Jo...

Again and Again
by Rainer Maria Rilke

Again and again, however we know the landscape of love
and the little churchyard there, with its sorrowing names,
and the frighteningly silent abyss into which the others
fall: again and again the two of us walk out together
under the ancient trees, lie down again and again
among the flowers, face to face with the sky.

En fullmånenatt som denna...

Alone
by Maya Angelou

Lying, thinking
Last night
How to find my soul a home
Where water is not thirsty
And bread loaf is not stone
I came up with one thing
And I don't believe I'm wrong
That nobody,
But nobody
Can make it out here alone.

Alone, all alone
Nobody, but nobody
Can make it out here alone.

There are some millionaires
With money they can't use
Their wives run round like banshees
Their children sing the blues
They've got expensive doctors
To cure their hearts of stone.
But nobody
No, nobody
Can make it out here alone.

Alone, all alone
Nobody, but nobody
Can make it out here alone.

Now if you listen closely
I'll tell you what I know
Storm clouds are gathering
The wind is gonna blow
The race of man is suffering
And I can hear the moan,
'Cause nobody,
But nobody
Can make it out here alone.

Alone, all alone
Nobody, but nobody
Can make it out here alone.

Ingen nämnd och ingen glömd...

En liten bok om ondska...

Finns godhet? Finns ondska? Finns det i så fall onda och goda människor eller enbart onda och goda handlingar?

Ann Heberlein undersöker och ifrågasätter våra föreställningar om ondskan. Hur ska man kunna förstå personer som Anders Eklund, Marc Dutroux och Josef Fritzl som fullt medvetande begått avskyvärda handlingar mot barn? Hur ska man se på barnen som själva blir förövare: Harris och Klebold från Columbine High eller Mary Bell? Hur var den institutionaliserade ondskan vi mötte i Abu Ghraib, det forna Jugoslavien eller Förintelsen överhuvudtaget möjlig?

Och vad är det med männen egentligen? Varför begås de flesta onda handlingar av män?

Många frågor. Men Ann Heberlein hjälper oss också att formulera några av svaren. Hon menar att ondskan inte alls är obegriplig. Den är inte heller ett eget väsen. Snarare har den sitt ursprung i ojämlikhet och utsatthet och den hämtar näring ur människors rädsla och maktlöshet.

Det enda obegripliga är vår ovilja att göra mer för att stoppa den...

Are you ok ?

Om du visste !
hur oerhört mycket
de där orden betydde idag !

Från fullständig öken
till uthärdlig ensamhet.

Tre åt gången...

Tänk om jag suttit på balkongen och druckit mitt starka kaffe och rökt min Camel när han tog sitt livs sista beslut bara 400 meter härifrån...tänker jag. Det svindlar. Det formligen svartnar för ögonen. Jag kan ju nästan skymta den där lekplatsen härifrån...
Jag gjorde inte det. Satt på balkongen alltså. Regnet vräkte ner då. Och jag satt i mitt ombonade kök, och läste DN:s söndagsbilaga. Tänkte på lördagens fina trädgårdshäng, och de goda tankarna och samtalen på kvällen. Och nattens iver. Medan han la snaran om sin hals. Och lät det ske.
Jo, jag hörde sirenerna. Och jag undrade vad som hade hänt. Men tänkte: Det är Medeltidsvecka, och nån har väl råkat hugga sig i foten med ett svärd eller nåt. Det händer ju grejer hela tiden när mänskor från vår tid leker riddare och fala jungfrur ...

Han, som var min före detta student, valde att avsluta sitt liv på egen hand. Kvar i det här livet, på den här jorden, finns hans familj. En fru. Två barn. Och ungdomar, som han var en förebild för. Vad fick honom att ta detta oåterkalleliga beslut ?

Känslor av vrede och sorg far genom kroppen. Jag får inte döma. Självfallet inte. Men det är svårt att inte känna ilska när jag tänker på fjortonåringen, som för alltid ska vara pappa-lös. Som för alltid ska leva med den där bilden. Av pappa död på en lekplats mitt i Visby...

Det är viktigt att hitta försoning, och nån slags förståelse. Jovisst.
Sen jag pratat med en lång rad "självmordsbenägna", och "självmordsförsökare" och sen jag läst Ann Heberleins bok Jag vill inte dö jag vill bara inte leva
har min förståelse ökat, men jag känner som sagt fortfarande en molande vrede. Det är så svårt, när det finns barn med i bilden !

Chattade just med E, en kär gammal vän i Stockholm - för en timme sen dog hans pappa i Chile... "Dödsbuden kommer i klasar", sa en undersköterska på ett äldreboende jag besökte. "Alltid tre åt gången".
Låt det vara så. Det räcker nu ! Enough is enough.

Tänker bra...

när jag lagar mat. Jag har tillbringat stor del av kvällen i köket. Lyssnat på P1, funderat och njutit av färger och former. Dock. Har svårt att låta bli att pilla på den färska sårskorpan... Den är bara tunn, tunn fortfarande, och jag borde låta den vara. Men mitt i allt detta sköna svartnar det. Vill riva, och låta det blöda ljusrött och ymnigt. Fan. Monsieur Nuit lämnar mig inte i fred.

Gå din väg då.
På riktigt.
Jag är en stor flicka vet du
en som kan klara sig själv.
Eller ...?

Och plötsligt gungar marken...

En kompis till äldste sonen har dött. Det känns ofattbart, och mycket, mycket grymt. Klumpen i min mage växer, jag berörs starkt, och oron lämnar mig inte. Vi pratar och pratar, söker förståelse och mening.

En ung man. Just i färd med att erövra egna marker, hitta sina vägar. En sökare, en orolig själ...

Hans resa har bara börjat

Tänk Er inte honom som någon som givit sig av
Hans resa har bara börjat.
Vi lever många liv.
Och det på jorden är bara ett
Tänk Er att han vilar från sorger och tårar
På en plats fylld av värme och trygghet
Där man inte räknar dagar eller år.

Tänk Er hur han önskar att ni visste
Att inget utom Er sorg kan dö.
Och tänk Er honom levande I hjärtat
På dem han vidrört.
För ingenting älskat kan någonsin gå förlorat
Och han var oändligt älskad!

E. Brenneman
Org: "His journey has just begun"