Han var den vackraste. Ovanligt lång. Med långa fötter och långa fingrar. Stora alldeles mörkbruna ögon. När han lades på mitt bröst visste jag. Han och jag. För evigt. Älskade unge.
Den här musiken lyssnade jag (och Annika, som fanns med mig den här dagen) på, när värkarna satte in, och Zimbabwe och hela världen var nära nära. Där.
Call me Al. Zimbabweconcert./ Paul Simon and band
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar