Tänk om jag suttit på balkongen och druckit mitt starka kaffe och rökt min Camel när han tog sitt livs sista beslut bara 400 meter härifrån...tänker jag. Det svindlar. Det formligen svartnar för ögonen. Jag kan ju nästan skymta den där lekplatsen härifrån...
Jag gjorde inte det. Satt på balkongen alltså. Regnet vräkte ner då. Och jag satt i mitt ombonade kök, och läste DN:s söndagsbilaga. Tänkte på lördagens fina trädgårdshäng, och de goda tankarna och samtalen på kvällen. Och nattens iver. Medan han la snaran om sin hals. Och lät det ske.
Jo, jag hörde sirenerna. Och jag undrade vad som hade hänt. Men tänkte: Det är Medeltidsvecka, och nån har väl råkat hugga sig i foten med ett svärd eller nåt. Det händer ju grejer hela tiden när mänskor från vår tid leker riddare och fala jungfrur ...
Han, som var min före detta student, valde att avsluta sitt liv på egen hand. Kvar i det här livet, på den här jorden, finns hans familj. En fru. Två barn. Och ungdomar, som han var en förebild för. Vad fick honom att ta detta oåterkalleliga beslut ?
Känslor av vrede och sorg far genom kroppen. Jag får inte döma. Självfallet inte. Men det är svårt att inte känna ilska när jag tänker på fjortonåringen, som för alltid ska vara pappa-lös. Som för alltid ska leva med den där bilden. Av pappa död på en lekplats mitt i Visby...
Det är viktigt att hitta försoning, och nån slags förståelse. Jovisst.
Sen jag pratat med en lång rad "självmordsbenägna", och "självmordsförsökare" och sen jag läst Ann Heberleins bok Jag vill inte dö jag vill bara inte leva
har min förståelse ökat, men jag känner som sagt fortfarande en molande vrede. Det är så svårt, när det finns barn med i bilden !
Chattade just med E, en kär gammal vän i Stockholm - för en timme sen dog hans pappa i Chile... "Dödsbuden kommer i klasar", sa en undersköterska på ett äldreboende jag besökte. "Alltid tre åt gången".
Låt det vara så. Det räcker nu ! Enough is enough.
Vreden kan jag förstå, samtidigt en stor sorg över att människor kan finna livet så outhärdligt att man väljer att lämna det. Och man får inga svar. Det är kanske det tyngsta.
SvaraRaderaJag håller med föregående talare. De obesvarade frågorna är tunga, för att inte säga outhärliga att bära..
SvaraRaderaHar mist en nära vän genom självmord. Det är fem år sen nu, men fortfarande snurrar de där obesvarade frågorna runt, och ger mig ingen ro. Varför såg jag inte ? Varför förstod jag inte ? Jag tror att vi vinner på att vara så öppna som möjligt. Prata så mycket vi kan om självmord, inte gömma undan. Stötta varann, och bearbeta tillsammans. Tack för ett tänkvärt inlägg !
SvaraRaderaDet verkar ha varit mycket dramatik för dig den senaste veckan...Känns som man skulle behöva skicka varma täcken av kärlek som du kan svepa in dig i...
SvaraRaderaJag känner bara bara sorg när jag tänker på honom som valde bort livet. Ingen ilska, bara en ofantligt stor sorg...
Tack för era tankar. Jag håller med: Vi måste våga prata mer om självmord. Våga vara öppna. Våga visa både sorg och ilska. Och förståelse, och försoning. Tack för täcken av kärlek ! De värmer gott !
SvaraRadera