ti:s blogg: 2011-08-21

fredag 26 augusti 2011

and life goes on...

Måste ju. Försöka vara i det vanliga trots att mycket ovanligt hänt runtom oss den senaste tiden.
Skön middag med sönerna. Som alltid. Middagarna är vår heliga tid. Tillfälle till prat och reflektion och närhet. Och självfallet tillfälle att njuta av god mat. När jag inte orkar/har lust att jobba med det jag gör längre ska jag se till att öppna ett pensionat nånstans och laga underbara överraskningar till gästerna, och småprata med dem dagarna i ända !

Tänker ibland på hur det ska bli när sönerna är utflugna alla tre. Hur kommer mina middagar att se ut då ? Förhoppningsvis lika heliga, men med annat sällskap, och kanske nånstans på södra jordklotet...Kanske på det där drömda pensionatet...förslagsvis söder om Byron bay ...

Mycket upplyftande möte med min nya kollega idag. Goda samtal, som flöt iväg åt höger och vänster och in i smala gränder och ut i vida rymden. Det bådar gott ! Vi kommer nog att få det bra ihop !

Tankar på Monsieur Nuit. Inte sorgset längre. Bara ett krasst konstaterande att han har mycket att fundera över och ta tag i...

Imorgon mor och fars bröllopsdag. Den femtiosjätte. Jag har bjudit dem på "bröllopsmiddag" imorgonkväll. Deras meny 1955 bestod av kyckling som huvudrätt och citronfromage till dessert. Imorgon ska de få nåt annat. Men gula rosor, som i brudbuketten, ska jag smycka bordet med.

torsdag 25 augusti 2011

ta vara på varje dag...

En vit, mycket vacker ros i min sons hand. Han vandrar in genom kyrkogårdsgrinden, upp mot kapellet, tillsammans med sina kompisar. Det är andakt och värdighet i deras hållning, i deras steg. Men sorg och förtvivlan skymmer deras annars så öppna, nyfikna blickar. De ska ta farväl av M idag, önska honom frid på resan, göra ett avslut.
Den där bilden får mig att skaka av gråt. Jag kör runt länge, stannar en stund vid havet, går en bit. Åker sen hem och dricker starkt kaffe och lyssnar på cellomusik.
Det ska inte vara såhär ! Att en så ung människa ska resa för alltid ...
Så onödigt. Så grymt. Så fruktansvärt, fruktansvärt grymt.
Sonen säger sen, när vi äter middag "att det allra svåraste var att se M:s mamma och pappa, dom var alldeles fulla av sorg, jag har aldrig sett någon så ledsen förut".
Sen berättar han om den fina musiken, och om prästen, som "var grymt bra", och att det hade känts så skönt att få säga några sista ord till M ...
Det blev ett fint och vackert avslut.

Må ljuset leda dig på resan M !

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor,
där intet mörker är.

I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt som ljuset
med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.

Erik Blomberg

tisdag 23 augusti 2011

andrum...

I min barndoms trakter idag. Hos mor och far. Fotsulorna känner de där markerna så väl. Det är tryggt att trampa där. Jag andas in skogen, gräset, sensommarblomstren, de solmogna tomaterna.
Hör korpen. De mättade färgerna lugnar, får tankarna att flyta på lugna vatten.

Vänder åter till stan med korgen full av trädgårdens gåvor.

Syltandets och saftandets tid. Samlandets. Det tycker jag om, det behöver jag . Det ger mig andrum i det som drar och lockar...

måndag 22 augusti 2011

idag...

...börjar skolan. Sonen, den äldste, släntrade förbi mig sent igårkväll, sa "Luv ya" och "gonatt" och "nu börjar mitt nya liv, jag är taggad som fan". Jag ser på honom att det är så. Han har tagit ett steg. Igen. Den långa muskulösa kroppen, 187 centimeter son, utstrålar beslutsamhet och styrka. Tårarna börjar rinna. Det är stort att se detta. Att vara med om detta. Efter år av mycket tuffa puckar, oändliga valser i högstadievärlden, svikna löften, handfallna lärare, experimenterande utan grund... Nätter av oro, dagar av fullständig utmattning. Vi famlande långt ifrån varandra, djupa floder emellan. Vi hittade så småningom små båtar att sjösätta och kunde närma oss varann på det där svarta vattnet. Jag skrämdes inte längre av monstren som lurade i bergsskrevorna, och sonen brydde sig inte, han hade känt dom länge, hade försonat sig med dom.
En natt i april satt hela familjen + Ros runt köksbordet. Ros och jag hade varit på DocLounge, och grabbarna var vakna när vi kom hem. Samtalen som följde var öppna och utan rädsla. En viktig vändpunkt. Jag minns att jag förundrades över de tankar sonen hade, hur kloka och djupa hans insikter var.
Nu ligger nya utmaningar framför oss. Lycka till idag älskade unge !

flicka med blå klänning

Jag mötte henne i Hudiksvall, när jag för ett antal år sen var där för att jobba lite med Pär och dom andra i Glada Hudikteatern. Under en lunchrast tog jag en promenad, och besökte bl a en grafikutställning på konstmuséet i stan.
Där var hon. Flickan med den blå klänningen av konstnären Carina Bodström.
Förälskelsen var omedelbar. Det var något som slog an i mig med sällan upplevd intensitet. Minnen aktiverades, både skratt och gråt vällde fram inom mig.
Nu hänger hon i köket. Jag vill ha henne nära. Jag ser henne när jag lagar mat, när vi sitter runt bordet och äter, när jag sitter och jobbar på nätterna... Det är som om hon behöver få vara nära. Bli omhuldad och klappad på. Precis som den där lilla flickan inuti...

söndag 21 augusti 2011

en kväll i juli

satt vi vid bordet i mitt kök. Det var så sällsamt alltihopa. Som om tiden stannat. Vi kom oss nästan inte för att dricka ur de svala drinkarna. Vi tittade förundrat på varandra. Höll andan. Sen lämnade vi bordet och gick rakt ut i sommaren...

smakminnen...

Jag plockar ljusgula astrakan-äpplen i min trädgård. Lägger dem i den gamla lerskålen, som jag ärvt efter farmor och farfar. Äter ett. Smakminnen är starka. Det där krispiga, sötsyrliga som fyller min munhåla tar mig direkt tillbaka till min barndoms trädgård vid Björke. Där fanns ett astrakanträd alldeles utanför köksfönstret. I det där trädet satt jag ofta, när det var sommaräppletid. Jag åt. Fem, tio, femton äpplen. Frossade i sensommarens smaker ...