Stabat Mater

Ta dig en stund såhär på påskafton och lyssna till ett av de vackraste kyrkomusik-stycken som finns - Stabat Mater av Pergolesi - med en fantastisk sopran, Emma Kirkby.

http://youtu.be/QYsjwKuC-Wg

Långfredagsblues

Skärtorsdagen har passerat, så även den långa fredagen. Igår middag med familjen. Mor och långväga syskon. Italienskt tema. En porlande Prosecco, grillade paprikor och fläskfilé Tonnata. Med mera.
Och sång förstås. En gudaskänk är det att ha musiken så närvarande.  Att vi alla tycker om att sjunga.
Ett liv utan musik vore förstås ett ickeliv.
Äldsta sonen har sen några månader tillbaka börjat lära sig spela gitarr. På såhär kort tid har han utvecklats enormt. Han har en säregen talang för texter, lär sig dem efter att ha lyssnat en gång. Så redan nu är hans repertoar bred, och djup. I köket ikväll, medan jag tillagade den goda laxen, sjöng vi tillsammans "Redemption song"  och några till . En sån fröjd att sjunga tillsammans med sin unge ! I stämmor !
http://youtu.be/MJHgMD1S0bg

Och så slår det ner en bomb. På självaste Långfredagen ! Ett litet meddelande. Minnena exploderar i sällsamma kaskader. The melancholy journey starts. Again. Förbjudna kyssar värmer fortfarande. Så även alla de små meddelanden vi skrev till varann. I brevform förstås, för det här är längesen. En låt dyker osökt upp i skallen: "The closest thing to crazy" med Katie Melua.
http://youtu.be/27RVIgW7L8c
För visst var det galet. Helt sjukt galet. Och helt, helt jävla underbart. De stulna stunderna var värda varenda umbärande. Och visst. Precis som han skrev: Om jag blundar minns jag exakt hur det kändes !
Tänker: Man får väl ändå vara tacksam över att ha varit med om detta. Även om jag då, när det tog slut, hatade honom, världen och hela förbannade universum.
http://youtu.be/Ltv70J2rm3E
"One touch from your finger I'm burning, I cant wait to kiss you on the mouth" Tack du vackre man, för bland de finaste, finaste resor jag nånsin varit med om !

Ur sorgedagboken

Förra sommaren miste jag två av de som stått mig närmast - Annika, och min far.
För att stå ut skrev jag en del i min "sorgedagbok". Jag delar med mig av några axplock ur densamma.

 Den 17 maj (till pappa)

Sitter bredvid din säng. Du slumrar till just nu.
Jag håller din hand.
Det känns som du är på väg bort.

Det är så ofattbart, trots att jag vet hur sjuk du är,
och hur trött din kropp har blivit.

Jag skulle vilja prata med dig!!
Men du är så trött, så långt härifrån.


Allt det som vi INTE kommer att kunna uppleva
och göra tillsammans kommer över mig. Som en våg.
Av stark förtvivlan och avgrund.

Fönstret står lite öppet ut mot den vackra majkvällen.
Måsarna skränar.
Försommaren är så stilla. Den håller andan.

Här i rummet:
Ljudet från droppet.
Din snabba andhämtning.
Pulsen i mina tinningar.

En stor trötthet i mina lemmar.
Huvudet värker av alla tankar. Av all oro.

Älskade, älskade pappa!

Jag vill inte (till älskade far) 

Jag vill inte vandra runt
här i änget
utan dig
och lukta ensamensamt
på gullvivorna
hur i hela fridens namn
kan jag glädjas
inför
hasselbuskens vackra hängen
eller den gudomligt vackra Johannesnyckeln
när inte du är med...

5 juni, De sista dagarna...

Idag en bukett sommarblomster -
prästkrage, blåklint, vallmo och ormbunke - till sjukrummet.
Till dig.

Jag har försökt plocka in naturen till dig.
Nu när du inte orkar gå ut själv och lukta på försommaren.
Vitsippsknopparna som lyste rödlila, gullvivor, tulpaner, pioner,
humleblomster (dina absoluta favoriter), mandelblom, smörblommor,
vackert gräs,...och liljekonvaljer....

Nu håller jag andan.
Din hand i min.
Den är plösligt så varm idag.
Och det ilar till i mig.
Vet ju att det i livets slutskede sker förändringar i kroppstemperaturen.
Plötsligt kan den skifta  från kallt till varmt.
Flera dagar, kanske veckor har dina händer varit så kalla, och nu är de
plötsligt så varma.

Jag undrar när slutet kommer. Det ofattbara, det definitiva.
Punkten. Var kommer jag att vara ?
 Jag hoppas att jag är nära dig då !

Sakta, sakta sjunker insikten in:
Jag kommer att bli så ensam...
Utan dig, högst älskade vän...
Vem ska jag prata med ?
Reflektera och småskratta med ?
Dela alla de där jävligheterna och saligheterna med...

Din hand är så varm idag...



12 juni Två dagar efteråt

Det är två dagar sen du lämnade oss.
Utmattningen närapå däckar mig.
Och ensamheten.
Och tomheten.
Har tänkt så många gånger under den här jobbiga tiden:
"Det här får vi reflektera över sen."
"Annika får tala om hur hon upplevt alltihop. Och jag får säga mitt."
Precis som det alltid har varit  mellan oss.
Men nu.  Blir det inte så.
Du har rest vidare.
Jag är kvar.
Och jag skakar av tomhet...
Jag är hopplöst ensam utan dig. Älskade vän!

Sommarens sista ros

Dimman rullar in.
Det är sen eftermiddag och jag har stressat runt med allehanda ting.
Åker förbi det hemliga stället och knipsar av en ros. Den är orangeröd och på väg att slå ut.
Så himla vacker !
Den ska du få.
Mörkret är på väg när jag äntligen tar mig ut till kyrkogården.
Runt din fina gravsten står flera vaser med vackra blommor. Rostrött, gult, ljunglila.
Två ljus brinner hoppfullt.

Det är så himla konstigt A ! Så himla konstigt !
Det är så mycker jag vill prata med dig om, så mycket jag vill att du hjälper mig att reflektera över.
Jag faller på knä. Och gråten är stor.
Minnesbilderna far förbi.
Alla skratt. Alla galenskaper. All musik.
Jag saknar dig mer än ord kan beskriva!

http://youtu.be/_oYzxkfzJZ0

Pedagogen instämmer

Offermentalitet

Hör ett intressant program om offer-roll/offer-mentalitet. Det får mig att reflektera en smula.
Över mitt eget.
Känner mig ofta mycket priviligerad, och tycker att livet har gett mig så många gåvor.
Dock har det också varit oerhört tufft mellan varven, inte minst det senaste året.
Att ha ett barn som slirar omkring i varandet är en påfrestning större än mycket annat.
Det går liksom inte att glömma det, det finns med en varje vaken sekund, och ibland även in i drömmen.
Alla som har barn förstår vad jag menar.
Jag skulle kunna inta offerrollen. Frånsvära mig ansvar och sätta igång aktion super-projicering.
Leta syndabockar är en rolig sysselsättning !
Fast det finns förstås roligare saker att syssla med...
Dock - att kämpa mot myndigheter och verksamheter som är där för att hjälpa, men visar sig vara tämligen slätstrukna och handlingsförlamade...tar på krafterna. Jag skulle kunna skriva långa haranger om de otaliga telefonsamtal, samtal, möten...jag fått tillstånd efter mycket om och men...men som sedan inte gett särskilt mycket. För mig är det fullständigt ofattbart att vi idag har så liten beredskap när det gäller unga människor i behov av hjälp. Lever vi inte på tjugohundratalet ?
I det här läget skulle det nästan vara skönt att luta sig tillbaka och inta en offer-roll. Tyckasyndomsigsjälvisoffhörnet.
Men jag föredrar att fortsätta stånga. Ett tag till. Det vore väl själva fan om det inte skulle fungera !