Mikael Wiehe - En sång till modet

En vit ros...

bär han med sig min son. Till begravningen idag. En vit ros som han ska lägga på kistan, som kringsluter kompisen Simon.
Han är stressad, orkar inte prata innan han ska iväg. Men han bär rosen med vördnad. Som ett litet barn på sin arm.
Och jag anar svagt de tankar som kastas runt i hans hjärna.
En vän till.
Död.
En fin, fin kompis.
Så jävla onödigt Så jävla orättvist

Efter begravningen säger sonen: Det värsta är att se en mamma och pappa skrika ut sin sorg över sin son...

På en helt annan strand (men nära), med helt andra perspektiv blickar jag ut - och räds.
Se. Lär. Och låt Simons minne bli ljust och klokt.
Ta hand om. Bry er. Håll om. Och se !!!

Om modet

 Ofta vädjar jag till mina elever att plocka fram sitt mod, och säga ifrån när de ser orättfärdigheter. Jag vill att de vågar se och vågar agera. Och att de står på de utsattas sida. Det kan handla om klassrummet, korridoren eller på  praktiken på äldreboendet eller sjukhuset.

  Den tysta massan har vi sett och erfarit många gånger om. I det stora, och i det lilla. Och det är lika bedrövligt och skrämmande varje gång. Hur vi kan låta fruktansvärda kränkningar och terrorhandlingar ske mitt framför oss. Utan att säga ifrån.

Alltför ofta möter jag elever som utsatts för just detta.  Kränkningar och terror.  Från klasskamrater, men också från lärare. Själv bär jag på minnesbilder, som fortfarande får mig att rodna av skam. Läraren jag hade på mellanstadiet, som utstuderat valde ut sina offer, och lät dem lida lektion efter lektion.  Själv utsattes jag aldrig för hans förnedringar, och jag minns lättnaden, närapå glädjen jag kände över detta. Att jag fick slippa hans verbala gliringar.  Och samtidigt visste jag ju att det var fel det han gjorde, jag kände med mina klasskamrater som utsattes, men jag visste inte vad jag skulle göra... På den tiden fanns inga likabehandlingsplaner. Läraren var en självklar auktoritet, och man  ifrågasatte inte detta. Han/hon hade all rätt i världen att "tillrättavisa" och "vägleda" de som inte "befann sig inom ramarna"...

Minns ett samtal med pappa (född 1923).  Tårarna rann nerför hans kinder när han berättade om de barn i klassen som utsattes för lärarens sadism. Det var de fattiga barnen. De som inte hade nåt att äta till frukost, och inte hade ordentliga skor. De var trötta av hunger, och det arbete de var tvungna att utföra både före och efter skolan. Pappa mindes också skammen - och lättnaden över att själv inte behöva bli utsatt. Det var det tårarna handlade om. Att han inte gjort något, att han inte sagt ifrån.
Att han bara känt med dem, men inte kunnat förmå mer än så.
I hans liv fanns sen den där lärarens kränkningar/sadism med som en motsatt ledstjärna. Han stod upp för de små. De utsatta. Han hade en stor famn. Han fördömde aldrig människor. Men handlingar.
På pappas begravning för två år sen höll jag ett tal till honom, och framhöll just detta: att han alltid, alltid såg människan, men kunde bli fullständigt galen när det gällde handlingen människan utfört. Som jag önskar att fler, vi alla vågar se det så ! Och med stöd av de lagar vi har idag SÄGA IFRÅN
och göra skillnad. I stort och smått !!!


http://youtu.be/PsiVZvZdGl8

Funderar på nåt nytt...

...men vet inte riktigt.
Kanske ska jag låta den här bloggen gå i graven och utforma nåt annat, lite smalare, nåt mer profilerat ?

Har fått många fina reflektioner/ fin feedback på denna blogg, men visst är den kanske för bred,  för allmängiltigt?

Nog har jag rätt många strängar på min lyra och jag skriver om det som dyker upp i mitt huvud: Minnen, möten, frustrationer och infall.
På senaste tiden har jag dock känt att jag vill skriva "smalare", mer inriktat, mer samlat. Och kanske är det precis det jag bör göra? Jag tänker mig dagboksform. Men inga flashiga blanka foton, utan helt vanlig vardag.
Och vem vill då läsa om en helt vanlig människa mittilivetplus ?
Rätt många tror jag.
Jo faktiskt.

Jag är inte känd. Jag är inte speciellt vacker. Jag glider inte runt på en räkmacka.
Men jag har saker att berätta.

Jag har levt som ensamstående mamma i många år. Jag har dragit upp tre grabbar. Helt ensam. Jag har jobbat, pluggat, rest, varit galen, känt vanmakt och sorg. Och snudd på obeskrivbar glädje. Jag har vacklat runt i svarta rum. Dansat mig svettig i galna omgivningar.  Slagits mot samhällets tystnad. Jag har ett stort rättspatos. Jag står alltid, alltid upp för de som blivit trampade på. Och jag har krafter som borde få den mest inbitna rasist/homofob/chauvinist att darra...Så visst har jag lite att skriva om. Lite mer profilerat och smalt.

Skulle vilja ha era synpunkter kring detta !