Döttrar...

...har jag inga. Inga biologiska alltså. Men några "extradöttrar" finns det, och det är i sanning fantastiskt.

Dom har kommit till mig på lite olika vägar.
En kom självklart till mig i Zimbabwe. Räckte ut sin hand och sa "Jag vill vara med dig".
En är en gammal elev, som efter examen bad om att få ha mig som "extramamma". En fick jag en alldeles speciell kontakt med när hon väntade barn och jag erbjöd mig att vara med på hennes förlossning (partnern fanns på andra sidan jordklotet).
En är en kompis till min son, sedemera elev till mig, och nu på väg ut i stora, spännande äventyr.
En är en ung, modig kvinna i Tanzania.
Och en är min (döda) bästa väns äldsta dotter.

Jag har egentligen aldrig drömt om en familj. Aldrig drömt om att ha barn. Hade kanske svårt att se mig själv som mamma, när jag härjade runt som bäst...Jag hade alltid, alltid projekt på gång, och jag ville vara öppen för alla eventualiteter. Inte binda mig. Inte låsa in mig. Nej. Gudbevars.

Jag har nog som sagt mera tänkt och drömt om att leva som en alldeles självständig och obunden kvinna. Och göra saker, som verkar intressanta när de dyker upp.

Så korsade han min väg. Den gänglige, men vältränade mannen, som på sitt uppmuntrande, självklara sätt jobbade med  de funktionshindrade barnen och ungdomarna på specialskolan i Masvingo, där jag skulle arbeta i minst två år.
Hans ögon var de vackraste jag sett, och hans skratt hördes över hela skolgården. Ungarna älskade honom, och man kan väl säga att det gjorde jag också rätt snabbt...

Jag skriver i oktober 1992  ett brev till min gamla gymnasiekompis Helena (som just skrivit till mig och berättat om sin flytt till Danmark, och sitt första barns födelse) : " Här sitter jag i mitt ljusa rum i Masvingo. Utanför kvider cikadorna, och "skrikfågeln" ger ifrån sig sina omisskännliga läten. Min granne Boysen kokar komage ikväll, vilket luktar vedervärdigt till en början, men man vänjer sig.  Värmen omsluter mig. Och kärleken. Barn har jag inga, förutom de femtio som jag dagligen möter på centret där jag arbetar. Men. En älskad har jag som försiktigt stryker mig över ögonlocken och då och då blåser Afrikas visdom i mitt öra. Han bär nymånen i sin hand. Och skrattet i sina ögon. Och tro det eller ej - jag har börjat fundera i helt andra banor än tidigare... Kanske, kanske skulle den här vildkvinnan kunna tänka sig att slå sig ner, om än lite försiktigt..."

Så blev det. Ett traditionellt bröllop i hembyn (två år senare) med tusen begeistrade gäster. Solen hade gått ner för länge sen, och elden hade falnat den också när sista dansstegen togs...
Jag fick en svart getabock  i brudgåva av min svärfar, och förplägnaden var alldeles utsökt. Zadza, kyckling, pumpablad med jordnötssmör...och mycket mer.  Min svärmor MaiVanga tog hand om mig på det där sättet som man vill bli omhändertagen. Som kvinnor alltid har tagit hand om, och tar hand om varandra. Utan några större åthävor, bara självklart. Hon är one of a kind !

                                                        MaiVanga Takavarasha, min f d svärmor


Tre barn fick vi. Den unge (vackraste) guden och jag.

När vårt första barn fötts skrev jag

"I ditt blod
blandas
stäppens ljumma vindar
och havets vilda dans
Jakarandans violetta ljus
och det mörka granskogsgröna
Svart och vitt
Syd och Nord
I Dig
vår kärleks
vackra frukt "

Jag är en pojkmamma. Tre underbara grabbar fick vi tillsammans, och även om han och jag inte levde ihop så väldigt länge ser jag varje dag spåren av hans skratt i pojkarnas ögon...och jag gläds.''

Men tjejer blev det alltså inte.

Vilken tur att dom har hittat mig. Extradöttrarna !

Lilian, Erika, Annah, Cornelia, Maida, Karin ! Love ya !
Till månen och tillbaka !