Ganthem skola låg alldeles bredvid kyrkan, precis som de allra flesta sockenskolorna gjorde.
En vit byggnad, med gröna fönsterbågar. Utanför fanns en fantastisk park med kastanj, lönn och björk.
Stora ytor för små barn att leka på.
I den där skolan gick jag mina första två år. Sen la man ner skolan, vi var sista klassen - och kom faktiskt på bild i tidningen.
Jag minns doften i klassrummet. Tavelkrita, lite instängt, lite gammalt, men också levande av alla sju-åringarnas förväntansfulla andedräkter.
Gunnel hette min fröken. Hon var gammal, ganska rynkig (hon var storrökare), men väldigt väldigt snäll.
Och klok.
I klassen gick förutom jag själv - Tobben, Kurt, Gunilla, Ulf, Anette och Pi (som hade fått sitt smeknamn eftersom han vägde 3,14 kg när han föddes).
Jag kan jättemånga psalmer ! Vi fick psalmverser i läxa varje vecka, och varje morgon sjöng vi också något ur psalmboken. Din klara sol... Morgon mellan fjällen... Tryggare kan ingen vara...
Fröken Gunnel trampade på av hjärtans lust på orgeln, och vi sjöng så gott vi kunde.
Faktum är att jag fortfarande älskar att sjunga psalmer. Min övertygelse ligger inte alls åt det kristliga hållet, men psalmerna ger mig frid, och lust. Kanske har det något med sjäva konstruktionen i melodierna att göra ? Vet ej, men senare i livet lärde jag mig spela kyrkorgel och det är fortfarande det instrument som ger mig störst njutning att använda. Så nånting är det med det där kyrkliga, trots att min tro är svag...
En bit från skolan låg några uthus, de hörde till kyrkan. I ett av skjulen förvarades den gamla likvagnen, den som en gång drogs av hästar. Det var en pirrande känsla som infann sig när vi smög dit på rasterna och gluttade in genom springan i den gistna dörren. Vagnen var hög. Svart med svarta förhängen och stora tofsar. Döden var spännande. Ingenting någon av oss egentligen hade mött, men vi visste att den fanns. Långt borta givetvis. Vi var ju sju år.
Min första skolavslutning var högtidlig och doftade liljekonvaljer och syren. Jag hade en ny sommarklänning, och mamma hade lockat mitt spikraka hår. Jag såg inte klok ut, men jag kände mig jättefin. Föräldrarna satt längs väggarna i det stora klassrummet. Fröken pratade. Vi sjöng sommarsånger och avslutade det hela med "Den blomstertid". Sen dess har många skolavslutningar passerat, men det är just den där allra första som dröjer sig kvar och fortfarande ger förniommelser av ren och oförstörd glädje.
I år har jag mitt första riktiga sommarlov som lärare, har tidigare haft semestertjänst. Just idag när hela sommaren ligger framför mig känns den oändlig, precis som den gjorde då för 47 år sen. Jag ska ta fasta på det. Jag ska ta och springa rakt ut i sommaren och njuta av den känslan !
