När empatin sätts ur spel...

Jag är uppfostrad i en miljö där alla människors lika värde alltid har varit en självklarhet. De humanistiska tankegångarna har varit, och är, lika självklara som luften jag andas.
Alla som stött på mig torde kunna vittna om att det inte finns nån tvekan om att så är fallet.

Det har därför varit mycket, mycket chockerande, för att inte säga traumatiskt att upptäcka att
en nära släkting sympatiserar med SD, och också en del andra rasistiska grupperingar.
Jag har känt mig lamslagen och skamsen. Har tänkt: "Det kan inte vara sant", men efter att det dykt upp inlägg efter inlägg med "Jimmievänliga" åsikter på Facebook-sidan har jag förstått att det är sant. Jag har känt mig kränkt och framförallt förbannad.
Och det var väl det sistnämnda som till slut fick mig att konfrontera den här släktingen.

Han var helt oförstående inför mina frågor, och kände sig "ledsen och påhoppad". "Man måste väl få tycka vad man vill" "Vi har väl åsiktsfrihet i det här landet, eller?"

Det gjorde det hela ännu värre.

Den där ungen, som jag faktiskt ställt upp för i många väder känns nu som en fullkomlig främling. Någon som jag inte längre kan tänka mig umgås mig. För hans åsikters skull.

Det är en sån sorg i mig...när någon som jag tyckt så mycket om, värnat om, lyssnat på...väljer en väg jag inte förstår...

Jag har funderat, och funderar över hur det går till när människors åsikter formas. Hur går det till när den där sprickan bildas och empatin sätts ur spel...? Hur kommer det sig att han, den här ungen - som vuxit upp med människor omkring sig, som varit lika självklara humanister som jag - väljer den här vägen ?

Han kanske är lättpåverkad ? Men varför blir man då lättpåverkad ?

Hur jag än vrider och vänder på det kommer jag tillbaka till nånslags personligt missnöje. Nånslags psykologisk kollaps. En känsla av misslyckande, som späs på av miljön man just nu befinner sig i (i det här fallet det allra värsta nazistfästet i vårt land, nämligen Sjöbo...) Och det är oerhört sorgligt!

När jag i somras vände ryggen åt Jimmie Åkesson i Almedalen slogs jag av att så många i publiken (dom som stod vända med ansiktet mot Åkesson) såg osäkra ut. Nästan rädda faktiskt. Jag har heller inte tidigare känt en sån stank av alkohol över denna "spelplats". Det var människor som jag fördomsfullt skulle klassa som obildade. En vit underklass. Uttrycket White trash har jag nästan inte lust att ta i min mun, men jag vet att andra gör det. De svikna. De missförstådda. De som läser rubriker i kvällstidningar och rasistiska sidor på nätet (Flashback, Avpixlat, Realisten...), och ser just det som sanning.
Här finns ingen djupare reflektion, ingen analys utan bara ett behov av syndabockar och slagpåsar.
För att få bukt med den egna ångesten, och ledan.

Och vart för då detta mig ? I min alldeles privata sorg över att en människa i mitt nära nätverk tagit detta steg ? I detta nu vet jag faktiskt inte. Men förra lördagen besökte jag minneslunden på Norrlanda kyrkogård, och hälsade på pappa, som fyllde 91 just den dagen. Pappa hade en särskild relation med den här släktingen, och jag är glad att pappa inte behövde uppleva det här. Men. Hade pappa levat tror jag att han hade tagit den här släktingen alldeles försiktigt i hampan och på sitt varma och samtidigt positivt auktoritära sätt sagt att : "Du, kära du, nu är du ute och cyklar! Ditt arv är att föra det goda vidare, de goda tankarna, de goda handlingarna. Så ta och ruska om lite i hjärnan. Det kommer att falla på plats. När du förstår att kärleken du fått med dig är större än missnöjet du stött på."
Så skulle pappa Helge ha sagt. Och kanske ska jag nu försöka säga detsamma ? Trots att min frustration är större än någonsin...?

Pappa Helge: En av de klokaste, självklaraste och varmaste !

 Vad jag saknar dig !!!