Mitt i natten ringer han. Det låter som han satt alldeles bredvid. Hans så typiska engelska accent och den lite nasala, släpiga intonationen gör mig rusig av glädje. Vi pratar i mun på varann, har så mycket att berätta, så mycket att spegla.
Historien är lika osannolik som så mycket annat märkligt i mitt liv. Dock sann.
Ett hastigt möte på en centralstation för tolv år sen satte spår, som fortfarande idag ger näring åt drömmar vildare än septemberhavet.
Han heter Art, och han bor i Australien. Våra vägar korsades när han var på väg från London via Stockholm till Spanien. På centralen i Stockholm knackade han mig på axeln och frågade om vägen till Fotografiska museet. Den där knackningen var början till långa nattliga konversationer i rymden.
Och långa handskrivna brev. Han har en fin snirklig handstil, och arken är tättskrivna och fyllda av fantastiska beskrivningar av resor, möten och tankar.
Vi när båda drömmen om att en dag kunna mötas igen. Få tid att äta middag ihop, dricka vin och prata. Sammanlagt har vi umgåtts ca två timmar med varann, alltså ansikte mot ansikte. Men dessa två timmar vände just då, och ibland också senare upp och ner på min värld.
Självfallet har jag funderat mycket på vad som gör att vissa möten stannar kvar på det här sättet. När det bara är självklart. När smärtan när man ska skiljas åt är så stark att det nästan inte går att stå ut. Kanske är det tvillingsjälarna, som plötsligt och lyckligt hittar varandra efter år av planlöst letande ? Jag är böjd att tro det.
Och kanske, kanske styr jag färden mot Brisbane och Byron Bay om några år - när fågelungarna har flugit ut, och jag förhoppningsvis blir rik som ett troll !
