Juholt, sillmacka, en fantastisk film och existentiell ångest

Lyssnar på den alldeles utmärkta P1-dokumentären "Partiledaren" av Amanda Glans och Erik Hedtjärn - om Håkan Juholts väg till makten. Förundras. Lika mycket som jag förundrades när jag såg honom hos Skavlan. Känner mig nästan generad faktiskt. Han är så totalt i avsaknad av charm och finess. En ovanligt slät figur i det politiska etablissemanget. Men starkt piskad av sitt behov av bekräftelse. "Jag kände äntligen att jag var någon" säger han i dokumentären ; och förklarar på följdfrågorna att han menar att han var var någon i politiskt hänseende. Dock tror jag att det handlar om betydligt "enklare" förklaringar. Alla har vi behov av bekräftelse. Det är ett av de mest grundläggande behoven hos oss alla. Att få vara någon, att bli sedda, förstådda, och älskade... Juholt har gjort en rekordsnabb karriär p g a sitt jättelika behov av bekräftelse menar jag. En liten kille från Småland, som säger sig inte ha så många kompisar, som säger sig separera det privata och det professionella med knivskärpa, som känt sig hånad och åsidosatt i partiet... Hans strategier har varit utstuderade och hämndinriktade, och han har lyckats vrida skallarna på näranog varenda en. Han kommer nog tyvärr att visa sig vara den sista spiken i kistan. Ska bli intressant att se om mina utsagor slår in...

Den inlagda sillen räckte till en superb sillmacka till eftermiddagsfikat med Ros. Och så fyra snapsar till det. Klockan tre på eftermiddagen. Kändes skönt, lite syndigt. Vi pratar talanger och strategier. Som alltid föds nya tankeslingor ur våra samtal, slingor som mer eller mindre subtilt kommer att sig in i andra nya sammanhang. Och påverka. Upplysa. Sprida ljus.

Avslutar kvällen med att se Den enfaldige mördaren. Vilka fina skådespelarinsatser och vilket ytterst väsentligt budskap, Den är helt enkelt genial. Den käre Alfredsson gjorde sin masterpiece med detta oustanding drama om den lilla människan i förhållande till makten.

Under den fantastisk ulliga pläden som jag fick i julklapp av äldste sonen tar jag så tag i de existentiella våndorna. Denna höst, föresten hela detta år har skuggats av omåttliga mängder ångest - inför sjukdom, död, finansiell misär och lite sjukdom till. Lägg därtill en konflikt med en konkliträdd chef så är scenariot någorlunda komplett. Jag vet ju: Måste vandra i detta ett tag till. Och nu MÅSTE jag hitta strategier att både dämpa och peppa. Jag flyr in i musiken. Söker svar och tröst i jävulskt bra gitarrsolon och svindlande operaarior. Jo i salig blandnig alltså. Filar på mina önskningar inför det nya året som är just around the corner ....