Augustiluften...

...får mig att längta bort. Så är det varje år. Det är som den här höga, rena, mättade luften sveper in för att jag ska svepas med. Det är tid att sammanfatta. Titta bakåt, och framåt. Kontemplera. Förverkliga en och annan dröm. Slicka eventuella sår. Försöka förlika mig med att människor ibland gömmer sig bakom masker av glättighet och spelad vänlighet utan tanke på att det gör ont för mottagaren i slutänden...och så lägga det till högen av lärdomar...

Farligt intressanta vindar förs till mig ända från Byron Bay. En tio-årig längtan börjar ta verklig form, och möjligheterna anas. Nog kan jag se mig själv vandra längs de oändliga stränderna, i livligt samspråk, eller helt tyst, tillsammans med den som gett så mycken klokskap och ärlighet under alla de här åren. Långa, långa nattliga samtal. Rösten rakt in i örat. Närheten trots det nästan ogripbara avståndet.

Vivre les reves... jo. Det är kanske dags att göra nåt åt den saken !