Jag vill möta människan där hon är. Och jag vill se. Henne/honom/Hen.
Dock är det så att organisationen sätter sina berömda käppar i hjulet.
Jag möter så många trasiga själar. Både i skolan, och på Psyket. Tjejer och killar, kvinnor och män som på olika sätt har fallit utanför de berömda ramarna. I skolans värld finns det EN väg att gå. Grundskola - gymnasium - högskola. Det är iallafall den som förespråkas, och det är den raka väg som Mr Björklund strider för. Den fina vägen. Med jättebra resultat i matematik bl a.
Tänk om, tänker jag , tänk om de som sitter på makten vore lite, lite mer förmögna att reflektera...då vore det så annorlunda.
I skolans värld handlar det om bedömningskriterier (och människorsyn). I Psykiatrins värld handlar det framförallt om människosyn och psykologiska modeller/teorier. Det biologiska synsättet är tyvärr allområdande idag. Medicinlistorna är hur långa som helst. Jag hoppar högt när jag på rapporten får se en unge på 19 år ha 14 olika mediciner. Mot sömnstörning, ångest, röster, ADHD etc etc. Hur ser den framtiden ut ? När man lite försiktigt frågar efter alternativa behandlingsmetoder blir det skamset knäpptyst runt rapportbordet...
Hur skriker jag ? Hur i hela fridens namn ska jag skrika så att de hör ?
