Det är tidig morgon. Jag har jobbat extra på Psykkliniken två nätter i rad nu, och ska snart gå till sängs för en välbehövlig vila. Så tyst det är. Det känns som om jag är den enda som är vaken. Hela stan, alla sover ännu. Varenda kotte. Verkar det som. Känns det som. Jag sitter här alldeles, alldeles själv med min tekopp. Och nattens reflektioner. Det är nästan magiskt stilla.
Vilken gåva en så här tidig morgon är ! Alla förnimmelser krispiga och fräscha, trots att hjärnan vid det här laget börjar gå in i en tredje dimension…
Snön som bäddar in. Kamouflerar, dämpar. Hjälper mig att landa. I mig själv igen.
Som alltid efter några arbetspass på Psyket känner jag mig lätt speedad. Hjärnan är fullproppad av intryck. Jag tänker på alla möten jag varit med om dessa nätter. Människorna. Samtalen, som böljat mellan himmel och helvete. Ansikten som har öppnats, och stängts. Och öppnats igen. Gråten. Förtvivlan. Skrattet. Närheten. Förtroligheten.
Och han vars hand jag masserade tills han somnade…utan behovsmedicin...
Psykisk ohälsa… Det finns så många tabun, så mycken rädsla och okunskap kring detta. Sankt Olof… Skräckens boning för många. Arvet vi bär med oss från våra föräldrars/förfäders uppfattning om detta ställe…
På sin tid stängselomgärdat och farligt. Därinnanför fanns dårarna, de som inte kunde vistas bland "vanligt folk". De som måste låsas in för att skydda alla andra från galenskapen och gränsöverskridandet.
Minns ett möte med en nanga (traditionell läkare) i en liten by i Zimbabwe. Hon tog hand om några kvinnor, som i västvärlden skulle ha diagnostiserats som psykotiska. I hennes tankesfärer var dessa kvinnor budbärare från en annan värld och skulle därför behandlas med största varsamhet och respekt.
Hon menade att de här kvinnorna hade något ytterst viktigt att förmedla, och att hon därför måste ge dem lång tid att formulera sina budskap. I lugn och ro.
Hon lät dessa kvinnor bo i sin hydda, hon tog hand om dem med den största kärleksfullhet, och framförallt fanns hon hela tiden nära.
Där fanns ingen psykofarmaka eller andra artificiella behandlingsmetoder. Enbart närhet, samtal och värme.
Psykvården idag är mycket biologisk. Medicinlistorna är långa, och ECT-rekommendationerna många.
Vi fjärmar oss mer och mer från det essentiella. Mellan oss och dom bygger vi glänsande murar av Zyprexa, Haldol och Nozinan…
Kanske borde vi vidga våra ramar litegrann ? Kanske borde vi försöka se att det mellanmänskliga, det nära samtalet, och den odelade respekten för den andre är början på en läkningsprocess…?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar