Själv sa han att han hade haft tre riktiga vänner i sitt liv: Den viktigaste var Jorge, som han vuxit upp tillsammans med. De bodde grannar. Lekte, skrattade, delade hemligheter med varann. Blev så småningom politiskt aktiva, och fanns med i Allendes närmaste nätverk.
Jorge, suckar Edgardo, var en av alla de studenter som hölls instängda på Estadio Chile (idag Estadio Victor Jara) i Santiago de där blodiga septemberveckorna 1973...
Jorge var också en av dem som aldrig mera sågs. En av dem som "försvann".
Tårarna droppar rakt ner i tekoppen, när Edgardo beskriver den förtvivlan han kände, när han förstod att han skulle vara tvungen att leva resten av sitt liv utan att få veta om Jorge trodde att han hade förrått honom. De hade ju varit tillsammans den där kvällen, i en lägenhet i centrala Santiago, livrädda över det som skedde runtomkring dem. Edgardo hade lämnat lägenheten bara minuter innan militärpolisen slog till. Och han fick aldrig veta vad Jorge trodde och tänkte innan han "försvann".
Flera år senare skumpar jag fram på en mycket lerig byväg i södra Zimbabwe tillsammans med Will.
Han är lika gammal som jag, faktiskt bara några dagar äldre. Vi har skrattat åt det - att vi är nästan tvillingar. Nu arbetar vi ihop med ett projekt på landsbygden som gäller barn med funktionsnedsättningar och rehabilitering.
Will jobbar för FN, och har en bra jeep, som tar oss fram även på de mest ogästvänliga stigarna.
Det är månsken den här kvällen, och vi befinner oss plötsligt i ett förklarat lugn. Där i jeepen pratar vi obehindrat om saker, som nog förvånar oss båda. Det är som om månen, som lyser utanför, och det skyddande mörkret i bilen ger oss mod.
Will berättar om Tsitsi.
De två möttes i Zambia, på ett träningsläger för gerillasoldater. Det här var mitt under befrielsekriget i Zimbabwe - 1975 närmare bestämt. (Detta år gick jag ut nian, och började på gymnasiet, rätt nöjd med min tillvaro...)
Tsitsi var två år äldre än Will (som var 16 när han gick med i befrielsearmén).
"Hon blev min allra bästa vän", säger Will. "Det hände direkt. Vi visste det. Sådär bara. När vi träffades och började prata. Det var som om det var förutbestämt."
Två år fick vi tillsammans. I träningslägret. Och sen i striderna i Zimbabwe. Hon dog utanför Bulawayo, fick en skottsalva rakt i magen...
"Jag var med och begravde henne. Hon var så vacker, men så sargad. Jag grät inte då. Men jag gråter nu. Hon var en sån som gudarna sänt...Och hon kommer aldrig tillbaka..."
Ja...
Såhär reflekterar jag denna oktobernatt. Kanske inte så konstigt ! Har ikväll haft en av de änglarna sänt mig här på middag !
Christer. Det är 37 år sen vi sågs första gången. 37 år !!!
Jo. Jag vill nog påstå att änglarna fanns med i spelet.
För självklart var det. Då.
Och självklart är det. Nu.
Vi har fått dela många år i glädje och sorg. Vi har inte behövt vara livrädda inför hot eller krig.
Vi har haft varandra så självklart.
Och jag är SÅ tacksam för det.
Tack du finaste vän. För att du finns.
