Då. Nu. And forever.

Jag slås av det outgrundliga. Igen .
Och igen.
Vad i hela friden försöker gudarna säga mig ?!

På kyrkbacken igår.
Mina sinnen fullständigt uppfyllda av de vackraste, vackra tonerna av Bach- ensemblens tolkningar av månghundraåriga verk.  Hur mina tårar rann i strida strömmar där i kyrkbänken. Hur mina sinnen uppfylldes av den där rena , klara musiken. Här. Nu. Var jag.
Jag rättar till min svarta basker. Lämnar tjugo kronor till kyrkans sociala verksamhet. Och vandrar ut i långfredagskvällen. Det är så friskt. Luften är så lätt att andas.

Och där.
I porten.
Möter jag .
Min ungdoms största passion.
Han har långt hår nu. I hästsvans.
Och ögon som tar mig trettiosju år tillbaka.
Han är så vacker !
Som en gud.

Endreväg.
Leonard Cohens Susanne.
Svart te.
Skratt.
Utforskande.
Ungdom.
Våra kroppar ett.

Vi kramar om varann.
Marken rämnar.
Det mullrar av längtan.
Jag hör de vackra orden igen.
Jag känner de ömma smekningarna.
De längtansfyllda rörelserna.
Trettiosju år är ingenting.

Hur i hela friden.
Ska jag kunna gå hem och laga middag till mina tre hungriga tonårsvilddjur nu ?
Utan att.

 Hur i hela friden ska jag framförallt låtsas som om ingenting har hänt ?