Och plötsligt gungar marken...

En kompis till äldste sonen har dött. Det känns ofattbart, och mycket, mycket grymt. Klumpen i min mage växer, jag berörs starkt, och oron lämnar mig inte. Vi pratar och pratar, söker förståelse och mening.

En ung man. Just i färd med att erövra egna marker, hitta sina vägar. En sökare, en orolig själ...

Hans resa har bara börjat

Tänk Er inte honom som någon som givit sig av
Hans resa har bara börjat.
Vi lever många liv.
Och det på jorden är bara ett
Tänk Er att han vilar från sorger och tårar
På en plats fylld av värme och trygghet
Där man inte räknar dagar eller år.

Tänk Er hur han önskar att ni visste
Att inget utom Er sorg kan dö.
Och tänk Er honom levande I hjärtat
På dem han vidrört.
För ingenting älskat kan någonsin gå förlorat
Och han var oändligt älskad!

E. Brenneman
Org: "His journey has just begun"