Vet du ?

Ett roligt sidospår

Bilden av mig från 1978 målades av Dag H.
Vi umgicks en del i Föreningen Fristad, där jag var sekreterare.
Kampen för ett kulturhus/allaktivitetshus var en av de rätt många aktiviteter jag
sysslade med på den tiden. (Fattar inte var all ork kom ifrån...)

Iallafall. När jag igårkväll/natt satt och skrev om det där porträttet började jag fundera
över konstnären.
Vi har inte haft någon kontakt sen det där året i slutet av sjuttiotalet, och jag var inte säker
på hans efternamn (han fick inte plats med hela namnet på tavlan).
Men nu började jag leta i mina minnesrum, och plötsligt dök namnet upp. Hultcrantz. Så hette han.
Och självfallet googlade jag, och hittade EN Dag Hultcrantz. Idag skickade jag iväg ett mail till honom, och ikväll fick jag svar.
Visst var det rätt.
Så roligt att få tacka honom igen för tavlan, som betytt, och betyder så mycket för mig. Det trodde jag nog inte då, när jag modellade i den kalla lokalen på Hästgatan.

Dag visar sig vara en konstens man ännu idag, men på ett annat område än måleriet.
Han tillverkar fantastiskt vackra okarinor, instrument av stengodslera.

Från hans hemsida har jag tagit lite info

www.ocarinas.se

Besök gärna hans sida, och låt dig förtjusas av de fina instrumenten !


Jag heter Dag Hultcrantz och är bosatt i Gårdjö, Östra Ämtervik i Sunne kommun. Under snart 20 år har jag arbetat med att utveckla okarinor - de sista 7 åren på heltid. 
Min ambition är att göra instrument som kan användas av både nybörjare och proffs. Jag vill att tonerna skall vara välstämda, fylliga och kraftfulla. Det är viktigt att de är lättspelta. Med hjälp av fingersättningar kan en person som aldrig provat ett instrument spela ex "Amazing Grace". För barn har jag gjort okarinor med bara fem toner i durskala, på vilka de kan spela enklare melodier som: "Gubben Noak", "O when the saints go marching in", mm. Proffsinstrumenten är stämda i minst en oktav och kan spelas kromatiskt. Man kan göra crescendon på tonerna, vilket ökar uttrycksmöjligheterna. När man är instrumentmakare vill man hela tiden utvecklas - jag experimenterar, och kommer då och då på små knep och förändringar som påverkar tonen till det bättre. Om du kommer till Södra Ås Kultur och den utställnings- och arbetslokal som jag delar med min sambo och konstnär Marie Rönnberg, kan du få se en del av tillverkningsmomenten, och också provspela för att se vilket instrument som passar dig.

En doft av 1978

Förlorar mig i porträttet av mig själv från 1978. Målat av Dag H i Föreningen Fristads lokaler på Hästgatan. Hennafärgat hår. Runda glasögon. Lojt, men samtidigt skarpt blickandes rakt in i betraktaren...
Tavlan hänger i vardagsrummet, över det gamla slagbordet som pappas morfar Karl snickrade ihop för mer än hundra år sen...
...

Dricker whiskey med Thomas. Legendarisk trummis i Slite Cement, Bäck Group, Patrask m fl band.
Vi färdas i minnenas sällsamma rum. Skrattar mycket. Hjälps åt på färden bakåt.
Underbart är det.

Att vandra där. På gemensamma vägar. Och att hjälpas åt. Fylla i. Där bitar fattas.

Musikfesterna. Trojaborg 1978. Peps Persson och Blodsbandet. Kaipa. Massor av människor. Jordcirkus. Göran Lagers bitska insändare i Gotlandstidningarna med en hel sommars heltska debatt om musikfesternas vara eller icke vara.

Hemse. Där jag satt darrande alldeles ensam framför mikrofonen och framförde Victor Jara-låtar. Och sen dansade jag mig svettig till Di sma.
Och blev för evig förälskad. I en som jag aldrig nånsin kunde få...annat än i drömda och ibland helt verkliga rum. Men i hemlighet.

Tänker ofta på hur viktig historien är. Det vi har med oss. Det vi kan blicka tillbaka på, och reflektera över. Lära oss av. Gotta oss i. Ibland förfasa oss över. Och känna vördnad inför.

Ofta dyker det upp musik
musik som får mig att känna dofter, smaker och stämningar:

Kebnekaijse.
Träd, gräs och stenar.
Röda bönor.
Hoolabandoola band
Genesis
Frank Zappa
Grateful Dead
Brian Eno...


... doftar 1978.

Citronstjärnor och kanelkransar...och en helt annan längtan

Veckan före jul hade mamma Karin med sig den här boken till mig. Min farmor Annas kokbok från 1912.
Det är en vältummad skrivbok med vaxdukspärmar. Bladen är gulnade och sköra, och de snirkliga vackra bokstäverna för mig tillbaka till en annan tid. En helt annan värld.

Anna Gustafson föddes 1891. Hennes föräldrar Karl och Anna hade året innan flyttat från Lau till gården Björke i Norrlanda. Där skulle hon sen leva hela sitt liv.

Jag lärde aldrig känna min farmor på riktigt. Jag var fem år när hon dog 1964. Men jag minns hur hon bjöd mig på röd saft och goda kakor i sitt lilla kök på övervåningen i huset. Hon hade mjuka händer och en lång fläta som en kringla på huvudet. Hon var mycket vacker ! På foton från hennes ungdom anar man en kvinna med stor integritet, som inte böjde sitt huvud inför vare sig fotograf eller överheter.

1912 gick hon alltså på hushållsskola i Visby, och nåt år senare for hon till Stockholm och gick sömmerskeskola. Hon återvände sen till Gotland,  och 1920 gifte hon sig med min farfar Johan.
Han kom från gården Mangsarve i Norrlanda, där han växt upp tillsammans med två biologiska syskon och flera fostersyskon.
Farmor var 29 år när hon gifte sig, gammal med den tidens mått mätt.

Jag har de här dagarna sen boken kom till mig funderat mycket över hennes liv. Hennes val i livet. Hennes möjligheter till val... Hon var en bonddotter med läshuvud. Det kostades på utbildningar för henne, både i Visby och i Stockholm, något som måste ha varit ovanligt för en ung kvinna född på landsbygden på den tiden. Jag undrar vad hon egentligen hade velat göra. Har en känsla av att hon velat bli lärare. Vet inte riktigt varför den känslan kommer till mig, men jag anar i hennes skrivbok en längtan större än matlagning och sömnad.
Längst bak i boken finns ett knippe dikter, som ångar av kärlek, vemod och stark lust. Det säger så mycket mer om henne. Åh, vad jag skulle vilja veta !

Som jag önskar att jag kunde fånga in henne ! Få sitta ner med henne. Prata. Fråga. Få möjlighet att förstå hennes verklighet, hennes val, hennes längtan...

Som nånslags tribute till henne har jag till den här julen bakat citronstjärnor och kanelkransar från recept i hennes tummade kokbok. De blev alldeles utsökta, och jo, de smakade en annan tid, och en helt annan längtan...