Häromdagen lyssnade jag på Kulturnytt i P1, där Thomas Lappalainens nya roman "Mellan 55 och 60" presenterades. Bra tajming !
Såhär skriver Katarina Wikars, Sveriges Radio, om boken:
"Det kan vara början på tunnelseendet efter 50 som gör att jag helst vill läsa om kroppens förfall och hur människor i min egen generation hanterar det påbörjade åldrandet.
Så "Mellan 55 och 60"av Tomas Lappalainen är följdriktigt en bok jag om inte kastar mig över så lojt sträcker mig efter. Fina dödskallar av Jan Håfström pryder omslaget.
Det är mycket sparsmakat, utmejslat, komprimerat, en upplevelse blir en tanke som vrids och vänds på, för att sluta i en sorts resignerad insikt. Som angående att bli rörd av att se sin svåger möta sina barn efter en resa och jämförelsen med gamla människor som lyser upp när de betraktar barn på tunnelbanan.
Lappalainen skriver: Kanske börjar jag nå den fas i livet när tablåer kan skänka verklig glädje. Också mer handfasta råd som att undvika att gripa det sociala halmstrået när man har det svårt: För när man kraftlöst skrattande återvänder till sin egen värld är man för trött för att ta itu med den.
Han citerar också Nietzsche och Cicero, liksom gör en självklar brygga till det som passar ihop med de egna reflektionerna om – ja, åldrandet, slutet.
Och samtidigt är det ofta handfast som att göra en skev ängel snön för man har en frusen skuldra, om skilsmässosorgen i ögonen som de vuxna baren ser, och så insikten att: Mellan 55 och 60 kan man bli alldeles tagen av en kyss.
Också jag och väninnorna har kommit på att den sexuella revolutionen har börjat gå baklänges igen. Jag är hur som helst, helt som alla hör, bedårad, bedövad av detta. Vad ska jag nu se fram emot? "Mellan 60 och 65" av Tomas Lappalainen kanske."
Detta blir helt klart min nästa nattlektyr !
Detta blir helt klart min nästa nattlektyr !
