Den gröna, tjocka mossan under mina fötter. Den bedövande doften av väta och kommande vintervila. De mättade färgerna. Korgen på min arm är tung av trumpetsvamp. Knäna darrar av vandringen nerför stenstigen i den täta skogen.
Och så öppnar sig landskapet. Horisontlinjen som ett linjalstreck. Knivskarp i den kalla oktoberkvällen. Jag sätter mig ner. Nedanför den branta klinten, breder strandängarna ut sig. Muramaris gamla golfbana. Det lilla badhuset med den snirkliga verandan. Slånbärstunneln. Havet.
Här bodde jag och pojkarna under några år. För alltid kommer den här remsan av land vara förbundet med förändring och djup glädje. Men också förtvivlan. Jag reste från något den gången. Kom till denna fristad som sköljde min själ, lindrade en del smärtor, men inte alla.
Inser idag, att jag först nu, flera år senare, börjar komma ikapp.
Åh, så skönt det känns att andas nu ! När jag sitter här med havet för mina fötter och bara är.
Det är lätt att vara ödmjuk en stund som denna. Och tacksam.
Tänker på människor som passerat i mitt liv. Snabba möten ibland. Goda möten. Svåra möten. Omtumlande möten.
Värmen från en fantastiskt inspirerande föreläsning sitter kvar. Emmanuel Ezra, läkare från Värmland delade idag med sig av sina tankar kring just det goda mötet.
På en mikrosekund läser vi av människan vi möter. Sätter in henne i något av våra undermedvetna fack. God, ond, snäll, kompetent etc.
På en MIKROSEKUND!
Det föranleder mig att fundera över hur många jag har ratat på min väg - p g a mina dolda programmeringar... Hur många fantastiska möten har jag gått miste om ?
Tranströmer har skrivit en så målande dikt om våra inre rum, våra inre valv.
Romanska bågar
Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.
Thomas Tranströmer Ur diktsamlingen ”För levande och döda ” (1989)
Hör om protesterna mot regimen i Syrien. 3000 personer döda hittills...
Kommer att tänka på Issa, den stolte och modige kurdiska mannen från Syrien, som under drygt ett år i början av 90-talet var närmast mitt hjärta. Tänker på alla sångerna, de vemodiga tonerna, men också den livliga festmusiken. Männens svettiga pannor, när de dansade för oss kvinnor...
Poesin. Hur jag njöt när Issa reciterade på kurmanji. Så vackert det lät, så mjukt melodin tog sig in i mina skrymslen.
Så många goda, djupa möten som bjöds mig detta år. I både den synliga verkligheten, och i mina innersta rum.
Var är mitt Kurdistan?
Var är Kurdistan mitt Kurdistan?
Var är mitt land?
Var är mina vingårdar?
Var är mina åkrar?
Fienden har ockuperat allt!
Var är mitt Kurdistan?
Var är mitt land?
Var är min kultur?
Var är min folklore?
Ingenting finns mera!
Fienden har tagit allt!
Var är mitt land, mitt Kurdistan,
min röda ros?
Jag söker mitt Kurdistan,
men jag finner det inte!
Kurdistan har fött oss
vår hembygd har gjort oss till
människor…
Natten är snart över,
sedan kommer dagen!
Jag ska inte glömma dig, nej!
Nej! Mitt land Kurdistan
dig glömmer jag aldrig!
av Sivan
