Men. Det får bli lite pö om pö.
I den gamla kökssoffan (en utdragssoffa, som min mamma sov i som barn) hittade jag under locket mitt specialarbete från Socialpedagogutbildningen.
Minnena formligen forsar emot mig.
Året är 1989.
Jag går sista terminen på Vårdhögskolan i Stockholm, och snart är jag KLAR. Jag ska bara skriva det där specialarbetet först...
Min kurskamrat/ goda vän Ulrika och jag bestämmer oss för att jobba tillsammans. Vi är båda intresserade av genusfrågor, och av kriminalvård.
Vårt arbete kommer att handla om kvinnor i anstalt, alltså kvinnor som sitter i fängelse.
Vi har en idé om att göra djupintervjuer med intagna kvinnor, och fokusera på några få viktiga frågeställningar. Vi skickar brev till Hinseberg, Färingsö och några andra anstalter med intresseförfrågan. "Vill du ställa upp på en intervju?".
Vi får inga svar...
Starten blir således trög.
Men sen händer det.
Det ena ger det andra, och plötsligt är vi inbjudna av Kriminalvårdsstyrelsen till en "kvinnovecka" på den öppna anstalten Gruvberget nära Gävle. En kursvecka för intagna kvinnor och kvinnlig personal.
Dagboksanteckningar från Gruvberget: (en del av specialarbetet)
" Det surras fortfarande i köket. Klockan är kvart över tio och tröttheten ligger som en andra hud utanpå. Så många intryck, så många tankar. På rälsbussen från Gävle började det pirra i magen. Av nervositet och förväntan: Hur kommer det att bli att leva så tätt inpå varann under en hel vecka ? Hur kommer det att bli att möta kvinnorna, som bara tillfälligt får njuta frihetens sötma ?
Och sen rakt upp i skogen, Sune som chaufför. Så äntligen !
Den gamla gruvarbetarbyn mitt i sänkan med bergstopparna runtom, klädda med mörak granar och späda rödlila björkar. Röda stugor och hus med vita knutar.
Frost på marken, två minusgrader."
" Den första samlingen. Spänt. Alla tittar på varann med vaksamt intresse. Några kramar om varann och tjoar "Va fan är DU här, fan va KUL !"
Sen kort presentation. Namn och varifrån man kommer. Pusta ut. Titta på varann och sen middag.
En sväng upp till huset och prat, prat. Jag börjar bli alldeles utmattad. Och nervös inför den längre presentationen. Vad ska tjejerna säga om att två studerande vill intervjua dem om livet i anstalt ?
Hur ska jag berätta om mig själv ?
Ing-Marie börjar. Hon berättar om sitt liv som missbrukare och fängelsekund. Osentimentalt och rakt på. Det är knäpptyst i rummet. Hon anger tonen och presentationerna blir i många fall långa och öppenhjärtiga.
Kvinnorna berättar om sina kriminella handlingar, sitt missbruk, sina barn osv, osv.
Två timmar sitter vi där och sen är det dags för rökpaus.
Klockan kvart över nio säger vi godnatt och marscherar raskt upp till husen i den frostnupna kristallkvällen.
Det knarrar under stövlarna och månen har vargringar.
Jag längtar efter avskildhet. Jag känner mig gråtfärdig.
Intrycken är för många, huvudet blixtrar. "
...
"På väg hem. Kontemplation. Senast jag skrev kände jag mig ganska förvirrad. Vemodig.
Sen dess har MYCKET hänt.
I onsdags intervjuade vi Sussie. Jag hade inte trott att hon skulle våga prata så mycket om sig själv. Men - kanske är det inte så ofta hon får möjlighet till det ?
Att tala utan att bli avbruten och ifrågasatt ?
Igår inledde Ing-Marie programpunkten Livsval. Denna lilla tjej, som upplevt helvetet, och som nu står där med viljan lysande som en aura runtom sig.
När hon berättade om det stora vägskälet i sitt liv brast hennes röst, och hon började gråta.
Och vi också. Allihop. Det var en enorm känsla. Trettiofem kvinnor. Med så skiftande bakgrund och livsöden. Kåkfarare och plitar...
Gråten enade oss där i det ögonblicket.
Vi lämnade salen tysta och tagna, gripna av ögonblicket och känslan, och vandrade upp till husen för smågruppsprat.
Återvände före lunch för sammanfattning.
Ulla läste en dikt, som hon skrivit till Ing-Marie, och alla grät igen.
Sen fanns det inte så mycket att tillägga.
På kvällen var det spegling. Känslovibrationer. "Det har hänt så mycket under den här veckan, jag har pratat mer än jag gjort under hela mitt liv - om viktiga saker alltså", säger någon.
Vi avslutade med "Blott en dag..." på pianot, och allra sist "Vem kan segla" i gemensam kör.
En sån kraft det finns i oss tjejer !
Möten har ägt rum, tankar har utbytts och känslor har fått namn under den här veckan.
Det har hänt saker med mig också, även om jag såhär fortfarande utan distans har svårt att sätta fingret på exakt vad.
Men - min osäkerhet och rädsla för det, som jag i början tyckte mig uppleva som hårdhet och kyla hos vissa av tjejerna, har försvunnit, och utbytts mot värme och empati.
Det är en nödvändighet att skyla sin stora ensamhet med tjocka lager av tuffhet och arrogans, om ska ha ork och möjlighet att överleva i de påfrestningar, som missbruk och anstaltsvistelser innebär.
Jag trodde också från början att veckan skulle bli fylld av konflikter och "tjafsande" mellan intagna och personal. Så icke. Ett mer disciplinerat gäng får man leta efter. Alla har kommit i tid till föreläsningar och andra aktiviteter, det enda det har varit delade meningar om har varit rökpauserna, men säg den grupp där det inte är det ?
Så - mina fördomar om att de intagna tjejerna skulle vara "besvärliga" kom på skam. Skönt.
Jag känner mig privilegierad som fått vara med om det här. Jag skulle önska att alla, och jag menar alla, som ska arbeta med människor i behandling, fick möjlighet att göra något liknande - TILLSAMMANS med sina klienter. "
Ja...
Vi fick uppleva mycket den där veckan, Ulrika och jag. Vi djupintervjuade tre kvinnor, gjorde ett bild och ljudspel av dessa intervjuer, som vi sen presenterade inför opponenterna. Vi blev godkända. Med råge.
En av kvinnorna vi träffade hette Ulla. Hon hade ett långt missbrukarliv bakom sig, och hade tillbringat många år på anstalt. Hon var inte bara kåkfarare. Hon var också mamma till sju barn, och en otroligt reflekterande själ.
I vårt specialarbete hade vi med några av Ullas dikter.
Här är en:
Flersamhet
Låt oss som är små
sitta längst fram
högst upp så vi syns
Låt oss som är små
hålla varann i hand
och istället vara många
Låt oss ha en stor själ
en hög röst som bär
ifall avstånden är långa
Låt oss sjunga i kör tillsammans
ifall någon försöker oss fånga
Du får bli mitt öga
ibland min hand
Jag kan vara din röst
om du behöver det ibland
och jag kan på dig höra
när du hamnat i lösan sand
Tillsammans är vi fler
tillsammans är vi mer
Tänk att slippa vara ensam
ensammen
Det vore väl nåt stort
Nu har ljusen brunnit ut. Som så ofta när jag skriver försvinner tröttheten, och tiden blir intet. Fredagkvällen har blivit tidig lördag...
Tänker ibland på de där kvinnorna vi intervjuade. Undrar var de finns idag. Om de finns här på jorden idag...
Tveklöst gav de mig många nycklar och ledtrådar, som jag använt/använder mig av i mitt arbete som socialpedagog och sedermera yrkeslärare. Så det är väl på sin plats att skicka ett varmt tack till Ulla, Sussie och Pia. Må ljuset vara med er !
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar