upprättelse... detta särskilt tillägnat kära Ros !

Blå hallen i stadshuset idag. En osäker talman, en kappvändande minister , en varm moderator, underbar sång...mer än tusen kvinnor och män med minnena mer eller mindre darrande utanpå huden. Det bör dock sägas (trots mina invändnngar mot de moderata och kristdemokratiska talarna) att det fanns en stor värdighet i framträdandena, och jag tror mig förstå att stämningen var både känslosam och laddad i lokalen. Jag ser ceremonin i direktsändning på TV, och tänker på de ohyggliga berättelser som ryms i den utredning, som lett fram till detta statliga ställningstagande. Framför mina ögon ser jag hjälplösheten i så många ögonpar, skräcken, ensamheten, förtvivlan... Alla de barn, som lämnats. Som utestängts. Som inte lyssnats på. Som varit bespottade och misskrediterade. Listan på övergreppen som begåtts är hur lång som helst... Jag tänker allra mest på min kära vän Ros, som sitter där idag. Tänker att det borde varit hon, som stod där i talarstolen för att ge röst och tyngd åt ceremonin. Hon som genom sin blotta uppenbarelse ger mänskor tröst och ork att fortsätta en stund till. Hon som vandrat genom förtvivlans dalar stöttar och lyfter idag helt förbehållslöst de som tappat taget om tillvaron. Jag hoppas och tror att hon har skålat i champagne ikväll. Och jag hoppas att hon känner att vi är många som beundrar hennes mod, och fantastiska personlighet !