Jag har varit ensamstående mamma i femton år. R och jag separerade när tvillinggrabbarna var sju månader.
Jag har en väldig tydlig bild av infernot, som inträdde när det lilla flyttlasset hade åkt iväg och pappagarderoben tömts på kläder. Det finns ett foto, en ögonblicksbild från den där dagen: Jag sitter med tvillingbarnen i knät och spelar kyrkorgel (jo, jag hade faktiskt en kyrkorgel, inköpt från en frikyrka i Othem), storebror klänger /hänger runt mitt högra ben. Jag ser alldeles lugn ut. Men jag vet precis hur jag kände mig när den där bilden togs:
Jag var paralyserad av skräck. Leendet på mina läppar var en tillkämpad mask, den skavde och klämde.
Skriket inuti var högre än alla toner den där orgeln nånsin kunde klämma ur sig.
Men. Man vänjer sig, man gör faktiskt det. Trötta frukostar, utmattade kvällar. Och däremellan fotbollsträningar, föräldramöten, helt vanliga samtal, kompisar, skjutsande hit och dit, födelsedagar, jular, påskmarscher, gråt, skratt, förtvivlan, tillförsikt och en oändlig värme...
Stoltheten när man ser dom där resliga unga männen i slitna jeans och Converse...
När äldsta sonen river av en Bob Marley-låt på gitarren, och tiden stannar. Och man tänker: Så jävla bra !
När El kärleksfullt bäddar in mig i den röda pläden i soffan, när Ed fixar köket.
Då tänker jag att: Det funkade ju!
Hm.
Det låter alldeles för romantiskt...
Det är INTE lätt att vara ensam förälder, tro inte det.
På många sätt är det faktiskt ett helvete...
Att aldrig ha någon att dela glädjen ( de första stegen, den första torra natten utan blöjor, det där skitfina målet mot AIK, den jättefina teckningen, den första lösa tanden, den första förälskelsen)....
eller det svåra
( besvikelserna över det pissiga matteprovet, gråten och förtvivlan när livet är på väg från barndom till ungdom, kärlekssorgerna...)
Kvällen innan Annika, bästevännen, lämnade det här jordelivet hade vi goda och djupa samtal om precis det här. Rummet var svalt, dörren stod halvöppen ut mot junigrönskan. Annikas hand var tunn och sval mellan mina handflator.
Hon hade hallucinationer, var orolig, men så plösligt helt närvarande. Hon frågade om pojkarna. Särskilt om äldste sonen, som hon varit med om att ta emot i den här världen. Hon var med när han föddes.
Så sa hon det där som jag för alltid kommer att bära med med:
"Jag har haft det så förspänt med man och allt. Jag fattar inte hur du har orkat. Jag beundrar dig för att du har kunnat driva upp de här tre pojkarna till så fina unga män! Det kommer att gå bra för dom ! "
Strax efter ett dagen därpå dog hon. Men den där oerhört viktiga ordväxlingen kvällen dröjer kvar: Hon gjöt ett sånt mod, en sån tillförsikt i mig. Och DEN kommer aldrig att dö.
