshinder (varaktiga fysiska, psykiska eller begåvningsmässiga begränsningar av en persons funktionsförmåga som till följd av skada eller en sjukdom fanns vid födelsen, har uppstått därefter eller kan förväntas uppstå)

·    Ålder

Det här är hämtat ur de styrdokument som alla utbildningsanordnare i detta land har att följa. Är det några oklarheter ? Jag menar: Hur svårt kan det va ?!  Läs rakt uppifrån och ner. Ord för ord. Självklart eller hur ? Till och med glasklart.

Genom åren har jag träffat ganska många elever och studenter, som berättat om de kränkningar och trakasserier de har varit utsatta för i tidigare skolformer. Listan kan göras lång på raffinerade metoder som "kamrater" och även lärare har använt sig av. Gemensamt för alla dessa ungar/ungdomar och även vuxna som jag har pratat med är att de bär på en känsla av SVEK. De vuxna runtomkring har inte brytt sig, har skylt över, har försökt skaka det av sig, har undervärderat etc etc... För visst är det så att den där ungen som blir "utsatt", visst är hon "lite speciell", kanske har hon till och med sig själv att skylla?! Och lite får man ju tåla, eller hur ?!

Jag mår illa, jag menar verkligen fysiskt illa när jag läser om Lundsberg, och de uråldriga sadististiska metoder  som sanktioneras år efter år av skolledning och strykrädd internatspersonal. Här fostras "eliten". De som ska styra och ställa över oss andra stackare... Prinsar (ja herregud), företagsledare, redaktörer, uppkomlingar...
Självklart höjer jag en skål i glädje när beslutet om omedelbar avstängning av verksamheten tillkännages. Men framförallt gläds jag med de modiga ungar, som gjort polisanmälningar och orkar stå upp för de värden, som de skrupelfria kapitalisterna liksom "glömt bort" på vägen mot glassandet på Stureplan och paradvåningen på Vallhallavägen.

Sammanfattningsvis är det ALLTID, ALLTID vi vuxna, vi lärare och annan personal runtomkring, som är ansvariga för att de här självklara dokumenten blir levande. Vi kan ALDRIG skylla ifrån oss. Vi måste lyssna, och förstå de ungas berättelser. Punkt.

Memory lane...

She asked if I wanted to hear a poem she'd written when she was younger. (At what age, she couldn't remember) She then recited it from memory. I had her repeat it several times so I could get all the words right:

"Were I to dream,
then dream I would
of days that have gone by....

Your eyes would gleam
and so would mine,
but joys remembered are no longer mine.

I walk in a garden of memory,
reliving the joys and the sorrows as well.
I walk with a cane down memory lane,
perhaps there, joys remembered will remain.

Perhaps when my hair has turned to gray
and my face is etched with pain,
I'll walk with a cane down memory lane.
Perhaps there, joys remembered will remain."

Lästips för hungriga själar !

Bonjour.

Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig är en loggbok,
en journal, en dagslägesberättelse, en bildningsroman med
början och slut.
En höst övergår i vinter, en vinter i förhoppning om vår.
Dagarnas skum blåser undan; fakta, fiktion, elände, komik.
Världen passerar igenom människan som skriver den:
förortsupproren i Frankrike, passenheten i Stockholm, The
Shield, Paris Hilton, Orhan Pamuk, poesi. Och mullvadarna,
dessa mullvadar i sina tunnlar under mitt hus.

Bodil Malmsten

Under drömmens fläderträd

En lång dag på jobbet. Sen möte om Zanzibarprojektet. Inspirerande, härligt !
När jag kommer ut från mötet doftar det plötsligt höst. Det ilar till i mig. De omisskännliga melankolitankar ansätter mig. Blandar sig med de energikrävande lyckokänslorna.
Kan inte äta. Petar i mig lite frukt och sköljer ner med vatten.
Ut mot Muramaris. Skulle vilja promenera här med dig nån gång ! Slånbärstunnlarna. Den hemliga bergstrappan. Det lilla badhuset. Trädgården med det gamla växthuset, där fikonträden trängs med vinrankorna. Vi kunde sätta oss ner under det stora fläderträdet. Du skulle hålla mina händer, och du skulle kyssa dem, ett finger i taget.
Vi skulle sitta där och prata. Länge. Vårt prat trivs så bra ihop. Det är så enkelt. Jag kan vara helt rak och öppen tillsammans med dig. Vilken gåva. Vilken sällsynt, underbar gåva !
Så drömmer jag medan jag sakta klättrar nerför stenstigen mot vattnet. Och bedövas av det vidunderligt vackra. Några svanar glider fram på den blanka ytan. Det är så tyst. Det är som gjort för eftertanke och längtan.
Och jag kommer att tänka på några textrader av Bob Dylan

Come baby, shake me, come baby, take me, I would be satisfied
Come baby, hold me, come baby, help me, my arms are open wide
I could be unraveling wherever I'm traveling, even to foreign shores
But I will always be emotionally yours.

Inga löften. Nej. Jag vet. Men under drömmens fläderträd kan vad som helst hända !

Tusen kyssar. Apropå livets gåvor.

Lördagkväll. Himlen är röd. Havet vilar stilla. Balkongsittning för mig själv med ett glas Prosecco. Mam har just åkt hem till Norrlanda efter en heldag på stan - med shopping och cafébesök. "Det svåraste"säger hon"är att komma hem till huset och öppna dörren och veta att ingen väntar på mig". Ändå vill hon gärna åka hem till huset. Hon trivs ju där. Och pappas ande vilar överallt.
Vi pratar ofta om honom. Hjälper varann med minnesbilder. Skrattar. Gråter. Saknar.

Jag tar cykeln ner på stan. Känner att jag vill se människor. Stöter ihop med gamla elever, återseendets glädje. På Munken trängs jag en stund, men känner mig inte riktigt hemma. För mycket alkohol, för mycket ytlighet. Jag fortsätter till Masters. Där blir jag kvar.

Arton år var jag.
Jag dansade på en musikfest,
och hans såg mig.
Det var vårt första möte.
Det har blivit fler.
Ganska många faktiskt.
Ingen regelbundenhet,
men en ständigt närvarande
attraktion och passion.
Vi bara fortsätter där vi slutade
förra gången.
Lika lekfullt. Lika varmt. Och
lika omtumlande.

Det är morgon när jag cyklar hemåt. Friskt. Vackert. I Dalmansporten stannar jag till. Känner friden, och tacksamheten över att få vara i en sån värme. I en sån glädje.

Vi låg där hela natten
tills stan började vakna
Du sa min hud var mjuk
och mina ögon så klara

Jag vet att det är fel
men jag kan inte hjälpa
att dina händer bränner än
och tungan i min mun

I landet bortom länderna
i tiden bortom tiderna
möts vi säkert
och famnar
himlens ljus
igen

Den där texten skrev jag när jag var arton år. Efter ett av våra första möten. Han är helt klart en av mitt livs finaste gåvor !

Icke-kommunikation

Det viktigaste i en relation är att man kan kommunicera. Sa han. Så tråkigt att han plötsligt glömde hur man gör. När det blev skarpt läge.

Som igår

Så står de där. De förväntansfulla, nervösa, lite fnittriga sextonåringarna. Converse, trasiga jeans, grönt nagellack och hur söta som helst. När de satt sig ner i klassrummet är de helt tysta. De tittar på mig, ingen säger någonting. Tänk er arton tysta sextonåringar ! Det är ju nästan absurdt. Men stundens allvar och pirret i magen gör förstås sitt till. Jag väger mina ord på guldvåg denna morgon. Tänker att det här första mötet kommer de att minnas. Förhoppningsvis med ett leende på läpparna.
Och plötsligt färdas jag i tiden. Jag är tillbaka vid min egen gymnasiestart för trettioåtta år sen. Min klassföreståndare hette Inga, och hade ett stort mellanrum mellan framtänderna. Hon skrattade mycket och visade hela tiden det där mellanrummet. Jag är övertygad om att vi alla, som satt där och tittade på henne minns just det. Och pirret. Och härligheten i att få ta det där riktiga steget mot vuxenliv. Det var stort att börja på Säve, stort att få vara i stan på egen hand. Jag bodde hos min morfar första terminen i ettan, men flyttade sen till en liten lägenhet vid Södervärn. Tänk att få rå sig själv ! Bestämma över sig själv !
Jag minns att jag tyckte att färgerna var så ofantligt starka den där våren. Jag cyklade omkring och njöt.
Umgicks med klasskamraterna. Hade fester, och gick på Nattugglan, det rätt sunkiga stället under Solhem.
Livet, nästan hela, låg som ett oändligt hav framför mig. Horisonten fanns mycket långt borta.
Trettioåtta år senare kan jag konstatera att havet finns kvar, kanske inte lika oändligt, men lika lockande och inspirerande. Och tanken, önskan, nästan lika stark som då: Vivre les reves !

Melankolia

Imorgon börjar det. På riktigt. Då kommer ettorna till oss, för att förhoppningsvis få tre spännande och innehållsrika gymnasieår.
Jag har varit några timmar på skolan idag - för att fixa till lite i klassrummen, och för att förbereda mig mentalt. Det är så viktigt hur allt börjar - och det är viktigt hur det slutar. Jag vill verkligen se till att de alldeles nya gymnasieeleverna kommer att minnas den här första tiden med glädje. Precis som de sen ska minnas slutet, studenten.

När jag cyklade till Säve idag var vinden ljum, och augustifärgerna mättade och försiktiga. Kraften börjar liksom dras ur naturen nu. Och precis som alla andra år blir jag melankolisk. Jag får en känsla av att vilja fly, dra iväg bara. Långt bort. Där, långt borta skulle jag sen kunna sitta och fundera och vara med mig själv. Samma längtan varje år såhär i slutet av augusti.

Läser just nu Bodil Malmstens underbara bok "Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig". Vilket namn på en bok va ? Hennes språkkänsla är i det närmaste fulländad, jag njuter varje rad.
Hon skriver små korta texter om allt som händer runtomkring, om tankar, om sånt hon läst, om sånt hon sett. Det är briljant.
I detta melankolitillstånd kvicknade jag till och skrattade när hon berättar följande:
" När jag känner mig deprimerad är det första jag gör att jag minns historien om pingvinen. Så länge jag gör det vet jag att depressionen är tillfällig, jag kommer inte alltid att se allting i svart. Det kommer att gå över.
En gammal dam hittar en pingvin på gatan. Damen tar pingvinen till polisstationen och frågar vad hon ska göra med den. "Ta den till zoo", säger tjänstgörande poliskonstapel.
En tid senare möter polisen den gamla damen tillsammans med pingvinen ute på stan.
"Jag trodde jag sa att ni skulle ta den till zoo", säger polisen.
"Det gjorde jag också", säger damen.
"Och nu ska vi gå på bio". "

Nu regnar det. Och vinden har tilltagit. På min balkong, där så många kvällar med eller utan Prosecco har tillbringats, är nu mörk och tråkig. Tacka fasen för att man är melankolisk. Fint ord föresten. Melankolisk.
Synonymer till ordet är t ex vemod, dysterhet, svårmod, tungsinthet... Då är melankoli finare !

Så märkligt. Tiden stannade idag...

Ja...

Kärleken och sorgen är tvillingsystrar...

...och inte blev det enklare för det.

Känn efter !

Känn efter själv,
känn hur livet svallar i dig !

Om sorgen - och glädjen

Jag läser en artikel som postats av Ken på Facebook, den handlar om sorgen. Jag berörs starkt, och tänker på det första sorgeår som nu passerat för mig.För precis ett år sen begravdes min far. Det var en mycket ljus och vacker begravning. Massor av människor i alla åldrar vittnade om pappas stora hjärta och godhet.
Han hade förmågan att SE varje människa, stor som liten, och han bemötte dem alla med samma naturliga respekt.
Ofta, ofta tänker jag på hur priviligerad jag är som har fått växa upp med en sån far. Som ALDRIG fördömde människor. Bara handlingar.Och DÅ kunde han brusa upp - när det handlade om orättvisor, förtryck och maktfullkomlighet.

Nu har det gått ett år. Vi har firat jul, nyår, påsk, midsommar... Och vi har gråtit mycket. Det har ärligt talat varit ett jävla år!

Pappa vilar i minneslunden i Norrlanda. Det var hans önskan. Som han uttryckte det: "Jag vill inte att någon ska känna sig tvingad att sköta min grav, det är bättre såhär, friare på nåt sätt".
Dit åker jag gärna. Sitter ner en stund under askarnas kronor och fylls av friden, minnena och samhörigheten med de som rest vidare.

Parallellt med sorgen efter pappa har jag också försäkt att handskas med sorgen efter min bästa vän Annika. Hon reste vidare en månad före pappa.

I psykologin pratar man om determinerade kriser, vilket innebär att till en redan svår kris adderas ytterligare trauman. Och så var det för ett drygt år sen.
Jag följde Annikas rea ända till slutet. Höll hennes lilla tunna hand mellan mina handflator och kände hur hennes tid och kraft rann bort.
Och nästa stund var jag hos pappa och kysste hans panna och lagade hans älsklingsrätter.

Pappa och Annika var på många sätt lika. De var båda vidsynta och oerhört kompetenta när det gällde att SE och FÖRSTÅ människor.
Tomrummet efter dem är självfallet oerhört stort, och det kan aldrig fyllas.

Men. Det dom båda också förmedlade under sin sista tid här på jorden har hjälpt mig. Och kommer att hjälpa mig framöver.
De förmedlade KÄRLEKEN, och den förunderliga kraft som faktiskt finns i den.

Ja. Nu har ett år gått. Och snart är den här sommaren förbi. En sommar som har gett mig både glädje och lust tillbaka. Jag trodde inte att det var möjligt. Men här är jag nu. Med glada, glada skutt i hjärtat och flera spännande projekt på gång.
Och i badrummet ligger en tandborste som lämnats kvar "eftersom han tänker komma tillbaka! !

Tack pappa. Och tack Annika, För den villkorslösa kärleken, som får mig att orka. Och som får mig att både skratta och vara helt galet lycklig !

Tvillingsjälar

Mitt i natten ringer han. Det låter som han satt alldeles bredvid. Hans så typiska engelska accent och den lite nasala, släpiga intonationen gör mig rusig av glädje. Vi pratar i mun på varann, har så mycket att berätta, så mycket att spegla.

Historien är lika osannolik som så mycket annat märkligt i mitt liv. Dock sann.

Ett hastigt möte på en centralstation för tolv år sen satte spår, som fortfarande idag ger näring åt drömmar vildare än septemberhavet.

Han heter Art, och han bor i Australien. Våra vägar korsades när han var på väg från London via Stockholm till Spanien. På centralen i Stockholm knackade han mig på axeln och frågade om vägen till Fotografiska museet. Den där knackningen var början till långa nattliga konversationer i rymden.
Och långa handskrivna brev. Han har en fin snirklig handstil, och arken är tättskrivna och fyllda av fantastiska beskrivningar av resor, möten och tankar.

Vi när båda drömmen om att en dag kunna mötas igen. Få tid att äta middag ihop, dricka vin och prata. Sammanlagt har vi umgåtts ca två timmar med varann, alltså ansikte mot ansikte. Men dessa två timmar vände just då, och ibland också senare upp och ner på min värld.
Självfallet har jag funderat mycket på vad som gör att vissa möten stannar kvar på det här sättet. När det bara är självklart.  När smärtan när man ska skiljas åt är så stark att det nästan inte går att stå ut. Kanske är det tvillingsjälarna, som plötsligt och lyckligt hittar varandra efter år av planlöst letande ? Jag är böjd att tro det.
Och kanske, kanske styr jag färden mot Brisbane och Byron Bay om några år - när fågelungarna har flugit ut, och jag förhoppningsvis blir rik som ett troll !

Sommarlov...och kontemplation

Ganthem skola låg alldeles bredvid kyrkan, precis som de allra flesta sockenskolorna gjorde.
En vit byggnad, med gröna fönsterbågar. Utanför fanns en fantastisk park med kastanj, lönn och björk.
Stora ytor för små barn att leka på.
I den där skolan gick jag mina första två år. Sen la man ner skolan, vi var sista klassen - och kom faktiskt på bild i tidningen.
Jag minns doften i klassrummet. Tavelkrita, lite instängt, lite gammalt,  men också  levande av alla sju-åringarnas förväntansfulla andedräkter.

Gunnel hette min fröken. Hon var gammal, ganska rynkig (hon var storrökare), men väldigt väldigt snäll.
Och klok.
I klassen gick förutom jag själv  - Tobben, Kurt, Gunilla, Ulf, Anette och Pi (som hade fått sitt smeknamn eftersom han vägde 3,14 kg när han föddes).

Jag kan jättemånga psalmer !  Vi fick psalmverser i läxa varje vecka, och varje morgon sjöng vi också något ur psalmboken. Din klara sol... Morgon mellan fjällen... Tryggare kan ingen vara...
Fröken Gunnel trampade på av hjärtans lust på orgeln, och vi sjöng så gott vi kunde.
Faktum är att jag fortfarande älskar att sjunga psalmer. Min övertygelse ligger inte alls åt det kristliga hållet, men psalmerna ger mig frid, och lust. Kanske har det något med sjäva  konstruktionen i melodierna att göra ? Vet ej, men senare i livet lärde jag mig spela kyrkorgel och det är fortfarande det instrument som ger mig störst njutning att använda. Så nånting är det med det där kyrkliga, trots att min tro är svag...

En bit från skolan låg några uthus, de hörde till kyrkan. I ett av skjulen förvarades den gamla likvagnen, den som en gång drogs av hästar. Det var en pirrande känsla som infann sig när vi smög dit på rasterna och gluttade in genom springan i den gistna dörren. Vagnen var hög. Svart med svarta förhängen och stora tofsar. Döden var spännande. Ingenting någon av oss egentligen hade mött, men vi visste att den fanns. Långt borta givetvis. Vi var ju sju år.

Min första skolavslutning var högtidlig och doftade liljekonvaljer och syren. Jag hade en ny sommarklänning, och mamma hade lockat mitt spikraka hår. Jag såg inte klok ut, men jag kände mig jättefin. Föräldrarna satt längs väggarna i det stora klassrummet. Fröken pratade. Vi sjöng sommarsånger och avslutade det hela med "Den blomstertid". Sen dess har många skolavslutningar passerat, men det är just den där allra första som dröjer sig kvar och fortfarande ger förniommelser av ren och oförstörd glädje.

I år har jag mitt första riktiga sommarlov som lärare, har tidigare haft semestertjänst. Just idag när hela sommaren ligger framför mig känns den oändlig, precis som den gjorde då för 47 år sen. Jag ska ta fasta på det. Jag ska ta och springa rakt ut i sommaren och njuta av den känslan !

I kön på ICA

Framför mig står han som en gång var en ansedd person. Jag minns honom lojt lutad mot en bardisk. Eller glidande i nån av de bilar han förfogade över.

Jag minns honom som rolig, generös och duktig på det han höll på mig.

Och rätt charmerande.

Vart tog den mannen vägen ?

Hur har hans väg sett ut fram tills nu ?

Vad hände ?

Han plockar upp sina varor på bandet. En förpackning färdigmat. Tre halvliters cocacola, tre grape tonic och en påse jordnötter.

Jag ser hur hans händer skakar. Ser att han försöker koncentrera sig, men skakar alltjämt.

Han vänder lite på huvudet. Ser mig. Jag hälsar, hans säger hej, men återgår snabbt till varorna på bandet.

Han stänger ute.

Jag ser hans tunna hår, som inte är nytvättat. Skäggstubben. De omisskännliga bristningarna i ansiktet.

Den irrande blicken.

Utanför affären ser jag honom sätta sig på en rätt skraltig cykel och bege sig hemåt, och jag undrar så hur hans kväll med färdigmat, grape tonic och jordnötter ser ut...