Icke-kommunikation

Det viktigaste i en relation är att man kan kommunicera. Sa han. Så tråkigt att han plötsligt glömde hur man gör. När det blev skarpt läge.

Som igår

Så står de där. De förväntansfulla, nervösa, lite fnittriga sextonåringarna. Converse, trasiga jeans, grönt nagellack och hur söta som helst. När de satt sig ner i klassrummet är de helt tysta. De tittar på mig, ingen säger någonting. Tänk er arton tysta sextonåringar ! Det är ju nästan absurdt. Men stundens allvar och pirret i magen gör förstås sitt till. Jag väger mina ord på guldvåg denna morgon. Tänker att det här första mötet kommer de att minnas. Förhoppningsvis med ett leende på läpparna.
Och plötsligt färdas jag i tiden. Jag är tillbaka vid min egen gymnasiestart för trettioåtta år sen. Min klassföreståndare hette Inga, och hade ett stort mellanrum mellan framtänderna. Hon skrattade mycket och visade hela tiden det där mellanrummet. Jag är övertygad om att vi alla, som satt där och tittade på henne minns just det. Och pirret. Och härligheten i att få ta det där riktiga steget mot vuxenliv. Det var stort att börja på Säve, stort att få vara i stan på egen hand. Jag bodde hos min morfar första terminen i ettan, men flyttade sen till en liten lägenhet vid Södervärn. Tänk att få rå sig själv ! Bestämma över sig själv !
Jag minns att jag tyckte att färgerna var så ofantligt starka den där våren. Jag cyklade omkring och njöt.
Umgicks med klasskamraterna. Hade fester, och gick på Nattugglan, det rätt sunkiga stället under Solhem.
Livet, nästan hela, låg som ett oändligt hav framför mig. Horisonten fanns mycket långt borta.
Trettioåtta år senare kan jag konstatera att havet finns kvar, kanske inte lika oändligt, men lika lockande och inspirerande. Och tanken, önskan, nästan lika stark som då: Vivre les reves !

Melankolia

Imorgon börjar det. På riktigt. Då kommer ettorna till oss, för att förhoppningsvis få tre spännande och innehållsrika gymnasieår.
Jag har varit några timmar på skolan idag - för att fixa till lite i klassrummen, och för att förbereda mig mentalt. Det är så viktigt hur allt börjar - och det är viktigt hur det slutar. Jag vill verkligen se till att de alldeles nya gymnasieeleverna kommer att minnas den här första tiden med glädje. Precis som de sen ska minnas slutet, studenten.

När jag cyklade till Säve idag var vinden ljum, och augustifärgerna mättade och försiktiga. Kraften börjar liksom dras ur naturen nu. Och precis som alla andra år blir jag melankolisk. Jag får en känsla av att vilja fly, dra iväg bara. Långt bort. Där, långt borta skulle jag sen kunna sitta och fundera och vara med mig själv. Samma längtan varje år såhär i slutet av augusti.

Läser just nu Bodil Malmstens underbara bok "Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig". Vilket namn på en bok va ? Hennes språkkänsla är i det närmaste fulländad, jag njuter varje rad.
Hon skriver små korta texter om allt som händer runtomkring, om tankar, om sånt hon läst, om sånt hon sett. Det är briljant.
I detta melankolitillstånd kvicknade jag till och skrattade när hon berättar följande:
" När jag känner mig deprimerad är det första jag gör att jag minns historien om pingvinen. Så länge jag gör det vet jag att depressionen är tillfällig, jag kommer inte alltid att se allting i svart. Det kommer att gå över.
En gammal dam hittar en pingvin på gatan. Damen tar pingvinen till polisstationen och frågar vad hon ska göra med den. "Ta den till zoo", säger tjänstgörande poliskonstapel.
En tid senare möter polisen den gamla damen tillsammans med pingvinen ute på stan.
"Jag trodde jag sa att ni skulle ta den till zoo", säger polisen.
"Det gjorde jag också", säger damen.
"Och nu ska vi gå på bio". "

Nu regnar det. Och vinden har tilltagit. På min balkong, där så många kvällar med eller utan Prosecco har tillbringats, är nu mörk och tråkig. Tacka fasen för att man är melankolisk. Fint ord föresten. Melankolisk.
Synonymer till ordet är t ex vemod, dysterhet, svårmod, tungsinthet... Då är melankoli finare !