Ser mig själv sittandes med nedböjt huvud och knäppta händer...
Jag är inte religiös.
Jag ber inte.
Jag böjer inte mitt huvud inför nån gud.
Men jag är så villrådig.
Så förlorad.
Så full av sorg...
Jag seglar skräckslaget fritt.
På oceaner vildare än jag nånsin läst om...
Känner att jag nästan tappar taget.
Det är många tankar som snurrar. Och det är tankar som jag inte vågar (ännu) dela med mig av. Kanske vågar jag så småningom...
Så många unga människor som dör...
Som tappar greppet om sin tillvaro och reser vidare mot nya horisonter...
Av egen kraft ? Eller utan att egentligen inte se några alternativ ?
Jag vet inte.
Jag vet inte ALLS vad de här unga människorna känt, tänkt, önskat i sina sista minuter av sina liv.
Men jag vill. Försöka förstå.
Och jag vill.
Att vi som är kvar här gör skillnad!
De här ungarna är inte "outsiders". De är en del av oss alla.
Vi måste se.
VÅGA SE !
Våga fråga.
Ställa enkla frågor.
Det gör så ont i mig. Och jag ber nog egentligen om nånslags omfamning. Nånslags bekräftelse. Och nånslags hjälp...
Jag vill inte se fler dödsannonser...
Vad ska vi göra ? För att de unga människorna vi möter ska välja en väg de kan glädjas åt ...?
