Det är tidig morgon. Den första dagen.
Jag har jobbat hela natten och har nu landat i köket.
Tröttheten som en andra hud. Tårarna tre sekunder iväg.
Men behovet att skriva är större. Än att sova. Eller gråta.
Jag tänker på nyårskrönikor. Bilder av det som nu är förgånget.
2014. Året då det skulle HÄNDA.
Ja...nja...
Nog har det varit ett guppigt år. En hel del glädje, men också svårmod och jävligheter...
Något av det som hänt: ( I osorterat sammelsurium)
Det kändes väl sådär att fylla femtiofem. Samtidigt som detta ju bara är en siffra. 55. Men visst syns det ! Och visst känns det ! Jo. Rätt ofta det här året har jag tänkt på det, att jag nu passerat mittilivetplus...och hur i hela friden ska jag lyckas fånga nån klok och sexig partner att tillbringa min ålderdom med...
Jag suger i mig allt jag förmår av Thomas Lappalainens träffsäkra rader i boken "Mellan 55 och 60". En bok att vila i, men också vrålgarva med.
Jag reste till Zanzibar i februari tillsammans med elva fantastiska 18-åringar, och några något mindre fantastiska kollegor.
Resan tumlade om mig fullständigt. Mötet med de kända dofterna, de kända ljuden, de kloka kvinnorna...
Så jag bestämde mig. När jag inte längre känner att jag orkar med att vara lärare här så drar jag iväg. Igen.
Södra Afrika finns så rotat, så självklart i mig, och det är klart att jag måste dit igen!
Min kropp, min ande trivs, och passar helt klart bättre där än här.
Jag har bloggat en del under året, något som gett mig stor tillfredsställelse. Den här formen passar mig. Och jo.
Viss är jag exhibitionist (visa mig den som valt att bli lärare och inte är exhibitionist...).
Drömmarna är något större trots allt - även om jag verkligen -och det här är helt sant - finner enorm glädje i alla de besök jag får på min sida.
BOKEN vore ju den söta toppingen på muffinsen.
En bok med massor av sidor och skitsnyggt omslag, och förord och sluttack av mig.
DET är min stora dröm.
Jag sa ifrån på skarpen till en nära släkting, som valt den fascistiska SD-vägen. Jag ångrar inte en sekund mina ord, men jag sörjer över den lilla pojken, som inte ser och förstår. Och längst därinne älskar jag honom fortfarande lika mycket. Det gäller att skilja på person och handling !
Så har jag då avlagt ett nyttårs-löfte: Jag ska cykla mer. Jag ska äta mindre choklad. Jag ska inte röka. Och jag ska älska om möjligt ännu mer !
Tiden är ingen raksträcka utan snarare en labyrint, och om man trycker sig mot väggen på rätt ställe kan man höra de skyndande stegen och rösterna, kan man höra sig själv gå förbi där på andra sidan.
Thomas Tranströmer
