Som igår

Så står de där. De förväntansfulla, nervösa, lite fnittriga sextonåringarna. Converse, trasiga jeans, grönt nagellack och hur söta som helst. När de satt sig ner i klassrummet är de helt tysta. De tittar på mig, ingen säger någonting. Tänk er arton tysta sextonåringar ! Det är ju nästan absurdt. Men stundens allvar och pirret i magen gör förstås sitt till. Jag väger mina ord på guldvåg denna morgon. Tänker att det här första mötet kommer de att minnas. Förhoppningsvis med ett leende på läpparna.
Och plötsligt färdas jag i tiden. Jag är tillbaka vid min egen gymnasiestart för trettioåtta år sen. Min klassföreståndare hette Inga, och hade ett stort mellanrum mellan framtänderna. Hon skrattade mycket och visade hela tiden det där mellanrummet. Jag är övertygad om att vi alla, som satt där och tittade på henne minns just det. Och pirret. Och härligheten i att få ta det där riktiga steget mot vuxenliv. Det var stort att börja på Säve, stort att få vara i stan på egen hand. Jag bodde hos min morfar första terminen i ettan, men flyttade sen till en liten lägenhet vid Södervärn. Tänk att få rå sig själv ! Bestämma över sig själv !
Jag minns att jag tyckte att färgerna var så ofantligt starka den där våren. Jag cyklade omkring och njöt.
Umgicks med klasskamraterna. Hade fester, och gick på Nattugglan, det rätt sunkiga stället under Solhem.
Livet, nästan hela, låg som ett oändligt hav framför mig. Horisonten fanns mycket långt borta.
Trettioåtta år senare kan jag konstatera att havet finns kvar, kanske inte lika oändligt, men lika lockande och inspirerande. Och tanken, önskan, nästan lika stark som då: Vivre les reves !