Ur lådorna. Du. Jag. Lyckligt dansande.

I mitt blod är du
lyckligt dansande
och ingenting fruktar jag
Jag är stark och vacker
och inte alls för gammal
som du så riktigt påpekar
(många gånger varje kväll)
Nej ung
Blodet porlar som det alltid gjort
och jag bjuder dig
vidderna
och prången
Vi går tillsammans
Och inte ens mörkret
skrämmer oss.

Ur lådorna. I mitt blod.

Det är orättvist
att du och jag inte
Men
Floderna är alltför djupa
alltför vida
mellan oss.

***

I mitt medvetande
har jag redan bjudit farväl
har jag redan känt smärtan
vibrera i nervändarna
Jag ska inte vandra bort
Nej, jag är den som stannar
Stannar i dessa blandade dofter
dessa våra blandade ljud
I golvplankorna knirret efter dina fotsulor
I badkaret små små små svarta lockar
Avtryck
Märken
Överallt
I det här ropande huset
Hur lång tid tar det att tvätta, skura bort
knirr av fotsulor ?

***
Månen lyser
Den jäveln
och stjärnorna också.
Jag vaggas av iskalla händer.
Jag är redan.
Till hälften död.

***

Så simpelt.
Men Romeo och Julia.
Fick
inte heller varandra.

***

Ur lådorna. Shakespeare och jag.

Om jag var tanken
vore jag hos dig nu
skrev Shakespeare
skriver jag.
Jag skulle snudda vid din kind
fånga en glimt av ditt öga
vila en stund i din halsgrop
glida nerför din arm
leka lite i din handflata.
Sen skulle jag...
...
gunga i din värme.

himlen har landat...

på ett grässtrå, därför darrar det...

...and life goes on...

Lazy Saturday... Sov länge efter en sen natt. Har läst, skrivit, promenerat lite. Känt längtans vindar även idag. Plockade fram bilder från mina år i Zimbabwe. I och med att jag nu är med i Zanzibar-projektet, och faktiskt kommer att besöka mina forna hemtrakter inom ett halvår kommer också minnesbilderna tillbaka hela tiden. Jag tänker mycket på de människor jag levde och arbetade med under de fyra år jag hade förmånen att vistas i Masvingo. Mina söners stora familj. Min fantastiska svärmor - MaiVanga, och min likaledes fantastiska svärfar VaBhuru. Mina arbetskamrater - Matorofa, Mrs Makusha. Alla ungarna - Lazarus, Edward, Lillian, Lupin... Och de nära vännerna.

Tänker på kvinnor jag mött. Mödrar som mist inte bara ett utan kanske två, tre och fyra barn...
Anna, som födde en liten flicka två månader för tidigt. Jag skjutsade henne till The General Hospital i Masvingo, när värkarna for genom hennes kropp. Jag svettades av den tryckande värmen - och av rädsla. Händerna halkade på ratten. Jag visste ju att Anna förlorat sex (!) små barn, och den här graviditeten var hennes sista hopp. Hon var också rädd, det såg jag jag i hennes ögon. Hon låg i baksätet, följde med i värkarna, och gnydde bara svagt.
Lilla Tina Dadirai (ja, hon fick mitt namn) överlevde. Blev en sällsam blomma i det sandfärgade townshipet, där Anna hade ett litet hus tillsammans med sin man. Alla älskade den där lilla ungen. Hon var finlemmad och mycket livlig. Hennes ögon var stora, och ögonfransarna bland de längsta jag sett.
När Tina var två år blev Anna sjuk. Det visade sig vara AIDS, och utgången var tyvärr given. Trots att jag hjälpte till att skaffa mediciner klarade hon inte kampen. Hon dog och lämnade lilla Tina moderlös. Då hade sjukdomen redan diagnosticerats hos pappan, och även hos Tina.
Ett år senare fanns inte den där familjen längre...

Vid ett besök på barnhemmet utanför MAsvingo, hos de katolska nunnorna, träffade jag ett tvillingpar.
De var elva månader och de stod upp i spjälsängen och skrattade och sträckte armarna mot mig. Jag tog upp dem båda två. De var på pricken lika. Men så små, och så tunna. Sjukdomen hade redan satt sina jävulska klor i dem. Deras föräldrar hade båda dött några månader tidigare.
Det där mötet är som fastetsat i mig. Tårarna rinner varje gång minnesbilden dyker upp.
De dog bara några veckor efter att jag hade haft dem i famnen...och även den familjen var borta...

If I have to leave
I shall take from Africa
No assegais
But arrows of laughter in the eyes
from the Shona women
Sorting washinh
Stitching sheets with min a mutual murmur,
the flicker of black hands
smoothing sheets

Laughter in the kitchen
in the market, in the meetingplace,
shrewd glances over buisness
appraising eatchothers skills.

Black hands helping with sickness;
And that one hot evening
as I drove her through darkness;
the awful pain of her childbirth
in my womb

If I have to leave,
I shall take from Africa this strenght,
this strange bond of women.

Minns...

Tribute till de Lundsbergselever som vågade !

Lpf-94, läroplanen för de frivilliga skolformerna:

”Skolan ska främja förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse. Ingen ska i skolan utsättas för mobbning. Tendenser till trakasserier skall aktivt bekämpas. Kränkande behandling och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser”.

Skollagen (2010:800) står bl.a. följande

”Var och en som verkar inom utbildningen ska främja de mänskliga rättigheterna och aktivt motverka alla former av kränkande behandling.”

Diskrimineringslagen (SFS 2008:567), innebär förbud mot direkt och indirekt diskriminering samt trakasserier riktat mot personer på grund av:

·    Kön

·    Könsöverskridande identitet eller uttryck (att någon inte identifierar sig med sin biologiska könstillhörighet eller genom sin klädsel eller på annat sätt ger uttryck för att tillhöra ett annat kön)

·    Etnisk tillhörighet (nationellt eller etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande)

·    Religion eller annan trosuppfattning

·    Sexuell läggning (homosexuell, bisexuell eller heterosexuell läggning)

·    Funktionshinder (varaktiga fysiska, psykiska eller begåvningsmässiga begränsningar av en persons funktionsförmåga som till följd av skada eller en sjukdom fanns vid födelsen, har uppstått därefter eller kan förväntas uppstå)

·    Ålder

Det här är hämtat ur de styrdokument som alla utbildningsanordnare i detta land har att följa. Är det några oklarheter ? Jag menar: Hur svårt kan det va ?!  Läs rakt uppifrån och ner. Ord för ord. Självklart eller hur ? Till och med glasklart.

Genom åren har jag träffat ganska många elever och studenter, som berättat om de kränkningar och trakasserier de har varit utsatta för i tidigare skolformer. Listan kan göras lång på raffinerade metoder som "kamrater" och även lärare har använt sig av. Gemensamt för alla dessa ungar/ungdomar och även vuxna som jag har pratat med är att de bär på en känsla av SVEK. De vuxna runtomkring har inte brytt sig, har skylt över, har försökt skaka det av sig, har undervärderat etc etc... För visst är det så att den där ungen som blir "utsatt", visst är hon "lite speciell", kanske har hon till och med sig själv att skylla?! Och lite får man ju tåla, eller hur ?!

Jag mår illa, jag menar verkligen fysiskt illa när jag läser om Lundsberg, och de uråldriga sadististiska metoder  som sanktioneras år efter år av skolledning och strykrädd internatspersonal. Här fostras "eliten". De som ska styra och ställa över oss andra stackare... Prinsar (ja herregud), företagsledare, redaktörer, uppkomlingar...
Självklart höjer jag en skål i glädje när beslutet om omedelbar avstängning av verksamheten tillkännages. Men framförallt gläds jag med de modiga ungar, som gjort polisanmälningar och orkar stå upp för de värden, som de skrupelfria kapitalisterna liksom "glömt bort" på vägen mot glassandet på Stureplan och paradvåningen på Vallhallavägen.

Sammanfattningsvis är det ALLTID, ALLTID vi vuxna, vi lärare och annan personal runtomkring, som är ansvariga för att de här självklara dokumenten blir levande. Vi kan ALDRIG skylla ifrån oss. Vi måste lyssna, och förstå de ungas berättelser. Punkt.

Memory lane...

She asked if I wanted to hear a poem she'd written when she was younger. (At what age, she couldn't remember) She then recited it from memory. I had her repeat it several times so I could get all the words right:

"Were I to dream,
then dream I would
of days that have gone by....

Your eyes would gleam
and so would mine,
but joys remembered are no longer mine.

I walk in a garden of memory,
reliving the joys and the sorrows as well.
I walk with a cane down memory lane,
perhaps there, joys remembered will remain.

Perhaps when my hair has turned to gray
and my face is etched with pain,
I'll walk with a cane down memory lane.
Perhaps there, joys remembered will remain."

Lästips för hungriga själar !

Bonjour.

Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig är en loggbok,
en journal, en dagslägesberättelse, en bildningsroman med
början och slut.
En höst övergår i vinter, en vinter i förhoppning om vår.
Dagarnas skum blåser undan; fakta, fiktion, elände, komik.
Världen passerar igenom människan som skriver den:
förortsupproren i Frankrike, passenheten i Stockholm, The
Shield, Paris Hilton, Orhan Pamuk, poesi. Och mullvadarna,
dessa mullvadar i sina tunnlar under mitt hus.

Bodil Malmsten

Under drömmens fläderträd

En lång dag på jobbet. Sen möte om Zanzibarprojektet. Inspirerande, härligt !
När jag kommer ut från mötet doftar det plötsligt höst. Det ilar till i mig. De omisskännliga melankolitankar ansätter mig. Blandar sig med de energikrävande lyckokänslorna.
Kan inte äta. Petar i mig lite frukt och sköljer ner med vatten.
Ut mot Muramaris. Skulle vilja promenera här med dig nån gång ! Slånbärstunnlarna. Den hemliga bergstrappan. Det lilla badhuset. Trädgården med det gamla växthuset, där fikonträden trängs med vinrankorna. Vi kunde sätta oss ner under det stora fläderträdet. Du skulle hålla mina händer, och du skulle kyssa dem, ett finger i taget.
Vi skulle sitta där och prata. Länge. Vårt prat trivs så bra ihop. Det är så enkelt. Jag kan vara helt rak och öppen tillsammans med dig. Vilken gåva. Vilken sällsynt, underbar gåva !
Så drömmer jag medan jag sakta klättrar nerför stenstigen mot vattnet. Och bedövas av det vidunderligt vackra. Några svanar glider fram på den blanka ytan. Det är så tyst. Det är som gjort för eftertanke och längtan.
Och jag kommer att tänka på några textrader av Bob Dylan

Come baby, shake me, come baby, take me, I would be satisfied
Come baby, hold me, come baby, help me, my arms are open wide
I could be unraveling wherever I'm traveling, even to foreign shores
But I will always be emotionally yours.

Inga löften. Nej. Jag vet. Men under drömmens fläderträd kan vad som helst hända !

Tusen kyssar. Apropå livets gåvor.

Lördagkväll. Himlen är röd. Havet vilar stilla. Balkongsittning för mig själv med ett glas Prosecco. Mam har just åkt hem till Norrlanda efter en heldag på stan - med shopping och cafébesök. "Det svåraste"säger hon"är att komma hem till huset och öppna dörren och veta att ingen väntar på mig". Ändå vill hon gärna åka hem till huset. Hon trivs ju där. Och pappas ande vilar överallt.
Vi pratar ofta om honom. Hjälper varann med minnesbilder. Skrattar. Gråter. Saknar.

Jag tar cykeln ner på stan. Känner att jag vill se människor. Stöter ihop med gamla elever, återseendets glädje. På Munken trängs jag en stund, men känner mig inte riktigt hemma. För mycket alkohol, för mycket ytlighet. Jag fortsätter till Masters. Där blir jag kvar.

Arton år var jag.
Jag dansade på en musikfest,
och hans såg mig.
Det var vårt första möte.
Det har blivit fler.
Ganska många faktiskt.
Ingen regelbundenhet,
men en ständigt närvarande
attraktion och passion.
Vi bara fortsätter där vi slutade
förra gången.
Lika lekfullt. Lika varmt. Och
lika omtumlande.

Det är morgon när jag cyklar hemåt. Friskt. Vackert. I Dalmansporten stannar jag till. Känner friden, och tacksamheten över att få vara i en sån värme. I en sån glädje.

Vi låg där hela natten
tills stan började vakna
Du sa min hud var mjuk
och mina ögon så klara

Jag vet att det är fel
men jag kan inte hjälpa
att dina händer bränner än
och tungan i min mun

I landet bortom länderna
i tiden bortom tiderna
möts vi säkert
och famnar
himlens ljus
igen

Den där texten skrev jag när jag var arton år. Efter ett av våra första möten. Han är helt klart en av mitt livs finaste gåvor !