Om döden

Den s k Stockholmsveckan har skördat sitt första offer... En ung man från Stockholm drunknade i Visby hamn vid åtta-tiden ikväll. Trots ett intensivt upplivningsarbete gick det inte att rädda honom ...
Jag känner en sån sorg, men också en sån ilska. Jag vet ju hur det ser ut där nere i hamnen. Hur champagnekorkarna flyger, hur livsfarligt gungigt det för det mesta är på de där flytande lyxkärrorna.
Dock. Någon har mist ett barn ikväll, en bror, en vän... Så fruktansvärt onödigt och så fruktansvärt tragiskt.



Detta föranleder mig nu att filosofera kring döden.

Under denna vecka cirklar polishelikoptrar dagligen över stan. Ljudet av rotorbladen triggar igång en fjortonårig ångest hos mig. Då, 1997, just efter jul, höll jag på att mista mina tvillingpojkar. De fick RS-viruset, ett förkylningsvirus, som inte är särskilt farligt - om man inte är spädbarn. Men det var de alltså - en månad gamla nästan exakt.
Ed fick upprepade andningsstillestånd, fick intuberas (läggas i respirator), El fick annan andningshjälp.
Läget var så allvarligt att sjukhuset här inte ansåg sig kunna klara av det. Så - mitt i natten fick vi åka räddningshelikopter till Stockholm och S:t Görans barnintensiv. Den där helikopterfärden var en av de längsta resor jag nånsin företagit mig. Och det där starka ljudet...
Under veckan på S:t Göran , med förtvivlan som en andra hud, och hjärnan på högvarv var det några tankesekvenser som var särskilt frekventa. Dom var som ett mantra, som malde runt i vindlingarna. Att ingenting, absolut ingenting annat spelade någon roll. Ingenting utom att barnen skulle få leva.
Lyckan, när Ed fick komma ur respiratorn, och jag ammade honom igen, är obeskrivbar...och att få se pojkarna ligga nära, tätt intill varann igen och inte åtskilda av slangar och plexiglas...
Men som sagt. Jag slungas omedelbart tillbaka i känslan av vanmakt så fort jag hör en helikopter...och jag påminns om hur skör livets tråd är...

Under mina sista år i Zimbabwe började AIDS-epidemin sprida sig med en fasansfull intensitet. Människor insjuknade, människor dog. Det gick så snabbt. Sjukdomsförloppet var ofta galopperande.
Min goda vän Alethas man David blev sjuk på våren. Efter två månader var han död. De sista veckorna vårdades han av sin mor i hembyn utanför Kadoma. Aletha var i stan och jobbade. Jag var med när dödsbudet kom, och var med när Aletha fick veta. Vrålet ur hennes strupe kan jag fortfarande höra...
Jag körde de tjugo milen till byn - med Aletha skrikande, gråtande, bankande, gungande i baksätet. Hennes föräldrar var också med.
I byn samlades alla kvinnor i en hydda för att ta hand om Aletha. Hon låg i mitten och slog sina nävar i det hårda jordgolvet. Runtom fanns varma händer, lugna röster, stillsam gråt, som tröstade, smekte, höll om.
I hyddan intill låg David. Hans döda kropp som tvättats och klätts i de finaste kläderna.
Begravningen ägde rum följande dag. Mängder av ditresta släktingar och vänner tog farväl, och åt och drack tillsammans. Davids mamma var förkrossad. Vid graven skrek hon ut sin förtvivlan: "Det är inte meningen att barnen ska gå före sina föräldrar. Det är inte så det ska vara!"

De där åren dog många som jag kände. Det var människor i fertil ålder. Kvar blev de gamla, och de små...

Min far är 88 år . Han har varit med om både olyckor och svåra sjukdomar i sitt liv, men likt en seg gammal ek fortsätter han leva och växa... Han verkar okuvlig.
Vi har haft många samtal kring döden, pappa och jag. Det senaste var för några veckor sen. Vi satt i trädgården, under det stora parasollet. Citrondricka i glasen, och körsbär i en skål i greppvänlig närhet.
Pappa har som sagt varit nära döden flera gånger. Han har också haft en näradöden-upplevelse, där han lämnade sin kropp och såg sig själv "utifrån". Det var under en hjärtoperation, då det tillstötte komplikationer och det han såg var upplivningsförsöken av honom själv. Han har också berättat om det stora lugn, det stora ljus, som omslöt honom i den där stunden. Han stördes dock av den väldiga aktivitet som försigick kring hans kropp på operationsbordet.
Den där upplevelsen, tillsammans med tacksamheten över ett långt och rikt liv har gjort honom redo för att "när det är dags är det dags". Det finns ingen dödsångest hos honom. Det han, som de flesta andra, är rädd för, är det som kan föregå döden. Att inte kunna ta hand om sig själv, att bli helt beroende av andra etc. Att förlora sig själv innan man tar språnget.
Drömscenariot för honom är att bara få somna in, efter en dag fylld av meningsfull verksamhet.
Hans pappa, min farfar, fick en hjärtattack när han höll på att räfsa löv i änget intill gården vid Björke. Mamma hittade honom liggande på rygg med blåsipporna som huvudkudde...Det hade gått fort, han fick sluta precis där han trivdes bäst...