genom tunna gardiner...

har jag blickat ut på det som sker. Har jag vädjat till gatorna. Till de kända ljuden. Känt röklukten från grannarna som tar en kvällscig. Hört deras lilla hund bjäbba och gny. Försökt hålla i. Det verkliga.
Men det är stilla nu. Jag är . Här.
Tänker på en annan tid, då natten hade mig fångad . Då ingenting var varmt och ingenting var enkelt.
Den tid som är nu. Är avskalad de värsta choserna. Springer inte fram på sönderbrända fötter. Jagas inte av varken demoner eller måsten.
Kanske är det som sonen sa förra veckan : Det känns som en uppenbarelse, det är nästan som nåt
gudomligt. Jag är böjd att hålla med.