Mitt i livet. Plus...

Häromdagen sladdade jag in med cykeln vid ICA Kometen för att snabbt handla lite middagsmat.
Det hade varit en lång dag med rätt många lektioner, och sen arbetsplatsträff på det. Hela kroppen skrek "HEM, MAT, SOFFA".
Vid ingången till affären finns en anslagstavla, där man kan annonsera om olika evenemang och "sälja/köpa".
Och trots stressen fastnar jag en stund framför den där anslagstavlan. Det fanns en handskriven lapp där, som fångade min blick och mitt intresse:
"Jag säljer ett marsvin. Vi tycker att han behöver ett bättre liv än det han har nu. Han är så ensam. Han hade en bror, men han gick bort. Jag säljer honom billigt. Kan du ta hand om honom. Han kostar typ femtio kronor ?"
Skrivet med spretiga, målmedvetna bokstäver.

Och så en hand på min axel. "Hur är det med tvillingsyrran ?"
Och där står Anna ! Född på Visby BB samma år, samma dag, som jag.
Jag glömmer stress, trötthet, hunger. Vi har inte setts på JÄTTELÄNGE.
Hon tar mig tillbaka till sommarjobb på Reso, året 1975. Och till nån liten inrökt, smått sunkig lägenhet med mycket öl och hög musik 1976. Och framförallt till en fullkomligt otvungen gemenskap.
Plötsligt fnittrar jag som en sextonåring, och får fjärilar i magen när jag tänker på DÅ.
Känner Thomas arm runt min axel. Hans läppar mot min halsgrop. Hör Björns gapskratt i bakgrunden. Känner smaken av ungdom.
Och så pratar vi om NU. Anna säger "När jag ska sova kan det plötsligt hoppa upp tankar om att det är obegripligt att jag är 55 år ! Är det verkligen möjligt ? Att jag är såhär gammal ?! När jag känner mig så UNG !

Vi står där länge. Pratar, pratar, pratar.
Jag flyger genom affären sen. Plockar på mig lite broccoli, en stark ost och en chokladbit och cyklar hem till grabbarna.
 Två sover soffan, trötta efter en lång skoldag, den äldste är på väg hem efter jobbsök. Med samlade krafter fixar vi supergod broccolisoppa a la Fröet (dagiset de gick på som smågryn) och pratar sen om åldrar.
De är alla tre MITT I. Och jag formligen älskar att få ta del av deras tankar. Av deras NU. Att få mäta detta mot mitt. Nu. Och Då.
Jodå. De himlar med ögonen och tycker att jag är hopplöst omodern mellan varven, men vi möts också i gapskrattande samförstånd. Inser. Hur lika det är ! Vi är.
De vill ut i världen. De är modiga. Vill lära, möta.
Och precis idag, på eftermiddagen vinkade jag av tvillingsönerna, som drog iväg på utlandsresa med kompisarna.
Och den äldste har redan avverkat några länder i Europa, och mött både svårmod och kärlek.

Och så tänker jag på den där lappen på anslagstavlan på Kometen.
Översätter den. Hur många, många har det. Människor alltså. "Han behöver ett bättre liv. Han är så ensam. Kan du ta hand om honom ?"
Mitt i livet. Plus... Nog känner jag mig ensam mellan varven. Trots de fantastiska barnen.
Och jag fasar lite för hur det blir när de flyger iväg på riktigt...


Så om det är någon som känner en ytterst intelligent, goodlooking man i sina bästa år kan ni väl ge mig en liten hint ! För nog vore det rätt trevligt att ha nån att fnittra otvunget ihop med framför brasan en helt vanlig torsdagkväll !