Jag trodde att kärleken kunde försätta berg...

 Medan jag lagar köttfärsbiffar och råstekt färskpotatis lyssnar jag på en utmärkt P1-dokumentär: "Kvinnornas fångar" heter den:


"Riv fängelserna, släpp fångarna loss! Det är tidigt 70-tal och Karin, Ingrid och Ulla är tre av tusentals unga, radikala som slåss för en mänskligare fångvård. Genom studiecirklar, besöksgrupper och intensiv brevväxling ska fångarna hjälpas till ett bättre liv. Men väl innanför murarna möter de tre kvinnorna inte bara en ny och brutal värld – de möter också kärleken."

1977 var jag 18 år. Jag gick på gymnasiet. Hade precis tillbringat ett sabbatsår i Stockholm - som barnflicka i konservativa Saltsjöbaden, och som konststuderande i Isac Grunewaldsvillan.  Tillbaka på ön var jag tuffare än nånsin! Jag blev medlem i Jösses flickor , en feministisk grupp, som framförallt genom kulturella uttryck ville visa på ojämlikheterna mellan kvinnor och män i vårt samhälle.
Vi gjorde bl a en bejublad fest/teaterföreställning på Borgen.

Det här sammanföll med den mycket hetsiga debatten om kriminalvården i Sverige.
Luciadagen 1977 gjorde ett gäng av oss kvinnor från Jösses ett besök på anstalten i Visby och sjöng sånger från albumet "Sånger för kvinnor" och "Jösses flickor" för något konfunderade "fångar".
Där i studiesalen på "Sjumastarn" satt en kille, som skulle komma att bli "mitt öde". Han hade lockigt hår och ring i ena örat. Och han tittade på mig med en fräck, provocerande blick.
Kanske var jag ett "lätt byte"? Jag var ung, revoltsugen och jo - ganska naiv.
Det kvinnorna i dokumentären pratar om - längtan efter att hjälpa, stötta…och förändra…fanns hos mig också. Jag trodde nog faktiskt att kärleken skulle kunna försätta berg. Att kärleken skulle kunna förändra det kriminella mönster den här killen varit snärjd i så länge. Bakom sig hade han det "vanliga" - familjehemsplaceringar, ungdomsvårdsskolor, droger…
Vi började brevväxla. Han skrev fantastiska brev, med en vacker handstil. Vi skrev om stort och smått, och jag tyckte nog att det var både spännande och häftigt. Det kändes verkligen som att han ville lämna det gamla livet och satsa på ett "hederligare". Han var så klok och djupsinnig på många sätt.
Vi blev ett par sen. Och det val jag gjorde då har jag naturligtvis funderat väldigt mycket över. Han passade aldrig riktigt in i mitt liv trots att vår relation accepterades av de flesta, och i vissa fall hejades på av mina radikala KRUM-kompisar. Nej, det blev inget bra av det där. Jag lärde mig rätt mycket förstås, på ett ganska brutalt sätt. Att världarna ÄR olika, att det finns DIAMETRALA skillnader i de förutsättningar vi utrustas med , och att kärleken tyvärr denna gång inte lyckades försätta berg...

Lyssna på dokumentären !
Du hittar den här:  http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/379937?programid=909