fredag 22 augusti 2014

Döttrar...





...har jag inga. Inga biologiska alltså. Men några "extradöttrar" finns det, och det är i sanning fantastiskt.

Dom har kommit till mig på lite olika vägar.
En kom självklart till mig i Zimbabwe. Räckte ut sin hand och sa "Jag vill vara med dig".
En är en gammal elev, som efter examen bad om att få ha mig som "extramamma". En fick jag en alldeles speciell kontakt med när hon väntade barn och jag erbjöd mig att vara med på hennes förlossning (partnern fanns på andra sidan jordklotet).
En är en kompis till min son, sedemera elev till mig, och nu på väg ut i stora, spännande äventyr.
En är en ung, modig kvinna i Tanzania.
Och en är min (döda) bästa väns äldsta dotter.

Jag har egentligen aldrig drömt om en familj. Aldrig drömt om att ha barn. Hade kanske svårt att se mig själv som mamma, när jag härjade runt som bäst...Jag hade alltid, alltid projekt på gång, och jag ville vara öppen för alla eventualiteter. Inte binda mig. Inte låsa in mig. Nej. Gudbevars.

Jag har nog som sagt mera tänkt och drömt om att leva som en alldeles självständig och obunden kvinna. Och göra saker, som verkar intressanta när de dyker upp.

Så korsade han min väg. Den gänglige, men vältränade mannen, som på sitt uppmuntrande, självklara sätt jobbade med  de funktionshindrade barnen och ungdomarna på specialskolan i Masvingo, där jag skulle arbeta i minst två år.
Hans ögon var de vackraste jag sett, och hans skratt hördes över hela skolgården. Ungarna älskade honom, och man kan väl säga att det gjorde jag också rätt snabbt...

Jag skriver i oktober 1992  ett brev till min gamla gymnasiekompis Helena (som just skrivit till mig och berättat om sin flytt till Danmark, och sitt första barns födelse) : " Här sitter jag i mitt ljusa rum i Masvingo. Utanför kvider cikadorna, och "skrikfågeln" ger ifrån sig sina omisskännliga läten. Min granne Boysen kokar komage ikväll, vilket luktar vedervärdigt till en början, men man vänjer sig.  Värmen omsluter mig. Och kärleken. Barn har jag inga, förutom de femtio som jag dagligen möter på centret där jag arbetar. Men. En älskad har jag som försiktigt stryker mig över ögonlocken och då och då blåser Afrikas visdom i mitt öra. Han bär nymånen i sin hand. Och skrattet i sina ögon. Och tro det eller ej - jag har börjat fundera i helt andra banor än tidigare... Kanske, kanske skulle den här vildkvinnan kunna tänka sig att slå sig ner, om än lite försiktigt..."

Så blev det. Ett traditionellt bröllop i hembyn (två år senare) med tusen begeistrade gäster. Solen hade gått ner för länge sen, och elden hade falnat den också när sista dansstegen togs...
Jag fick en svart getabock  i brudgåva av min svärfar, och förplägnaden var alldeles utsökt. Zadza, kyckling, pumpablad med jordnötssmör...och mycket mer.  Min svärmor MaiVanga tog hand om mig på det där sättet som man vill bli omhändertagen. Som kvinnor alltid har tagit hand om, och tar hand om varandra. Utan några större åthävor, bara självklart. Hon är one of a kind !


                                                        MaiVanga Takavarasha, min f d svärmor


Tre barn fick vi. Den unge (vackraste) guden och jag.

När vårt första barn fötts skrev jag

"I ditt blod
blandas
stäppens ljumma vindar
och havets vilda dans
Jakarandans violetta ljus
och det mörka granskogsgröna
Svart och vitt
Syd och Nord
I Dig
vår kärleks
vackra frukt "

Jag är en pojkmamma. Tre underbara grabbar fick vi tillsammans, och även om han och jag inte levde ihop så väldigt länge ser jag varje dag spåren av hans skratt i pojkarnas ögon...och jag gläds.''







Men tjejer blev det alltså inte.

Vilken tur att dom har hittat mig. Extradöttrarna !

Lilian, Erika, Annah, Cornelia, Maida, Karin ! Love ya !
Till månen och tillbaka !






söndag 17 augusti 2014

När empatin sätts ur spel...


Jag är uppfostrad i en miljö där alla människors lika värde alltid har varit en självklarhet. De humanistiska tankegångarna har varit, och är, lika självklara som luften jag andas.
Alla som stött på mig torde kunna vittna om att det inte finns nån tvekan om att så är fallet.

Det har därför varit mycket, mycket chockerande, för att inte säga traumatiskt att upptäcka att
en nära släkting sympatiserar med SD, och också en del andra rasistiska grupperingar.
Jag har känt mig lamslagen och skamsen. Har tänkt: "Det kan inte vara sant", men efter att det dykt upp inlägg efter inlägg med "Jimmievänliga" åsikter på Facebook-sidan har jag förstått att det är sant. Jag har känt mig kränkt och framförallt förbannad.
Och det var väl det sistnämnda som till slut fick mig att konfrontera den här släktingen.

Han var helt oförstående inför mina frågor, och kände sig "ledsen och påhoppad". "Man måste väl få tycka vad man vill" "Vi har väl åsiktsfrihet i det här landet, eller?"

Det gjorde det hela ännu värre.

Den där ungen, som jag faktiskt ställt upp för i många väder känns nu som en fullkomlig främling. Någon som jag inte längre kan tänka mig umgås mig. För hans åsikters skull.

Det är en sån sorg i mig...när någon som jag tyckt så mycket om, värnat om, lyssnat på...väljer en väg jag inte förstår...

Jag har funderat, och funderar över hur det går till när människors åsikter formas. Hur går det till när den där sprickan bildas och empatin sätts ur spel...? Hur kommer det sig att han, den här ungen - som vuxit upp med människor omkring sig, som varit lika självklara humanister som jag - väljer den här vägen ?

Han kanske är lättpåverkad ? Men varför blir man då lättpåverkad ?

Hur jag än vrider och vänder på det kommer jag tillbaka till nånslags personligt missnöje. Nånslags psykologisk kollaps. En känsla av misslyckande, som späs på av miljön man just nu befinner sig i (i det här fallet det allra värsta nazistfästet i vårt land, nämligen Sjöbo...) Och det är oerhört sorgligt!

När jag i somras vände ryggen åt Jimmie Åkesson i Almedalen slogs jag av att så många i publiken (dom som stod vända med ansiktet mot Åkesson) såg osäkra ut. Nästan rädda faktiskt. Jag har heller inte tidigare känt en sån stank av alkohol över denna "spelplats". Det var människor som jag fördomsfullt skulle klassa som obildade. En vit underklass. Uttrycket White trash har jag nästan inte lust att ta i min mun, men jag vet att andra gör det. De svikna. De missförstådda. De som läser rubriker i kvällstidningar och rasistiska sidor på nätet (Flashback, Avpixlat, Realisten...), och ser just det som sanning.
Här finns ingen djupare reflektion, ingen analys utan bara ett behov av syndabockar och slagpåsar.
För att få bukt med den egna ångesten, och ledan.

Och vart för då detta mig ? I min alldeles privata sorg över att en människa i mitt nära nätverk tagit detta steg ? I detta nu vet jag faktiskt inte. Men förra lördagen besökte jag minneslunden på Norrlanda kyrkogård, och hälsade på pappa, som fyllde 91 just den dagen. Pappa hade en särskild relation med den här släktingen, och jag är glad att pappa inte behövde uppleva det här. Men. Hade pappa levat tror jag att han hade tagit den här släktingen alldeles försiktigt i hampan och på sitt varma och samtidigt positivt auktoritära sätt sagt att : "Du, kära du, nu är du ute och cyklar! Ditt arv är att föra det goda vidare, de goda tankarna, de goda handlingarna. Så ta och ruska om lite i hjärnan. Det kommer att falla på plats. När du förstår att kärleken du fått med dig är större än missnöjet du stött på."
Så skulle pappa Helge ha sagt. Och kanske ska jag nu försöka säga detsamma ? Trots att min frustration är större än någonsin...?



Pappa Helge: En av de klokaste, självklaraste och varmaste !

 Vad jag saknar dig !!!