Jag håller mig kvar på balkongen så länge jag kan. Njuter av fredagens löftesrika kvällssol. En Wisby Pils, och en känsla av belåtenhet.
Två intensiva dagar i Stockholm värmer mina sinnen. Vilken gåva att få umgås med människor som brinner för sin sak ! En viktig. Det har handlat om global samverkan och interkulturell kommunikation. Samtalen har böljat som färgstarka tygstycken på Beiras strand, och föreläsningarna har hållit en mycket hög och inspirerande nivå.
Lyckan över att få vara med i skolans internationaliserings-arbete är intensiv. Som jag längtat efter att få vara med i det här sammanhanget igen !
I en tid då SD bankar på alltfler dörrar känns det självfallet ännu viktigare att vidga vyerna och perspektiven för eleverna. Ge möjlighet att implementera det som läroplanen faktiskt pratar om. Ett globalt perspektiv handlar förstås inte bara om att resa iväg, utan om att bjuda in till möten på många plan. Genom filmer, böcker, samtal, diskussioner etc etc. Men att alltid, alltid ha detta perspektiv levande. Att våga jobba och utvecklas tillsammans "outside the box".
På tunnelbanan igår: Jag kliver på vid Karlaplan med mina två väskor, är trött efter en intensiv dag. Det syns nog på mig. Samtidigt med mig kliver två andra kvinnor på. Vi tittar oss omkring. Vagnen är full, inget ledig säte. Och så plötsligt, som på en given signal reser sig fyra unga, kostymklädda män med en betydligt mörkare hudfärg än vår och erbjuder oss sina platser. Vi sätter oss tacksamt och ler både mot de unga männen och varann. Och jag är rätt säker på att snarlika tankar far genom våra vindlingar: Skulle fyra kostymklädda män vid Karlaplan med samma hudfärg som vår ha gjort samma sak...?
På Systemet idag träffar jag Anne. Strålande som alltid, och med ett av de varmaste leenden jag vet. Vi lever båda med en tomhet som inte kan fyllas. Den efter Annika. Det blir så väldigt tydligt när vi träffas. Vi famlar båda fortfarande i det ofattbara och oåterkalleliga, men vi har nog båda också insett att vi måste vara snälla mot oss själva, och ta emot de små gåvor som varje dag ändå ger oss.
Smärtan behöver ord för att övervinnas,
Annars kunde vi inte stå ut med den.
Olof Lagercrantz
