Smaken av sommar

Den godaste saften gör du såhär:

10 fläderblomster

1 citron i skivor

1 liter jordgubbar skivade

15 g citronsyra

1 kg socker

1 liter vatten


Varva fläderblomster, jordgubbar, citron, socker och citronsyra i en bunke. Häll över kokande vatten.
Låt stå i ca 3 dygn. Sila genom silduk. Häll upp på flaskor. LJUVLIGT god saft som verkligen smakar sommar !

Lycka till !

Till den det vederbör...

...men tyvärr fattade inte den det vederbör vad det handlade om...

Spår...

I en kartong som det en gång för längesen förvarats sardinburkar i finns nu buntar av brev, kort, papper, betyg och annat efter min mammas faster Maja. Här finns också brev från min mormor Lea, och brev från Leas farbror Sigfrid. Med mera. En riktig skattgömma med andra ord.

Jag sitter i köket i Norrlanda. Utanför fönstret strilar ett stillsamt regn. Radion står på. Det är fridfullt.
Det är precis som det ska vara. När man försiktigt vecklar ut brev som är över hundra år gamla. Skrivet med riktigt bläck på lövtunna papper.
Maja...Jag var tre år när hon dog 1962 så jag har inget riktigt minne av henne, mer än det som har berättats för mig - och som jag nu genom bilder och brev fyller på.
Maja var min morfars syster, en stark och bestämd kvinna, som levde hela sitt liv som "fröken". Det hade funnits en man, Henning, som hon träffade när hon jobbade i Värmland som ung. Denne Henning skrev till Majas mamma och bad om Majas hand. Sen emigrerade han till USA. Han gav sig av för att, som han skrev, skaffa sig tillräckligt med tillgångar för att han och Maja skulle kunna  få ett värdigt liv ihop. I sardinkartongen finns massor av små vykort från Henning till Maja. Korta hälsningar att han nu kommit fram, att han hittat arbete, att han har det bra...
Dock. Det blev aldrig mer än så. Henning stannade i USA, och vad som hände med honom sen förtäljer inte korten. Meningen var att Maja skulle "komma efter", men så skedde inte.
Hon blev kvar i Sverige och levde som sagt ensam/singel resten av sitt liv.

Hon återvände till ön. Blev så småningom en omvittnat skicklig köksföreståndare/husmor på S:t Olofs mentalsjukhus i Visby. Där jobbade hon fram till pensionen. På bilden här ovanför ser man Maja längst till höger i  köket på S:t Olof.

Jag sitter här i ett annat kök och funderar över livsöden. Det kommer nära när jag håller  korten och breven i min hand. Det känns nästan som att jag gör nåt förbjudet. Jag känner längtan och jag känner sorgen. Bakom de kortfattade raderna finns oceanen. Som skiljer åt. Som gör det omöjligt.
Och som till slut gör att kärleken drunknar...Eller ?

Jag undrar så hur Maja kände det... Att gå där och vänta på livstecken. Små ord på ett noga utvalt kort. Så mycket längtan. Så mycket hopp. Och så till slut...Slut. Och gränslös förtvivlan...

Jag undrar om hon hade honom kvar hela livet. I sina tankar. Och i sitt hjärta.
Det tror jag. Det är jag nästan säker på.

stolt...

...är jag över faktumet att det nu är drygt fyra månader sen THE END.

Inga hjälpmedel. Men en stor och grundligt upparbetad motivation.
Svårt är det dock att vara måttlig med andra belöningar - som t ex god choklad, mogna ostar m m.
Men tänker: En sak i taget.
Och några mjuka handtag att hålla i är väl inte helt fel det heller ?! Om man nu råkar hitta nån som vill hålla förstås ! ;-)

en bra kudde att luta sig mot !

Vet du ?

Ett roligt sidospår

Bilden av mig från 1978 målades av Dag H.
Vi umgicks en del i Föreningen Fristad, där jag var sekreterare.
Kampen för ett kulturhus/allaktivitetshus var en av de rätt många aktiviteter jag
sysslade med på den tiden. (Fattar inte var all ork kom ifrån...)

Iallafall. När jag igårkväll/natt satt och skrev om det där porträttet började jag fundera
över konstnären.
Vi har inte haft någon kontakt sen det där året i slutet av sjuttiotalet, och jag var inte säker
på hans efternamn (han fick inte plats med hela namnet på tavlan).
Men nu började jag leta i mina minnesrum, och plötsligt dök namnet upp. Hultcrantz. Så hette han.
Och självfallet googlade jag, och hittade EN Dag Hultcrantz. Idag skickade jag iväg ett mail till honom, och ikväll fick jag svar.
Visst var det rätt.
Så roligt att få tacka honom igen för tavlan, som betytt, och betyder så mycket för mig. Det trodde jag nog inte då, när jag modellade i den kalla lokalen på Hästgatan.

Dag visar sig vara en konstens man ännu idag, men på ett annat område än måleriet.
Han tillverkar fantastiskt vackra okarinor, instrument av stengodslera.

Från hans hemsida har jag tagit lite info

www.ocarinas.se

Besök gärna hans sida, och låt dig förtjusas av de fina instrumenten !


Jag heter Dag Hultcrantz och är bosatt i Gårdjö, Östra Ämtervik i Sunne kommun. Under snart 20 år har jag arbetat med att utveckla okarinor - de sista 7 åren på heltid. 
Min ambition är att göra instrument som kan användas av både nybörjare och proffs. Jag vill att tonerna skall vara välstämda, fylliga och kraftfulla. Det är viktigt att de är lättspelta. Med hjälp av fingersättningar kan en person som aldrig provat ett instrument spela ex "Amazing Grace". För barn har jag gjort okarinor med bara fem toner i durskala, på vilka de kan spela enklare melodier som: "Gubben Noak", "O when the saints go marching in", mm. Proffsinstrumenten är stämda i minst en oktav och kan spelas kromatiskt. Man kan göra crescendon på tonerna, vilket ökar uttrycksmöjligheterna. När man är instrumentmakare vill man hela tiden utvecklas - jag experimenterar, och kommer då och då på små knep och förändringar som påverkar tonen till det bättre. Om du kommer till Södra Ås Kultur och den utställnings- och arbetslokal som jag delar med min sambo och konstnär Marie Rönnberg, kan du få se en del av tillverkningsmomenten, och också provspela för att se vilket instrument som passar dig.

En doft av 1978

Förlorar mig i porträttet av mig själv från 1978. Målat av Dag H i Föreningen Fristads lokaler på Hästgatan. Hennafärgat hår. Runda glasögon. Lojt, men samtidigt skarpt blickandes rakt in i betraktaren...
Tavlan hänger i vardagsrummet, över det gamla slagbordet som pappas morfar Karl snickrade ihop för mer än hundra år sen...
...

Dricker whiskey med Thomas. Legendarisk trummis i Slite Cement, Bäck Group, Patrask m fl band.
Vi färdas i minnenas sällsamma rum. Skrattar mycket. Hjälps åt på färden bakåt.
Underbart är det.

Att vandra där. På gemensamma vägar. Och att hjälpas åt. Fylla i. Där bitar fattas.

Musikfesterna. Trojaborg 1978. Peps Persson och Blodsbandet. Kaipa. Massor av människor. Jordcirkus. Göran Lagers bitska insändare i Gotlandstidningarna med en hel sommars heltska debatt om musikfesternas vara eller icke vara.

Hemse. Där jag satt darrande alldeles ensam framför mikrofonen och framförde Victor Jara-låtar. Och sen dansade jag mig svettig till Di sma.
Och blev för evig förälskad. I en som jag aldrig nånsin kunde få...annat än i drömda och ibland helt verkliga rum. Men i hemlighet.

Tänker ofta på hur viktig historien är. Det vi har med oss. Det vi kan blicka tillbaka på, och reflektera över. Lära oss av. Gotta oss i. Ibland förfasa oss över. Och känna vördnad inför.

Ofta dyker det upp musik
musik som får mig att känna dofter, smaker och stämningar:

Kebnekaijse.
Träd, gräs och stenar.
Röda bönor.
Hoolabandoola band
Genesis
Frank Zappa
Grateful Dead
Brian Eno...


... doftar 1978.

Citronstjärnor och kanelkransar...och en helt annan längtan

Veckan före jul hade mamma Karin med sig den här boken till mig. Min farmor Annas kokbok från 1912.
Det är en vältummad skrivbok med vaxdukspärmar. Bladen är gulnade och sköra, och de snirkliga vackra bokstäverna för mig tillbaka till en annan tid. En helt annan värld.

Anna Gustafson föddes 1891. Hennes föräldrar Karl och Anna hade året innan flyttat från Lau till gården Björke i Norrlanda. Där skulle hon sen leva hela sitt liv.

Jag lärde aldrig känna min farmor på riktigt. Jag var fem år när hon dog 1964. Men jag minns hur hon bjöd mig på röd saft och goda kakor i sitt lilla kök på övervåningen i huset. Hon hade mjuka händer och en lång fläta som en kringla på huvudet. Hon var mycket vacker ! På foton från hennes ungdom anar man en kvinna med stor integritet, som inte böjde sitt huvud inför vare sig fotograf eller överheter.

1912 gick hon alltså på hushållsskola i Visby, och nåt år senare for hon till Stockholm och gick sömmerskeskola. Hon återvände sen till Gotland,  och 1920 gifte hon sig med min farfar Johan.
Han kom från gården Mangsarve i Norrlanda, där han växt upp tillsammans med två biologiska syskon och flera fostersyskon.
Farmor var 29 år när hon gifte sig, gammal med den tidens mått mätt.

Jag har de här dagarna sen boken kom till mig funderat mycket över hennes liv. Hennes val i livet. Hennes möjligheter till val... Hon var en bonddotter med läshuvud. Det kostades på utbildningar för henne, både i Visby och i Stockholm, något som måste ha varit ovanligt för en ung kvinna född på landsbygden på den tiden. Jag undrar vad hon egentligen hade velat göra. Har en känsla av att hon velat bli lärare. Vet inte riktigt varför den känslan kommer till mig, men jag anar i hennes skrivbok en längtan större än matlagning och sömnad.
Längst bak i boken finns ett knippe dikter, som ångar av kärlek, vemod och stark lust. Det säger så mycket mer om henne. Åh, vad jag skulle vilja veta !

Som jag önskar att jag kunde fånga in henne ! Få sitta ner med henne. Prata. Fråga. Få möjlighet att förstå hennes verklighet, hennes val, hennes längtan...

Som nånslags tribute till henne har jag till den här julen bakat citronstjärnor och kanelkransar från recept i hennes tummade kokbok. De blev alldeles utsökta, och jo, de smakade en annan tid, och en helt annan längtan...

På randen

Det är tidig morgon. Den första dagen.
Jag har jobbat hela natten och har nu landat i köket.
Tröttheten som en andra hud. Tårarna tre sekunder iväg.
Men behovet att skriva är större. Än att sova. Eller gråta.

Jag tänker på nyårskrönikor. Bilder av det som nu är förgånget.


2014. Året då det skulle HÄNDA.

Ja...nja...

Nog har det varit ett guppigt år. En hel del glädje, men också svårmod och jävligheter...

Något av det som hänt: ( I osorterat sammelsurium)

Det kändes väl sådär att fylla femtiofem. Samtidigt som detta ju bara är en siffra. 55.  Men visst syns det ! Och visst känns det ! Jo. Rätt ofta det här året har jag tänkt på det, att jag nu passerat mittilivetplus...och hur i hela friden ska jag lyckas fånga nån klok och sexig partner att tillbringa min ålderdom med...
Jag suger i mig allt jag förmår av Thomas Lappalainens träffsäkra rader i boken "Mellan 55 och 60".  En bok att vila i, men också vrålgarva med.

Jag reste till Zanzibar i februari tillsammans med elva fantastiska 18-åringar, och några något mindre fantastiska kollegor.
Resan tumlade om mig fullständigt. Mötet med de kända dofterna, de kända ljuden, de kloka kvinnorna...
Så jag bestämde mig. När jag inte längre känner att jag orkar med att vara lärare här så drar jag iväg. Igen.
Södra Afrika finns så rotat, så självklart i mig, och det är klart att jag måste dit igen!
Min kropp, min ande trivs, och passar helt klart bättre där än här.

Jag har bloggat en del under året, något som gett mig stor tillfredsställelse. Den här formen passar mig. Och jo.
Viss är jag exhibitionist (visa mig den som valt att bli lärare och inte är exhibitionist...).
Drömmarna är något större trots allt - även om jag verkligen -och det här är helt sant - finner enorm glädje i alla de besök  jag får på min sida.
BOKEN vore ju den söta toppingen på muffinsen.
En bok med massor av sidor och skitsnyggt omslag, och förord och sluttack av mig.
DET är min stora dröm.

Jag sa ifrån på skarpen till en nära släkting, som valt den fascistiska SD-vägen. Jag ångrar inte en sekund mina ord, men jag sörjer över den lilla pojken, som inte ser och förstår. Och längst därinne älskar jag honom fortfarande lika mycket. Det gäller att skilja på person och handling !

Så har jag då avlagt ett nyttårs-löfte: Jag ska cykla mer. Jag ska äta mindre choklad. Jag ska inte röka. Och jag ska älska om möjligt ännu mer !

Tiden är ingen raksträcka utan snarare en labyrint, och om man trycker sig mot väggen på rätt ställe kan man höra de skyndande stegen och rösterna, kan man höra sig själv gå förbi där på andra sidan.
Thomas Tranströmer

Så många...

Ser mig själv sittandes med nedböjt huvud och knäppta händer...
Jag är inte religiös.
Jag ber inte.
Jag böjer inte mitt huvud inför nån gud.

Men jag är så villrådig.
Så förlorad.
Så full av sorg...

Jag seglar skräckslaget fritt.
På oceaner vildare än jag nånsin läst om...

Känner att jag nästan tappar taget.

Det är många tankar som snurrar. Och det är tankar som jag inte vågar (ännu) dela med mig av. Kanske vågar jag så småningom...

Så många unga människor som dör...
Som tappar greppet om sin tillvaro och reser vidare mot nya horisonter...
Av egen kraft ? Eller utan att egentligen inte se några alternativ ?

Jag vet inte.
Jag vet inte ALLS vad de här unga människorna känt, tänkt, önskat i sina sista minuter av sina liv.
Men jag vill. Försöka förstå.
Och jag vill.
Att vi som är kvar här gör skillnad!

De här ungarna är inte "outsiders". De är en del av oss alla.
Vi måste se.
VÅGA SE !
Våga fråga.
Ställa enkla frågor.

Det gör så ont i mig. Och jag ber nog egentligen om nånslags omfamning. Nånslags bekräftelse. Och nånslags hjälp...

Jag vill inte se fler dödsannonser...

Vad ska vi göra ? För att de unga människorna vi möter ska välja en väg de kan glädjas åt ...?

Mikael Wiehe - En sång till modet

En vit ros...

bär han med sig min son. Till begravningen idag. En vit ros som han ska lägga på kistan, som kringsluter kompisen Simon.
Han är stressad, orkar inte prata innan han ska iväg. Men han bär rosen med vördnad. Som ett litet barn på sin arm.
Och jag anar svagt de tankar som kastas runt i hans hjärna.
En vän till.
Död.
En fin, fin kompis.
Så jävla onödigt Så jävla orättvist

Efter begravningen säger sonen: Det värsta är att se en mamma och pappa skrika ut sin sorg över sin son...

På en helt annan strand (men nära), med helt andra perspektiv blickar jag ut - och räds.
Se. Lär. Och låt Simons minne bli ljust och klokt.
Ta hand om. Bry er. Håll om. Och se !!!

Om modet

 Ofta vädjar jag till mina elever att plocka fram sitt mod, och säga ifrån när de ser orättfärdigheter. Jag vill att de vågar se och vågar agera. Och att de står på de utsattas sida. Det kan handla om klassrummet, korridoren eller på  praktiken på äldreboendet eller sjukhuset.

  Den tysta massan har vi sett och erfarit många gånger om. I det stora, och i det lilla. Och det är lika bedrövligt och skrämmande varje gång. Hur vi kan låta fruktansvärda kränkningar och terrorhandlingar ske mitt framför oss. Utan att säga ifrån.

Alltför ofta möter jag elever som utsatts för just detta.  Kränkningar och terror.  Från klasskamrater, men också från lärare. Själv bär jag på minnesbilder, som fortfarande får mig att rodna av skam. Läraren jag hade på mellanstadiet, som utstuderat valde ut sina offer, och lät dem lida lektion efter lektion.  Själv utsattes jag aldrig för hans förnedringar, och jag minns lättnaden, närapå glädjen jag kände över detta. Att jag fick slippa hans verbala gliringar.  Och samtidigt visste jag ju att det var fel det han gjorde, jag kände med mina klasskamrater som utsattes, men jag visste inte vad jag skulle göra... På den tiden fanns inga likabehandlingsplaner. Läraren var en självklar auktoritet, och man  ifrågasatte inte detta. Han/hon hade all rätt i världen att "tillrättavisa" och "vägleda" de som inte "befann sig inom ramarna"...

Minns ett samtal med pappa (född 1923).  Tårarna rann nerför hans kinder när han berättade om de barn i klassen som utsattes för lärarens sadism. Det var de fattiga barnen. De som inte hade nåt att äta till frukost, och inte hade ordentliga skor. De var trötta av hunger, och det arbete de var tvungna att utföra både före och efter skolan. Pappa mindes också skammen - och lättnaden över att själv inte behöva bli utsatt. Det var det tårarna handlade om. Att han inte gjort något, att han inte sagt ifrån.
Att han bara känt med dem, men inte kunnat förmå mer än så.
I hans liv fanns sen den där lärarens kränkningar/sadism med som en motsatt ledstjärna. Han stod upp för de små. De utsatta. Han hade en stor famn. Han fördömde aldrig människor. Men handlingar.
På pappas begravning för två år sen höll jag ett tal till honom, och framhöll just detta: att han alltid, alltid såg människan, men kunde bli fullständigt galen när det gällde handlingen människan utfört. Som jag önskar att fler, vi alla vågar se det så ! Och med stöd av de lagar vi har idag SÄGA IFRÅN
och göra skillnad. I stort och smått !!!


http://youtu.be/PsiVZvZdGl8

Funderar på nåt nytt...

...men vet inte riktigt.
Kanske ska jag låta den här bloggen gå i graven och utforma nåt annat, lite smalare, nåt mer profilerat ?

Har fått många fina reflektioner/ fin feedback på denna blogg, men visst är den kanske för bred,  för allmängiltigt?

Nog har jag rätt många strängar på min lyra och jag skriver om det som dyker upp i mitt huvud: Minnen, möten, frustrationer och infall.
På senaste tiden har jag dock känt att jag vill skriva "smalare", mer inriktat, mer samlat. Och kanske är det precis det jag bör göra? Jag tänker mig dagboksform. Men inga flashiga blanka foton, utan helt vanlig vardag.
Och vem vill då läsa om en helt vanlig människa mittilivetplus ?
Rätt många tror jag.
Jo faktiskt.

Jag är inte känd. Jag är inte speciellt vacker. Jag glider inte runt på en räkmacka.
Men jag har saker att berätta.

Jag har levt som ensamstående mamma i många år. Jag har dragit upp tre grabbar. Helt ensam. Jag har jobbat, pluggat, rest, varit galen, känt vanmakt och sorg. Och snudd på obeskrivbar glädje. Jag har vacklat runt i svarta rum. Dansat mig svettig i galna omgivningar.  Slagits mot samhällets tystnad. Jag har ett stort rättspatos. Jag står alltid, alltid upp för de som blivit trampade på. Och jag har krafter som borde få den mest inbitna rasist/homofob/chauvinist att darra...Så visst har jag lite att skriva om. Lite mer profilerat och smalt.

Skulle vilja ha era synpunkter kring detta !