Då. Nu. And forever.

Jag slås av det outgrundliga. Igen .
Och igen.
Vad i hela friden försöker gudarna säga mig ?!

På kyrkbacken igår.
Mina sinnen fullständigt uppfyllda av de vackraste, vackra tonerna av Bach- ensemblens tolkningar av månghundraåriga verk.  Hur mina tårar rann i strida strömmar där i kyrkbänken. Hur mina sinnen uppfylldes av den där rena , klara musiken. Här. Nu. Var jag.
Jag rättar till min svarta basker. Lämnar tjugo kronor till kyrkans sociala verksamhet. Och vandrar ut i långfredagskvällen. Det är så friskt. Luften är så lätt att andas.

Och där.
I porten.
Möter jag .
Min ungdoms största passion.
Han har långt hår nu. I hästsvans.
Och ögon som tar mig trettiosju år tillbaka.
Han är så vacker !
Som en gud.

Endreväg.
Leonard Cohens Susanne.
Svart te.
Skratt.
Utforskande.
Ungdom.
Våra kroppar ett.

Vi kramar om varann.
Marken rämnar.
Det mullrar av längtan.
Jag hör de vackra orden igen.
Jag känner de ömma smekningarna.
De längtansfyllda rörelserna.
Trettiosju år är ingenting.

Hur i hela friden.
Ska jag kunna gå hem och laga middag till mina tre hungriga tonårsvilddjur nu ?
Utan att.

 Hur i hela friden ska jag framförallt låtsas som om ingenting har hänt ?

livskvalitet...

Lyssnat på "Medierna" på P1 - som idag bl a handlade om de tusen och åter tusen appar du kan skaffa till din smartphone. Det gavs också en ögonblicksbild från tunnelbanan i Stockholm: människor sitter med nedböjda huvuden, försjunkna i sina små följeslagare. Vi lär kolla våra telefoner var sjätte minut vår vakna tid ... Var SJÄTTE minut.
Men vi möter inte mänskors blickar lika ofta. Konfronteras inte av det verkliga livet lika mycket. Det imaginära har blivit det verkliga.
Att vänta och längta tillhör det svunna. Att gå och fundera över om brevet kommer imorgon, eller om postgången inte funkar. Att bygga upp förväntningar och sköna bilder av det där brevet, av de skrivna orden. Av papperets doft. Av glädjen att nästan känna skrivarens fingertoppar...

Zinkensdamm, en missbelåten hund och en ateljé full av kärlek

1981 flyttade jag till Stockholm  för att jobba med Gotlands Teater. Jag var 22 år och full av kreativitet, nyfikenhet och glädje. Livet var ljust.
På vingliga omvägar fick jag hyra en liten etta med kokskåp på Hornsgatan. Den var sunkig och inrökt, men jag var LYCKLIG ! Det var svårt att hitta nånstans att bo, och nu hade jag fått ett hem på söder. Trehundra meter från teatern. Åkte tillbaka till ön och packade väskorna, den stora skivsamlingen, böckerna och lite till. Inredde sen mitt nya hem efter bästa förmåga.
En vecka senare, efter en väldigt glad kväll med några teaterkollegor på en av Söders krogar kom jag hem till ett fullständigt demolerat hem. Någon hade brutit sig in, stulit alla mina tillhörigheter, vänt upp och ner på allt, sprutat ketchup över väggarna och bajsat på golvet i hallen... Chocken var så stor att jag skrek rakt ut.
Jag rusade ut, ner till telefonkiosken vid Tre Tunnor och ringde en kompis. Han lovade hjälpa mig.
Detta var inledningen till min vänskap med Carsten Engström, den excentriske och sällsynt godhjärtade konstnären vid Zinkensdamm.
Carsten lät mig bo i sin ateljé. Tinnerångorna vaggade mig till söms, och de halvfärdiga clownerna och jesusporträtten höll mig sällskap in i drömmen.
Han var så osjälvisk. Så rakt igenom god.
Vi lagade vegetariska grytor ihop. Drack vin. Och te. Och jättestarkt kaffe. Han berättade om sina möten med kungen, och andra.
Vi skrattade mycket. Jag var ung, han var mer än tjugo år äldre. Han visade mig spännande vägar. Och öppna tankebanor.
Men så hade han ju en liten hund. En tibetansk tempelhund. Hon såg ut som en golvmopp, ja det är sant. Carsten skulle åka iväg på nån vernissage, och jag lovade ta hand om hunden... Hon skulle bl a badas.Jag gjorde detta. Efter konstens alla regler. Och det gick bra. Sen skulle jag borsta henne. Och då gick det inte alls efter konstens regler. Borsten fastnade i hennes lockiga päls... och hon blev ett litet monster ! Hon hoppade upp och bet mig i armen. Det blev sedemera sju  timmars väntan på akuten på SÖS, och en stelkrampsspruta... När jag kom hem låg det lilla monstret i min soffa och väntade på mig...Ja... det var  bara att klappa lite och lägga sig ner.
Och så ska jag knyta ihop den här säcken.
Meningen var ju att lyfta fram, lyfta upp den sällsamme konstnären CE.
Så tacksam är jag. För hans enorma godhet och generositet. Ditt minne lyser i ljus Carsten!

här igen...

...efter en lång period av asocial aktivitet börjar det ljusna. Jag är på banan igen. Tror jag.

de masker vi bär, och drömmer om att bära...

  Trettondagsafton är tillända. Årets traditionella "maskbärarkväll". Bara "för kul" började jag räkna efter alla masker jag burit, och bär. Till vardags alltså. Och det var inte så kul...så DET tänker jag inte skriva om ! Det sparar jag åt min terapeut. ;-)
  Däremot tänker jag skriva om hur befriande det är att faktiskt få tillåtelse att ikläda sig något annat för en kväll, och leva ut önskningar och drömmar som annars är förbjudna eller "konstiga".
  Jag bodde i kollektiv i Äppelviken under några år i början av 80-talet. Delade ett fantastiskt fint gammalt trähus med 4 andra människor. Det var alltid liv och rörelse i det där huset. Massor av vänner kom och gick, nya bekantskaper knöts, livet var enkelt. Och det levdes i hundraåttio...
I detta kollektiv hade vi återkommande stora fester, många med olika maskeradteman. Ett tema var "Läder och spets". Gissa om drömmarna fick utrymme denna kväll ! Doften av läder. Svettig hud under de vackra spetsdecolltagen. Wow!
Vi hade liveband också. Det spelades punk och rock´n roll så att väggarna bågnade. I varenda vrå av kåken var det människor som dansade, diskuterade, kysstes... Och jag minns de osannolikt överfulla askkopparna överallt. Det var på den tiden man ALLTID rökte inomhus.
  Ett annat tema var "De forna gudarnas lov". Freja, Afrodite, Tor, Poseidon... fanns representerade. En musiker - som tyckte det där med maskerad var fjantigt, men som ändå var partysugen - hade pillat ur ena glaset på sina solglasögon, och blivit Oden. En annan kompis, trummis, lika skeptisk, kom haltande uppför trappan till huset och meddelade att han var "Akilles häl". Så det fanns plats för alla.  Och framförallt för fantasin.
  Kontentan ? Ja. Kanske skulle vi ha lite mer maskerader. För att få möjlighet att visa vem vi verkligen är ?