Inga ord

Jag saknar dig mer än ord kan beskriva. Jag har inga ord, Nej så är det. Hur i hela världen skulle jag kunna  skriva dig. Säga dig. Det går inte.
Nattens mörker är. Novemberjävelmånaden.. Är. Och jag är. Ensam

Reflektion

Jag vill nog våga påstå att jag är professionell. I mitt jobb som lärare, och i mitt extrajobb som skötare på Psykkliniken. I alla fall är det så att jag alltid, alltid strävar efter att vara sann i mina möten med människor..
Jag vill möta människan där hon är. Och jag vill se. Henne/honom/Hen.
Dock är det så att organisationen sätter sina berömda käppar i hjulet.
Jag möter så många trasiga själar. Både i skolan, och på Psyket. Tjejer och killar, kvinnor och män som på olika sätt har fallit utanför de berömda ramarna. I skolans värld finns det EN väg att gå. Grundskola - gymnasium - högskola. Det är iallafall den som förespråkas, och det är den raka väg som Mr Björklund strider för. Den fina vägen. Med jättebra resultat i matematik bl a.
Tänk om, tänker jag , tänk om de som sitter på makten vore lite, lite mer förmögna att reflektera...då vore det så annorlunda.
I skolans värld handlar det om bedömningskriterier (och människorsyn). I Psykiatrins värld handlar det framförallt om människosyn och psykologiska modeller/teorier. Det biologiska synsättet är tyvärr allområdande idag. Medicinlistorna är hur långa som helst. Jag hoppar högt när jag på rapporten får se en unge på 19 år ha 14 olika mediciner. Mot sömnstörning, ångest, röster, ADHD etc etc. Hur ser den framtiden ut ? När man lite försiktigt frågar efter alternativa behandlingsmetoder blir det skamset knäpptyst runt rapportbordet...

Hur skriker jag ? Hur i hela fridens namn ska jag skrika så att de hör ?

Du

Jag har en sån glädje i dig

Den väller fram i allt jag gör

När jag skriver

När jag cyklar

När jag talar med andra

Då är den där

Genom händelsernas band

Dagarna och nätterna

Genom klockan som tickar

Och höstdoften genom fönstret

Finns du

Det nya

 

Hittade denna dikt i mina gömmor. Då - 2010 - skrev jag och Gianpaolo varsin rad på varsitt språk. Vi mailade raderna till varann, och fyllde i. Dikten tog några dagar att färdigställa. Och detta är resultatet.

Det nya

Dagen glöder av

starka färger

för dem

som är

villiga

att se och njuta

av dem

Stjärnorna erövrar

den mörka himlen.

De gnistrar av

förhoppning.

Leder

de villiga

vidare.

Till början

på en dag

aldrig skådad.

En dag för

uppfinning

och utforskning.

En dag för

det frigjorda,

där nyfikenhet

och glädje

glöder

lika starkt

som

palettens varmaste nyanser.

Själen

förbereder sig

på det

nya.

Och dagen glöder av

starka färger...

Skriven av

T M Larsson/

G Evangelista

i november 2010

Vet du hur mycket jag saknar dig....

Ofta ofta kommer det över mig.
Typ varje dag.
Så jävla jävla jävligt det är.
Utan dig.
Det svåraste ?
Ja...
Att inte få ösa ur sig.
Och få det öst över sig.
Att inte få skratta igenkännandets skratt.
Att inte få kasta en snabb blick och möta din. Som förstår precis.
Att inte ha nån att dela alla de där minnena med längre.
Att inte ha nån att planera nya drömmar med.
Att inte ha nån som riktigt riktigt förstår.
Är det svåraste.

Rom i regnet/Ulf Lundell

ett rep fäst kring halsen...

Bilden är från Iran. Där används fortfarande den äldre formen av hängning där fången kvävs till döds genom långsam strypning...

Har idag varit på Länsmuseet tillsammans med en av de vuxenklasser jag undervisar i kursen "Etik och människans livsvillkor". Vi guidades runt på utställningen "Döden på galgbacken" av den alldeles utmärkte museipedagogen Lars Ruthström. Han gav oss fasansfulla beskrivningar av avrättningar under medeltid och framåt. Men också mycket kloka och insiktsfulla reflektioner kring de mänskliga rättigheterna.
Amnesty International har en särskild plats i utställningen, vilket är mycket bra. Här visas bilder av avrättningar från olika länder idag. Vi kan förfasas över grymheterna under 16- och 1700-talet, men blundar gärna för dagens realitet. Jag upplever ofta att elever inte reflekterat över att dödsstraff är den yttersta kränkningen av de mänskliga rättigheterna. I snabbenkäter jag gjort i olika klasser visar det sig ofta att många är "för" dödsstraff. Efter att ha fått mer information, och fått möjlighet att diskutera och mäta sina argument ändrar de flesta ståndpunkt.
Jag ser ibland kommentarer på nätet - kommentarer till bilder/texter av/om t ex djurplågeri: "Det borde vara dödsstraff på sånt" "En kula i pannan borde de ha" etc. Kommentarer som naturligtvis är utslängda i upprört tillstånd, men ändå. Alla sådana kommentarer bör bemötas med motargument.
Främlingsfientliga åsikter, dödsstraffsiver, homofobi - trivs ihop. Så är det. Fula miner i samma ansikte.
Se till att skaffa dig motargument, och bemöt de fula minerna !
Och gå in på Amnestys hemsida och skänk en minut av din tid !!!

Läs mer här:

Amnesty

22 år i dödscell - oskyldigt dömd

Lista över oskyldigt dömda

 Han dömdes till döden

Hon dömdes till döden
 

Till låns

Ja dom växer. Det trevliga med detta är ju att de inte bara växer på längden utan också i klokskap.
Finns inget bättre än att få äta långa middagar ihop och ha tid att prata och diskutera. Dom där tre unga männen höjer min livskvalitet med typ 300 procent !

I need you by my side/Michael Kawanuka

Mansgrisfunderingar...

Till the end of time...

Det äldre paret gick förbi utanför min balkong. De var inbegripna i ett livligt samtal, och de skrattade mot varann. Deras händer var sammanflätade, och de gick i samma rytm. Så vacker kärleken är !

Till the end of time.../Perry Como

Sluta aldrig vara galen !

 Lev i det som du längtar. Var nära den du är. Räds inte. Kasta dig ut. Det kan göra jävligt ont att landa på mage. Men det är värt det.

 Closest thing to crazy/Katie Melua

Kl. 21.37 den sjunde oktober 1995

Han var den vackraste. Ovanligt lång. Med långa fötter och långa fingrar. Stora alldeles mörkbruna ögon. När han lades på mitt bröst visste jag. Han och jag. För evigt. Älskade unge.

Den här musiken lyssnade jag (och Annika, som fanns med mig den här dagen) på, när värkarna satte in,  och Zimbabwe och hela världen var nära nära. Där.

Call me Al. Zimbabweconcert./ Paul Simon and band

North Highlands CA 1980.

Och det fanns inga tvivel. Ingen oro. Vi var unga. Vackra. Inget skrämde. Fan vi var ju oslagbara ! Nätterna var så långa. Fyllda av möten. Musik. Ett och annat som mor och far inte borde  veta. Vi var unga. Och lyckliga. Och ingenting skrämde...Så var det. Och Sherry darling lyssnade vi på. Om och om igen.

Sherry darling/Bruce Springsteen

Kyssa dina...

Då: Änkan Stahre. Persgränd.
Broväg.
Svedjevägen i Äppelviken.
Krukmakargatan.
Och mycket senare: Harding Street i Masvingo.
Kyssar är kyssar.
Ett alldeles utomordentligt sätt att kommunicera !

Kyssa dina röda läppar/Magnus Lindberg

SMS-poesi

Den italienske professorn G var en mästare på många sätt. Vi befann oss långt ifrån varandra rent geografiskt, men hade en intensiv kontakt, bl a genom SMS. De där små meddelandena blev som mjuka lindor på längtan-såren.


Timely received your nice written thoughts delivered by a tall Swedish postman.
It feels so good and please no need to worry about: it will be what it will be. Baci !!



Enjoy, as I enjoy thinking of you while sitting in my otherwise uninspiring office.

Good morning. Slept well ?
All grey...the perfect background to draw kisses !


Does it make sense to you if I tell you that I was drinking wine with two 30 years old women
former students (not of mine) with big eyes for me still thinking of you. You !

A shiny sun just emerged from the rooftops and barely so,
to remind us that these short moments of brightness
are to be fully enjoyed. Mille baci!


Its all grey again. Coloured kisses !


It's springtime all of a sudden, thats how it feels like,
and we are two springrolls wellfried !

And if there is rains
here a thin layer of snow
covers everything
but instantly melts on my warm skin.
Caldi baci !

So how is my tasty springroll ?

Buongiorno ! Are my thousandthreehundredfortyfive
kisses still lasting or you need more ?
Just in case I am sending you an equal amount!

Cherry-kisses ! I love cherries, the light and crunchy type!

Hi early morning passion-flower ! Good thing I like
sweet breakfasts....

And you bring so much joy, love and passion
this place will never look the same again even after I'll
remove the traces...

SSP = Secret and Silent Passion !

EOC = Explosive Of Course!

I had your leftover  piece of meat for dinner and it brought
me the taste of our wonderful dinners, but the best part
was missing...!

How can this insignificant, uncoordinated chap
from distant lands evoke so many beautiful thoughts
to this experienced, artistic, caring woman ?!

Morning warmth is what I need
and what I want to give you !
Baci ovunque !

Morning kisses for the queen of the night !

Wet kisses from the pool
and hot ones from the sauna !

Goodmorning kisses and hugs to the travelling lover.
I woke up in a desert. Miss you a lot !

...you bring a tornado and then you leave like that...
milioni di baci !

Kisses from Rome !
Who is Rome ?

Volcanic hottest kisses from the top of Vesuvius !

En maj-eftermiddag sågs vi för sista gången. Tårarnas strida strömmar. Vi snöt oss gång på gång. Skrattade lite. Och grät igen. Tiden var inte med oss. Det hade blivit omöjligt. Han sa: "Spela för mig, snälla, spela för mig. En sista gång". Och jag satte mig ner vid pianot. Händerna skakade och tårarna droppade rakt ner på tangenterna.  Jag spelade. För den oerhört begåvade musikprofessorn. Som hade ett gehör utav guds nåde. Ett stycke av Mozart . Vartannat nedslag blev fel, men det gjorde ingenting. Han lyssnade som alltid så uppmärksamt och hörde annat än tonerna.
Sen skildes vi.


Rodrigo y Gabriela. Kärleksmusik !

Eldskrift.

Dags att göra bokslut.
Så lätt det är att såra.
Några snabba tumtryck på mobilen.
Och orden står där.
Obevekliga.

Det var enklare förr.
När man visste att det tog tid med posten.
Den där perioden av väntan.
Var också en förberedelse.
På att kanske inte.
Idag är en minut lång...

Som böljande tygstycken på Beiras strand...

Jag håller mig kvar på balkongen så länge jag kan. Njuter av fredagens löftesrika kvällssol. En Wisby Pils, och en känsla av belåtenhet.

Två intensiva dagar i Stockholm värmer mina sinnen. Vilken gåva att få umgås med människor som brinner för sin sak ! En viktig. Det har handlat om global samverkan och interkulturell kommunikation. Samtalen har böljat som färgstarka tygstycken på Beiras strand, och föreläsningarna har hållit en mycket hög och inspirerande nivå.
Lyckan över att få vara med i skolans internationaliserings-arbete är intensiv. Som jag längtat efter att få vara med i det här sammanhanget igen !

I en tid då SD bankar på alltfler dörrar känns det självfallet ännu viktigare att vidga vyerna och perspektiven för eleverna. Ge möjlighet att implementera det som läroplanen faktiskt pratar om. Ett globalt perspektiv handlar förstås inte bara om att resa iväg, utan om att bjuda in till möten på många plan. Genom filmer, böcker, samtal, diskussioner etc etc. Men att alltid, alltid ha detta perspektiv levande. Att våga jobba och utvecklas tillsammans "outside the box".

På tunnelbanan igår: Jag kliver på vid Karlaplan med mina två väskor, är trött efter en intensiv dag. Det syns nog på mig. Samtidigt med mig kliver två andra kvinnor på. Vi tittar oss omkring. Vagnen är full, inget ledig säte. Och så plötsligt, som på en given signal reser sig fyra unga, kostymklädda män med en betydligt mörkare hudfärg än vår och erbjuder oss sina platser. Vi sätter oss tacksamt och ler både mot de unga männen och varann. Och jag är rätt säker på att snarlika tankar far genom våra vindlingar: Skulle fyra kostymklädda män vid Karlaplan med samma hudfärg som vår ha gjort samma sak...?

På Systemet idag träffar jag Anne. Strålande som alltid, och med ett av de varmaste leenden jag vet. Vi lever båda med en tomhet som inte kan fyllas. Den efter Annika. Det blir så väldigt tydligt när vi träffas. Vi famlar båda fortfarande i det ofattbara och oåterkalleliga, men vi har nog båda också insett att vi måste vara snälla mot oss själva, och ta emot de små gåvor som varje dag ändå ger oss.

Smärtan behöver ord för att övervinnas,
Annars kunde vi inte stå ut med den.

Olof Lagercrantz

Ur lådorna. Du. Jag. Lyckligt dansande.

I mitt blod är du
lyckligt dansande
och ingenting fruktar jag
Jag är stark och vacker
och inte alls för gammal
som du så riktigt påpekar
(många gånger varje kväll)
Nej ung
Blodet porlar som det alltid gjort
och jag bjuder dig
vidderna
och prången
Vi går tillsammans
Och inte ens mörkret
skrämmer oss.

Ur lådorna. I mitt blod.

Det är orättvist
att du och jag inte
Men
Floderna är alltför djupa
alltför vida
mellan oss.

***

I mitt medvetande
har jag redan bjudit farväl
har jag redan känt smärtan
vibrera i nervändarna
Jag ska inte vandra bort
Nej, jag är den som stannar
Stannar i dessa blandade dofter
dessa våra blandade ljud
I golvplankorna knirret efter dina fotsulor
I badkaret små små små svarta lockar
Avtryck
Märken
Överallt
I det här ropande huset
Hur lång tid tar det att tvätta, skura bort
knirr av fotsulor ?

***
Månen lyser
Den jäveln
och stjärnorna också.
Jag vaggas av iskalla händer.
Jag är redan.
Till hälften död.

***

Så simpelt.
Men Romeo och Julia.
Fick
inte heller varandra.

***

Ur lådorna. Shakespeare och jag.

Om jag var tanken
vore jag hos dig nu
skrev Shakespeare
skriver jag.
Jag skulle snudda vid din kind
fånga en glimt av ditt öga
vila en stund i din halsgrop
glida nerför din arm
leka lite i din handflata.
Sen skulle jag...
...
gunga i din värme.

himlen har landat...

på ett grässtrå, därför darrar det...

...and life goes on...

Lazy Saturday... Sov länge efter en sen natt. Har läst, skrivit, promenerat lite. Känt längtans vindar även idag. Plockade fram bilder från mina år i Zimbabwe. I och med att jag nu är med i Zanzibar-projektet, och faktiskt kommer att besöka mina forna hemtrakter inom ett halvår kommer också minnesbilderna tillbaka hela tiden. Jag tänker mycket på de människor jag levde och arbetade med under de fyra år jag hade förmånen att vistas i Masvingo. Mina söners stora familj. Min fantastiska svärmor - MaiVanga, och min likaledes fantastiska svärfar VaBhuru. Mina arbetskamrater - Matorofa, Mrs Makusha. Alla ungarna - Lazarus, Edward, Lillian, Lupin... Och de nära vännerna.

Tänker på kvinnor jag mött. Mödrar som mist inte bara ett utan kanske två, tre och fyra barn...
Anna, som födde en liten flicka två månader för tidigt. Jag skjutsade henne till The General Hospital i Masvingo, när värkarna for genom hennes kropp. Jag svettades av den tryckande värmen - och av rädsla. Händerna halkade på ratten. Jag visste ju att Anna förlorat sex (!) små barn, och den här graviditeten var hennes sista hopp. Hon var också rädd, det såg jag jag i hennes ögon. Hon låg i baksätet, följde med i värkarna, och gnydde bara svagt.
Lilla Tina Dadirai (ja, hon fick mitt namn) överlevde. Blev en sällsam blomma i det sandfärgade townshipet, där Anna hade ett litet hus tillsammans med sin man. Alla älskade den där lilla ungen. Hon var finlemmad och mycket livlig. Hennes ögon var stora, och ögonfransarna bland de längsta jag sett.
När Tina var två år blev Anna sjuk. Det visade sig vara AIDS, och utgången var tyvärr given. Trots att jag hjälpte till att skaffa mediciner klarade hon inte kampen. Hon dog och lämnade lilla Tina moderlös. Då hade sjukdomen redan diagnosticerats hos pappan, och även hos Tina.
Ett år senare fanns inte den där familjen längre...

Vid ett besök på barnhemmet utanför MAsvingo, hos de katolska nunnorna, träffade jag ett tvillingpar.
De var elva månader och de stod upp i spjälsängen och skrattade och sträckte armarna mot mig. Jag tog upp dem båda två. De var på pricken lika. Men så små, och så tunna. Sjukdomen hade redan satt sina jävulska klor i dem. Deras föräldrar hade båda dött några månader tidigare.
Det där mötet är som fastetsat i mig. Tårarna rinner varje gång minnesbilden dyker upp.
De dog bara några veckor efter att jag hade haft dem i famnen...och även den familjen var borta...

If I have to leave
I shall take from Africa
No assegais
But arrows of laughter in the eyes
from the Shona women
Sorting washinh
Stitching sheets with min a mutual murmur,
the flicker of black hands
smoothing sheets

Laughter in the kitchen
in the market, in the meetingplace,
shrewd glances over buisness
appraising eatchothers skills.

Black hands helping with sickness;
And that one hot evening
as I drove her through darkness;
the awful pain of her childbirth
in my womb

If I have to leave,
I shall take from Africa this strenght,
this strange bond of women.

Minns...

Tribute till de Lundsbergselever som vågade !

Lpf-94, läroplanen för de frivilliga skolformerna:

”Skolan ska främja förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse. Ingen ska i skolan utsättas för mobbning. Tendenser till trakasserier skall aktivt bekämpas. Kränkande behandling och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser”.

Skollagen (2010:800) står bl.a. följande

”Var och en som verkar inom utbildningen ska främja de mänskliga rättigheterna och aktivt motverka alla former av kränkande behandling.”

Diskrimineringslagen (SFS 2008:567), innebär förbud mot direkt och indirekt diskriminering samt trakasserier riktat mot personer på grund av:

·    Kön

·    Könsöverskridande identitet eller uttryck (att någon inte identifierar sig med sin biologiska könstillhörighet eller genom sin klädsel eller på annat sätt ger uttryck för att tillhöra ett annat kön)

·    Etnisk tillhörighet (nationellt eller etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande)

·    Religion eller annan trosuppfattning

·    Sexuell läggning (homosexuell, bisexuell eller heterosexuell läggning)

·    Funktionshinder (varaktiga fysiska, psykiska eller begåvningsmässiga begränsningar av en persons funktionsförmåga som till följd av skada eller en sjukdom fanns vid födelsen, har uppstått därefter eller kan förväntas uppstå)

·    Ålder

Det här är hämtat ur de styrdokument som alla utbildningsanordnare i detta land har att följa. Är det några oklarheter ? Jag menar: Hur svårt kan det va ?!  Läs rakt uppifrån och ner. Ord för ord. Självklart eller hur ? Till och med glasklart.

Genom åren har jag träffat ganska många elever och studenter, som berättat om de kränkningar och trakasserier de har varit utsatta för i tidigare skolformer. Listan kan göras lång på raffinerade metoder som "kamrater" och även lärare har använt sig av. Gemensamt för alla dessa ungar/ungdomar och även vuxna som jag har pratat med är att de bär på en känsla av SVEK. De vuxna runtomkring har inte brytt sig, har skylt över, har försökt skaka det av sig, har undervärderat etc etc... För visst är det så att den där ungen som blir "utsatt", visst är hon "lite speciell", kanske har hon till och med sig själv att skylla?! Och lite får man ju tåla, eller hur ?!

Jag mår illa, jag menar verkligen fysiskt illa när jag läser om Lundsberg, och de uråldriga sadististiska metoder  som sanktioneras år efter år av skolledning och strykrädd internatspersonal. Här fostras "eliten". De som ska styra och ställa över oss andra stackare... Prinsar (ja herregud), företagsledare, redaktörer, uppkomlingar...
Självklart höjer jag en skål i glädje när beslutet om omedelbar avstängning av verksamheten tillkännages. Men framförallt gläds jag med de modiga ungar, som gjort polisanmälningar och orkar stå upp för de värden, som de skrupelfria kapitalisterna liksom "glömt bort" på vägen mot glassandet på Stureplan och paradvåningen på Vallhallavägen.

Sammanfattningsvis är det ALLTID, ALLTID vi vuxna, vi lärare och annan personal runtomkring, som är ansvariga för att de här självklara dokumenten blir levande. Vi kan ALDRIG skylla ifrån oss. Vi måste lyssna, och förstå de ungas berättelser. Punkt.