Jag är i Norrlanda när jag öppnar det eftersända brevet. Jag läser de väl avvägda, och fantastiska raderna. Jag flämtar av återhållen ångest. För jag har redan gjort ett annat val. Jag sitter i farstun på den svarta "telefonstolen" och lutar mig försiktigt mot telefonbordet i teak. Man kan väl lugnt säga att det snurrar rätt rejält i min skalle, och det där fåniga lilla telefonbordet ger mig inget stöd.
I tre år hade jag jobbat med Gotlands Teater. Turnerat som sångerska/skådis med 278 föreställningar från Kiruna i norr till Malmö i söder. Spelat på alla slutna kriminalvårdssanstalter också, och hunnit med att känna mig rätt blasé. Eller obekväm snarare.
Jag ville ju mer ! Nåt annat. Jag ville bli producent. Kände att skådespeleriet inte var mitt rätta uttryck. Jag ville hellre finnas lite bakom, men självfallet vara engagerad, entusiasmera, hålla i trådar...
Kanske var det mitt kontrollbehov, som pockade på ? (Var inte så medveten om det vid 26 års ålder... men såhär 29 år senare kan jag nog se att det förmodligen var så...)
Jag sökte andra jobb. Producentjobb på fria teatrar. Var på en intervju på Pocketteatern, en grupp som jobbade mycket med pedagogisk teater, och som allmänt ansågs rätt tråkiga. Dom var alltför korrekta.
Jag fick inte det jobbet. Kanske var jag inte tillräckligt korrekt ? Och om det var anledningen till deras nej är jag glad för det !
Sökte vidare. Till den avantgardistiska gruppen Teater Aurora, allmänt sedd som en teater i "framkant", men kanske lite för "svår" för "den stora massan"
I intervjun mötte jag den bildsköne men hale Claes-Peter Hellwig (som idag är professor i "teaterns kreativa processer"), hans f d fru Hilda (regissör) skådisen Jan-Ola och maskören Lena.
Jag grillades i två timmar och svettades rejält.
Det här var i juni. Jag var på väg till Gotland för lite rekreation. Kände mig sliten. Hade tappat lusten till det jag höll på med, och jag började bli rädd för de uttryck min olust började ta.
Jag var ju för fan aldrig riktigt glad !
Inom parentes, men nog så viktigt, hade mannen jag innerligt älskat i flera år "gett mig korgen" och slagit sig till ro med det han ansåg viktigare...
Jag minns att jag stod på gotlandsbåten, uppe på däck, och faktiskt funderade på att hoppa.
Jag var så desillusionerad, så fruktansvärt trött. Och bara 26 år...
Så ringde Claes-Peter från Teater Aurora. Det var på måndagen. Han frågade om jag ville jobba med dem, erbjöd mig jobbet. De tyckte att jag "verkade synnerligen lämpad" för jobbet som producent i deras teater.
Ja. Men herregud ! Man ramlade väl lite baklänges och vrålade lätt ohejdat inombords, och tänkte att "nu jävlar vänder det".
Och visst. Jag tackade ja på stående fot.
Claes-Peter verkade nöjd. Han sa att han såg fram emot samarbetet med den kommande föreställningen "Slutspel" av Samuel Beckett, och jag tänkte " att nu måste jag dra till biblioteket i Roma och låna manuset så jag vet vad det handlar om"...
Sommaren gick. Stukad av det svåra sveket under våren, och det allmänna svårmodet festade jag rejält. Det var Änkan Stahre, och det var Munken. Ibland det ena, ibland båda. Och framför allt väldigt ofta.
Det drog ihop sig. Den 15 augusti skulle jag börja jobba på Aurora.
Sommaren hade varit torr och gräset i den stora fruktträdgården i Norrlanda började anta bruna nyanser. Jag packade mina väskor. Tog en promenad neråt kanalen och klappade lammen.
Kände mig mer tudelad än nånsin.
Dagen innan jag skulle resa tillbaka kom det där brevet.
Från Stadsteatern.
"Du skriver så livfullt om dina drömmar. Jag vill väldigt gärna arbeta med dig! Lära dig det jag har lärt under många år på Stadsteatern. Vi kan inte betala dig så mycket, men det kommer att ordna sig ! Snart är du en välbetald produktionsassistent ! "
Man kan väl lätt säga att det telefonsamtal jag var tvungen att ringa till Stadsteatern var ett av de svåraste jag nånsin ringt...
Olle var oerhört besviken. Förstod inte. Och Susanne Osten kom i telefonen också...sa "men vi kände verkligen att du var en tjej vi vill jobba med"...
Fyfan.
Det där är ett av de allra tydligaste vägskälen i mitt liv. Jag började jobba på Teater Aurora, som var kritikerrosade, men väldigt distanserade och som det visade sig rätt dåliga på att ta hand om varann i arbetsgruppen.
Jag vantrivdes. Blev sjuk. Slutade efter ett år. Men hade dock tre väl genomförda kritikerrosade produktioner i ryggsäcken.
Och ja. Det är klart att jag funderar på hur det kunde ha blivit om jag tackat ja till Stadsteatern istället...
Nästan trettio år senare sitter jag mittemot en tjej, som vacklar och velar inför det hon ska göra. Hon vill, och hon vill inte gå det här programmet.
Och jag frågar: Vad vill du HELST av allt göra? Jag menar om du bara tänker på dig själv ?
Hennes ansikte lyser upp i ett härligt leende, och hon säger: Jag vill vara galen. Jag vill göra precis det som känns rätt precis just nu. Är det ok ?"
Och jag säger. Vis av lite erfarenhet och så. JA.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar