Känn efter !

Känn efter själv,
känn hur livet svallar i dig !

Om sorgen - och glädjen

Jag läser en artikel som postats av Ken på Facebook, den handlar om sorgen. Jag berörs starkt, och tänker på det första sorgeår som nu passerat för mig.För precis ett år sen begravdes min far. Det var en mycket ljus och vacker begravning. Massor av människor i alla åldrar vittnade om pappas stora hjärta och godhet.
Han hade förmågan att SE varje människa, stor som liten, och han bemötte dem alla med samma naturliga respekt.
Ofta, ofta tänker jag på hur priviligerad jag är som har fått växa upp med en sån far. Som ALDRIG fördömde människor. Bara handlingar.Och DÅ kunde han brusa upp - när det handlade om orättvisor, förtryck och maktfullkomlighet.

Nu har det gått ett år. Vi har firat jul, nyår, påsk, midsommar... Och vi har gråtit mycket. Det har ärligt talat varit ett jävla år!

Pappa vilar i minneslunden i Norrlanda. Det var hans önskan. Som han uttryckte det: "Jag vill inte att någon ska känna sig tvingad att sköta min grav, det är bättre såhär, friare på nåt sätt".
Dit åker jag gärna. Sitter ner en stund under askarnas kronor och fylls av friden, minnena och samhörigheten med de som rest vidare.

Parallellt med sorgen efter pappa har jag också försäkt att handskas med sorgen efter min bästa vän Annika. Hon reste vidare en månad före pappa.

I psykologin pratar man om determinerade kriser, vilket innebär att till en redan svår kris adderas ytterligare trauman. Och så var det för ett drygt år sen.
Jag följde Annikas rea ända till slutet. Höll hennes lilla tunna hand mellan mina handflator och kände hur hennes tid och kraft rann bort.
Och nästa stund var jag hos pappa och kysste hans panna och lagade hans älsklingsrätter.

Pappa och Annika var på många sätt lika. De var båda vidsynta och oerhört kompetenta när det gällde att SE och FÖRSTÅ människor.
Tomrummet efter dem är självfallet oerhört stort, och det kan aldrig fyllas.

Men. Det dom båda också förmedlade under sin sista tid här på jorden har hjälpt mig. Och kommer att hjälpa mig framöver.
De förmedlade KÄRLEKEN, och den förunderliga kraft som faktiskt finns i den.

Ja. Nu har ett år gått. Och snart är den här sommaren förbi. En sommar som har gett mig både glädje och lust tillbaka. Jag trodde inte att det var möjligt. Men här är jag nu. Med glada, glada skutt i hjärtat och flera spännande projekt på gång.
Och i badrummet ligger en tandborste som lämnats kvar "eftersom han tänker komma tillbaka! !

Tack pappa. Och tack Annika, För den villkorslösa kärleken, som får mig att orka. Och som får mig att både skratta och vara helt galet lycklig !