livskvalitet...

Lyssnat på "Medierna" på P1 - som idag bl a handlade om de tusen och åter tusen appar du kan skaffa till din smartphone. Det gavs också en ögonblicksbild från tunnelbanan i Stockholm: människor sitter med nedböjda huvuden, försjunkna i sina små följeslagare. Vi lär kolla våra telefoner var sjätte minut vår vakna tid ... Var SJÄTTE minut.
Men vi möter inte mänskors blickar lika ofta. Konfronteras inte av det verkliga livet lika mycket. Det imaginära har blivit det verkliga.
Att vänta och längta tillhör det svunna. Att gå och fundera över om brevet kommer imorgon, eller om postgången inte funkar. Att bygga upp förväntningar och sköna bilder av det där brevet, av de skrivna orden. Av papperets doft. Av glädjen att nästan känna skrivarens fingertoppar...

Zinkensdamm, en missbelåten hund och en ateljé full av kärlek

1981 flyttade jag till Stockholm  för att jobba med Gotlands Teater. Jag var 22 år och full av kreativitet, nyfikenhet och glädje. Livet var ljust.
På vingliga omvägar fick jag hyra en liten etta med kokskåp på Hornsgatan. Den var sunkig och inrökt, men jag var LYCKLIG ! Det var svårt att hitta nånstans att bo, och nu hade jag fått ett hem på söder. Trehundra meter från teatern. Åkte tillbaka till ön och packade väskorna, den stora skivsamlingen, böckerna och lite till. Inredde sen mitt nya hem efter bästa förmåga.
En vecka senare, efter en väldigt glad kväll med några teaterkollegor på en av Söders krogar kom jag hem till ett fullständigt demolerat hem. Någon hade brutit sig in, stulit alla mina tillhörigheter, vänt upp och ner på allt, sprutat ketchup över väggarna och bajsat på golvet i hallen... Chocken var så stor att jag skrek rakt ut.
Jag rusade ut, ner till telefonkiosken vid Tre Tunnor och ringde en kompis. Han lovade hjälpa mig.
Detta var inledningen till min vänskap med Carsten Engström, den excentriske och sällsynt godhjärtade konstnären vid Zinkensdamm.
Carsten lät mig bo i sin ateljé. Tinnerångorna vaggade mig till söms, och de halvfärdiga clownerna och jesusporträtten höll mig sällskap in i drömmen.
Han var så osjälvisk. Så rakt igenom god.
Vi lagade vegetariska grytor ihop. Drack vin. Och te. Och jättestarkt kaffe. Han berättade om sina möten med kungen, och andra.
Vi skrattade mycket. Jag var ung, han var mer än tjugo år äldre. Han visade mig spännande vägar. Och öppna tankebanor.
Men så hade han ju en liten hund. En tibetansk tempelhund. Hon såg ut som en golvmopp, ja det är sant. Carsten skulle åka iväg på nån vernissage, och jag lovade ta hand om hunden... Hon skulle bl a badas.Jag gjorde detta. Efter konstens alla regler. Och det gick bra. Sen skulle jag borsta henne. Och då gick det inte alls efter konstens regler. Borsten fastnade i hennes lockiga päls... och hon blev ett litet monster ! Hon hoppade upp och bet mig i armen. Det blev sedemera sju  timmars väntan på akuten på SÖS, och en stelkrampsspruta... När jag kom hem låg det lilla monstret i min soffa och väntade på mig...Ja... det var  bara att klappa lite och lägga sig ner.
Och så ska jag knyta ihop den här säcken.
Meningen var ju att lyfta fram, lyfta upp den sällsamme konstnären CE.
Så tacksam är jag. För hans enorma godhet och generositet. Ditt minne lyser i ljus Carsten!

här igen...

...efter en lång period av asocial aktivitet börjar det ljusna. Jag är på banan igen. Tror jag.