Om moderskapet

Liljor (E Barve)

I fredags var det vernissage på Ewa Barve's utställning "Mödrar - porten till jorden". Jag var inbjuden, men hade en del måsten att klara av så jag kom sent. Missade tyvärr inledningen/invigningen. Det var inga besökare kvar när jag kom.  Ensam gick jag runt i det vackra stora kapellet och förundrades, berördes och rördes till tårar. De starka, livskraftiga bilderna talade så direkt till mig. Moderskapets längtan och okuvlighet. Men också det tunga, ensamma och förpliktigande.

                                                                   Moder (E Barve)


Igårkväll vernissagefest hos Ewa. Trevliga nya bekantskaper, goda samtal och många skratt. Och mitt under festligheterna får jag ett sms. En ny liten människa har fötts, en kvinna har blivit mor. Sara och Jonnie har fått sitt första barn, Benny har blivit morfar och Annika har blivit mormor i sin himmel. Det känns så stort, tårarna strömmar. Hemkommen tänder jag ljus hos Annika , och pratar en stund med henne. Så ofta våra samtal rörde just moderskapet, så tryggt det var att få vila i och stärkas av varandras erfarenheter.

Kvinna (E Barve)

Ta dig till Domkyrkan och Stora kapellet och låt dig beröras du också av Evas fantastiska bilder ! Utställningen pågår till den 12 maj.

Stabat Mater

Ta dig en stund såhär på påskafton och lyssna till ett av de vackraste kyrkomusik-stycken som finns - Stabat Mater av Pergolesi - med en fantastisk sopran, Emma Kirkby.

http://youtu.be/QYsjwKuC-Wg

Långfredagsblues

Skärtorsdagen har passerat, så även den långa fredagen. Igår middag med familjen. Mor och långväga syskon. Italienskt tema. En porlande Prosecco, grillade paprikor och fläskfilé Tonnata. Med mera.
Och sång förstås. En gudaskänk är det att ha musiken så närvarande.  Att vi alla tycker om att sjunga.
Ett liv utan musik vore förstås ett ickeliv.
Äldsta sonen har sen några månader tillbaka börjat lära sig spela gitarr. På såhär kort tid har han utvecklats enormt. Han har en säregen talang för texter, lär sig dem efter att ha lyssnat en gång. Så redan nu är hans repertoar bred, och djup. I köket ikväll, medan jag tillagade den goda laxen, sjöng vi tillsammans "Redemption song"  och några till . En sån fröjd att sjunga tillsammans med sin unge ! I stämmor !
http://youtu.be/MJHgMD1S0bg

Och så slår det ner en bomb. På självaste Långfredagen ! Ett litet meddelande. Minnena exploderar i sällsamma kaskader. The melancholy journey starts. Again. Förbjudna kyssar värmer fortfarande. Så även alla de små meddelanden vi skrev till varann. I brevform förstås, för det här är längesen. En låt dyker osökt upp i skallen: "The closest thing to crazy" med Katie Melua.
http://youtu.be/27RVIgW7L8c
För visst var det galet. Helt sjukt galet. Och helt, helt jävla underbart. De stulna stunderna var värda varenda umbärande. Och visst. Precis som han skrev: Om jag blundar minns jag exakt hur det kändes !
Tänker: Man får väl ändå vara tacksam över att ha varit med om detta. Även om jag då, när det tog slut, hatade honom, världen och hela förbannade universum.
http://youtu.be/Ltv70J2rm3E
"One touch from your finger I'm burning, I cant wait to kiss you on the mouth" Tack du vackre man, för bland de finaste, finaste resor jag nånsin varit med om !

Ur sorgedagboken

Förra sommaren miste jag två av de som stått mig närmast - Annika, och min far.
För att stå ut skrev jag en del i min "sorgedagbok". Jag delar med mig av några axplock ur densamma.

 Den 17 maj (till pappa)

Sitter bredvid din säng. Du slumrar till just nu.
Jag håller din hand.
Det känns som du är på väg bort.

Det är så ofattbart, trots att jag vet hur sjuk du är,
och hur trött din kropp har blivit.

Jag skulle vilja prata med dig!!
Men du är så trött, så långt härifrån.


Allt det som vi INTE kommer att kunna uppleva
och göra tillsammans kommer över mig. Som en våg.
Av stark förtvivlan och avgrund.

Fönstret står lite öppet ut mot den vackra majkvällen.
Måsarna skränar.
Försommaren är så stilla. Den håller andan.

Här i rummet:
Ljudet från droppet.
Din snabba andhämtning.
Pulsen i mina tinningar.

En stor trötthet i mina lemmar.
Huvudet värker av alla tankar. Av all oro.

Älskade, älskade pappa!

Jag vill inte (till älskade far) 

Jag vill inte vandra runt
här i änget
utan dig
och lukta ensamensamt
på gullvivorna
hur i hela fridens namn
kan jag glädjas
inför
hasselbuskens vackra hängen
eller den gudomligt vackra Johannesnyckeln
när inte du är med...

5 juni, De sista dagarna...

Idag en bukett sommarblomster -
prästkrage, blåklint, vallmo och ormbunke - till sjukrummet.
Till dig.

Jag har försökt plocka in naturen till dig.
Nu när du inte orkar gå ut själv och lukta på försommaren.
Vitsippsknopparna som lyste rödlila, gullvivor, tulpaner, pioner,
humleblomster (dina absoluta favoriter), mandelblom, smörblommor,
vackert gräs,...och liljekonvaljer....

Nu håller jag andan.
Din hand i min.
Den är plösligt så varm idag.
Och det ilar till i mig.
Vet ju att det i livets slutskede sker förändringar i kroppstemperaturen.
Plötsligt kan den skifta  från kallt till varmt.
Flera dagar, kanske veckor har dina händer varit så kalla, och nu är de
plötsligt så varma.

Jag undrar när slutet kommer. Det ofattbara, det definitiva.
Punkten. Var kommer jag att vara ?
 Jag hoppas att jag är nära dig då !

Sakta, sakta sjunker insikten in:
Jag kommer att bli så ensam...
Utan dig, högst älskade vän...
Vem ska jag prata med ?
Reflektera och småskratta med ?
Dela alla de där jävligheterna och saligheterna med...

Din hand är så varm idag...



12 juni Två dagar efteråt

Det är två dagar sen du lämnade oss.
Utmattningen närapå däckar mig.
Och ensamheten.
Och tomheten.
Har tänkt så många gånger under den här jobbiga tiden:
"Det här får vi reflektera över sen."
"Annika får tala om hur hon upplevt alltihop. Och jag får säga mitt."
Precis som det alltid har varit  mellan oss.
Men nu.  Blir det inte så.
Du har rest vidare.
Jag är kvar.
Och jag skakar av tomhet...
Jag är hopplöst ensam utan dig. Älskade vän!

Sommarens sista ros

Dimman rullar in.
Det är sen eftermiddag och jag har stressat runt med allehanda ting.
Åker förbi det hemliga stället och knipsar av en ros. Den är orangeröd och på väg att slå ut.
Så himla vacker !
Den ska du få.
Mörkret är på väg när jag äntligen tar mig ut till kyrkogården.
Runt din fina gravsten står flera vaser med vackra blommor. Rostrött, gult, ljunglila.
Två ljus brinner hoppfullt.

Det är så himla konstigt A ! Så himla konstigt !
Det är så mycker jag vill prata med dig om, så mycket jag vill att du hjälper mig att reflektera över.
Jag faller på knä. Och gråten är stor.
Minnesbilderna far förbi.
Alla skratt. Alla galenskaper. All musik.
Jag saknar dig mer än ord kan beskriva!

http://youtu.be/_oYzxkfzJZ0

Pedagogen instämmer

Offermentalitet

Hör ett intressant program om offer-roll/offer-mentalitet. Det får mig att reflektera en smula.
Över mitt eget.
Känner mig ofta mycket priviligerad, och tycker att livet har gett mig så många gåvor.
Dock har det också varit oerhört tufft mellan varven, inte minst det senaste året.
Att ha ett barn som slirar omkring i varandet är en påfrestning större än mycket annat.
Det går liksom inte att glömma det, det finns med en varje vaken sekund, och ibland även in i drömmen.
Alla som har barn förstår vad jag menar.
Jag skulle kunna inta offerrollen. Frånsvära mig ansvar och sätta igång aktion super-projicering.
Leta syndabockar är en rolig sysselsättning !
Fast det finns förstås roligare saker att syssla med...
Dock - att kämpa mot myndigheter och verksamheter som är där för att hjälpa, men visar sig vara tämligen slätstrukna och handlingsförlamade...tar på krafterna. Jag skulle kunna skriva långa haranger om de otaliga telefonsamtal, samtal, möten...jag fått tillstånd efter mycket om och men...men som sedan inte gett särskilt mycket. För mig är det fullständigt ofattbart att vi idag har så liten beredskap när det gäller unga människor i behov av hjälp. Lever vi inte på tjugohundratalet ?
I det här läget skulle det nästan vara skönt att luta sig tillbaka och inta en offer-roll. Tyckasyndomsigsjälvisoffhörnet.
Men jag föredrar att fortsätta stånga. Ett tag till. Det vore väl själva fan om det inte skulle fungera !

Till Annika

Den tjugotredje mars nittonhundrafemtiosju föddes hon. Annika. Bästa, bästa. Allrakäraste Annika!
För precis femtiosex år sen idag alltså.
På hösten nittonhundrasjuttionio träffade jag henne för första gången.
Hon var nybakad förskollärare och jag var barnskötare på väg mot nya horisonter. I rökrummet på Visborgsstadens dagis (jo, det fanns faktiskt rökrum på daghemmen på den tiden) delade vi stort och smått, smidde vi planer - och lärde oss att uppskatta varandras egenheter.
Trettiotre år senare tog vi farväl av varann en rättså varm junidag i Tofta. Annikas hand var tunn och liten och försvann nästan i min. Vi sa inte så mycket. Höll bara varandras händer och var med varandra i det där ögonblicket. Hon visste, jag visste. Att slutet var mycket nära. Det var med tunga steg jag lämnade hennes hus den där kvällen.
Dagen därpå, den tionde juni strax efter ett på eftermiddagen lämnade Annika detta jordelivet. Jag var inte där då, men åkte ut direkt när jag fått beskedet. I bilen på väg ut mot Tofta skrek jag gång på gång "Jävla helvetes skit, jävla helvetes skit, jag vill inte jag vill inte !!!" Jag var så rädd för att möta den döda vännen.
Vännen som jag hade haft i trettiotre år.
Vännen som jag skumpat runt tillsammans med i skrotfärdiga bussar på landsbygden i Mexico, vännen som jag glassat runt med på Manhattan, vännen som jag rökt med under rätt många fläktar, vännen som jag dansat med på Änkan Stahre och Masters otaliga gånger, vännen som fanns vid min sida när jag födde min förste son, vännen som jag delat jävligheter och närheter med, vännen som jag gråtit och skrattat så djupt och inifrånhjärtatkommet med, vännen som alltid, alltid fanns där no matter what. Var inte där längre.

Overklighetskänslorna har suttit i länge, finns där fortfarande emellanåt.

Förtrolighet, som byggts upp under mer än halva ens livstid är borta. Jag kan inte ringa henne längre. Kan inte ösa ur mig eller dela de där små glädjeämnena med henne. Inte reflektera och få bekräftelse. Tomheten är oändlig.

Idag åker jag ut till hennes gravplats med ett ljus och ett knippe minnen. Pratar en stund.  Och känner mer än någonsin.
Att kärleken är större än precis allting annat.

Bruten tystnad

Lång tid har förflutit sen jag senast skrev ett ord i denna blogg.
Sedemera kommer jag att dela minnen från det jävulska år som gått sen jag senast klickade på "publicera".
Men just nu, just nu inatt vill jag bara njuta av tangenterna under mina fingertoppar. Försiktigt lekfullt är det.
Och. Så jäkla skönt. Att bara skriva dessa få ord. Jag är på G ?

Jag har mycket att dela. Så. Följ med mig! Imorgon är jag här igen.

Då. Nu. And forever.

Jag slås av det outgrundliga. Igen .
Och igen.
Vad i hela friden försöker gudarna säga mig ?!

På kyrkbacken igår.
Mina sinnen fullständigt uppfyllda av de vackraste, vackra tonerna av Bach- ensemblens tolkningar av månghundraåriga verk.  Hur mina tårar rann i strida strömmar där i kyrkbänken. Hur mina sinnen uppfylldes av den där rena , klara musiken. Här. Nu. Var jag.
Jag rättar till min svarta basker. Lämnar tjugo kronor till kyrkans sociala verksamhet. Och vandrar ut i långfredagskvällen. Det är så friskt. Luften är så lätt att andas.

Och där.
I porten.
Möter jag .
Min ungdoms största passion.
Han har långt hår nu. I hästsvans.
Och ögon som tar mig trettiosju år tillbaka.
Han är så vacker !
Som en gud.

Endreväg.
Leonard Cohens Susanne.
Svart te.
Skratt.
Utforskande.
Ungdom.
Våra kroppar ett.

Vi kramar om varann.
Marken rämnar.
Det mullrar av längtan.
Jag hör de vackra orden igen.
Jag känner de ömma smekningarna.
De längtansfyllda rörelserna.
Trettiosju år är ingenting.

Hur i hela friden.
Ska jag kunna gå hem och laga middag till mina tre hungriga tonårsvilddjur nu ?
Utan att.

 Hur i hela friden ska jag framförallt låtsas som om ingenting har hänt ?

livskvalitet...

Lyssnat på "Medierna" på P1 - som idag bl a handlade om de tusen och åter tusen appar du kan skaffa till din smartphone. Det gavs också en ögonblicksbild från tunnelbanan i Stockholm: människor sitter med nedböjda huvuden, försjunkna i sina små följeslagare. Vi lär kolla våra telefoner var sjätte minut vår vakna tid ... Var SJÄTTE minut.
Men vi möter inte mänskors blickar lika ofta. Konfronteras inte av det verkliga livet lika mycket. Det imaginära har blivit det verkliga.
Att vänta och längta tillhör det svunna. Att gå och fundera över om brevet kommer imorgon, eller om postgången inte funkar. Att bygga upp förväntningar och sköna bilder av det där brevet, av de skrivna orden. Av papperets doft. Av glädjen att nästan känna skrivarens fingertoppar...

Zinkensdamm, en missbelåten hund och en ateljé full av kärlek

1981 flyttade jag till Stockholm  för att jobba med Gotlands Teater. Jag var 22 år och full av kreativitet, nyfikenhet och glädje. Livet var ljust.
På vingliga omvägar fick jag hyra en liten etta med kokskåp på Hornsgatan. Den var sunkig och inrökt, men jag var LYCKLIG ! Det var svårt att hitta nånstans att bo, och nu hade jag fått ett hem på söder. Trehundra meter från teatern. Åkte tillbaka till ön och packade väskorna, den stora skivsamlingen, böckerna och lite till. Inredde sen mitt nya hem efter bästa förmåga.
En vecka senare, efter en väldigt glad kväll med några teaterkollegor på en av Söders krogar kom jag hem till ett fullständigt demolerat hem. Någon hade brutit sig in, stulit alla mina tillhörigheter, vänt upp och ner på allt, sprutat ketchup över väggarna och bajsat på golvet i hallen... Chocken var så stor att jag skrek rakt ut.
Jag rusade ut, ner till telefonkiosken vid Tre Tunnor och ringde en kompis. Han lovade hjälpa mig.
Detta var inledningen till min vänskap med Carsten Engström, den excentriske och sällsynt godhjärtade konstnären vid Zinkensdamm.
Carsten lät mig bo i sin ateljé. Tinnerångorna vaggade mig till söms, och de halvfärdiga clownerna och jesusporträtten höll mig sällskap in i drömmen.
Han var så osjälvisk. Så rakt igenom god.
Vi lagade vegetariska grytor ihop. Drack vin. Och te. Och jättestarkt kaffe. Han berättade om sina möten med kungen, och andra.
Vi skrattade mycket. Jag var ung, han var mer än tjugo år äldre. Han visade mig spännande vägar. Och öppna tankebanor.
Men så hade han ju en liten hund. En tibetansk tempelhund. Hon såg ut som en golvmopp, ja det är sant. Carsten skulle åka iväg på nån vernissage, och jag lovade ta hand om hunden... Hon skulle bl a badas.Jag gjorde detta. Efter konstens alla regler. Och det gick bra. Sen skulle jag borsta henne. Och då gick det inte alls efter konstens regler. Borsten fastnade i hennes lockiga päls... och hon blev ett litet monster ! Hon hoppade upp och bet mig i armen. Det blev sedemera sju  timmars väntan på akuten på SÖS, och en stelkrampsspruta... När jag kom hem låg det lilla monstret i min soffa och väntade på mig...Ja... det var  bara att klappa lite och lägga sig ner.
Och så ska jag knyta ihop den här säcken.
Meningen var ju att lyfta fram, lyfta upp den sällsamme konstnären CE.
Så tacksam är jag. För hans enorma godhet och generositet. Ditt minne lyser i ljus Carsten!

här igen...

...efter en lång period av asocial aktivitet börjar det ljusna. Jag är på banan igen. Tror jag.

de masker vi bär, och drömmer om att bära...

  Trettondagsafton är tillända. Årets traditionella "maskbärarkväll". Bara "för kul" började jag räkna efter alla masker jag burit, och bär. Till vardags alltså. Och det var inte så kul...så DET tänker jag inte skriva om ! Det sparar jag åt min terapeut. ;-)
  Däremot tänker jag skriva om hur befriande det är att faktiskt få tillåtelse att ikläda sig något annat för en kväll, och leva ut önskningar och drömmar som annars är förbjudna eller "konstiga".
  Jag bodde i kollektiv i Äppelviken under några år i början av 80-talet. Delade ett fantastiskt fint gammalt trähus med 4 andra människor. Det var alltid liv och rörelse i det där huset. Massor av vänner kom och gick, nya bekantskaper knöts, livet var enkelt. Och det levdes i hundraåttio...
I detta kollektiv hade vi återkommande stora fester, många med olika maskeradteman. Ett tema var "Läder och spets". Gissa om drömmarna fick utrymme denna kväll ! Doften av läder. Svettig hud under de vackra spetsdecolltagen. Wow!
Vi hade liveband också. Det spelades punk och rock´n roll så att väggarna bågnade. I varenda vrå av kåken var det människor som dansade, diskuterade, kysstes... Och jag minns de osannolikt överfulla askkopparna överallt. Det var på den tiden man ALLTID rökte inomhus.
  Ett annat tema var "De forna gudarnas lov". Freja, Afrodite, Tor, Poseidon... fanns representerade. En musiker - som tyckte det där med maskerad var fjantigt, men som ändå var partysugen - hade pillat ur ena glaset på sina solglasögon, och blivit Oden. En annan kompis, trummis, lika skeptisk, kom haltande uppför trappan till huset och meddelade att han var "Akilles häl". Så det fanns plats för alla.  Och framförallt för fantasin.
  Kontentan ? Ja. Kanske skulle vi ha lite mer maskerader. För att få möjlighet att visa vem vi verkligen är ?

kontemplation, kinesiska lyktor och en frostigt vacker natt...

Utanför fönstren en alldeles vindstilla, frostnupen nyårsnatt. Över staden gungar fortfarande hundratals små brinnande kinesiska lyktor. Det är så vackert! Den sista skvätten gyllene Nederburg glimmar i glaset. Lyssnar på Händels "Music for fireworks". Har det gott! Vill tacka er alla som läst min blogg detta första halvår. Hoppas att ni vill fortsätta läsa. För mig är det här ett alldeles utmärkt forum att fundera och uttrycka mig i. Dela tankar. Visualisera och konkretisera. Nu har båtarna tutat. Vi har höjt våra glas. Det nya är här ! Låt oss göra detta nya år till precis det vi drömmer om ! LEV DIN DRÖM !

trösteord till mig själv

Tranströmer har skrivit så mycket... Så många, många fantastiska rader att värma sig vid. Två sanningar närmar sig varann, en kommer inifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att få se sig själv.

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta, som bara kan hittas av den som gått vilse