...and life goes on...

Lazy Saturday... Sov länge efter en sen natt. Har läst, skrivit, promenerat lite. Känt längtans vindar även idag. Plockade fram bilder från mina år i Zimbabwe. I och med att jag nu är med i Zanzibar-projektet, och faktiskt kommer att besöka mina forna hemtrakter inom ett halvår kommer också minnesbilderna tillbaka hela tiden. Jag tänker mycket på de människor jag levde och arbetade med under de fyra år jag hade förmånen att vistas i Masvingo. Mina söners stora familj. Min fantastiska svärmor - MaiVanga, och min likaledes fantastiska svärfar VaBhuru. Mina arbetskamrater - Matorofa, Mrs Makusha. Alla ungarna - Lazarus, Edward, Lillian, Lupin... Och de nära vännerna.

Tänker på kvinnor jag mött. Mödrar som mist inte bara ett utan kanske två, tre och fyra barn...
Anna, som födde en liten flicka två månader för tidigt. Jag skjutsade henne till The General Hospital i Masvingo, när värkarna for genom hennes kropp. Jag svettades av den tryckande värmen - och av rädsla. Händerna halkade på ratten. Jag visste ju att Anna förlorat sex (!) små barn, och den här graviditeten var hennes sista hopp. Hon var också rädd, det såg jag jag i hennes ögon. Hon låg i baksätet, följde med i värkarna, och gnydde bara svagt.
Lilla Tina Dadirai (ja, hon fick mitt namn) överlevde. Blev en sällsam blomma i det sandfärgade townshipet, där Anna hade ett litet hus tillsammans med sin man. Alla älskade den där lilla ungen. Hon var finlemmad och mycket livlig. Hennes ögon var stora, och ögonfransarna bland de längsta jag sett.
När Tina var två år blev Anna sjuk. Det visade sig vara AIDS, och utgången var tyvärr given. Trots att jag hjälpte till att skaffa mediciner klarade hon inte kampen. Hon dog och lämnade lilla Tina moderlös. Då hade sjukdomen redan diagnosticerats hos pappan, och även hos Tina.
Ett år senare fanns inte den där familjen längre...

Vid ett besök på barnhemmet utanför MAsvingo, hos de katolska nunnorna, träffade jag ett tvillingpar.
De var elva månader och de stod upp i spjälsängen och skrattade och sträckte armarna mot mig. Jag tog upp dem båda två. De var på pricken lika. Men så små, och så tunna. Sjukdomen hade redan satt sina jävulska klor i dem. Deras föräldrar hade båda dött några månader tidigare.
Det där mötet är som fastetsat i mig. Tårarna rinner varje gång minnesbilden dyker upp.
De dog bara några veckor efter att jag hade haft dem i famnen...och även den familjen var borta...

If I have to leave
I shall take from Africa
No assegais
But arrows of laughter in the eyes
from the Shona women
Sorting washinh
Stitching sheets with min a mutual murmur,
the flicker of black hands
smoothing sheets

Laughter in the kitchen
in the market, in the meetingplace,
shrewd glances over buisness
appraising eatchothers skills.

Black hands helping with sickness;
And that one hot evening
as I drove her through darkness;
the awful pain of her childbirth
in my womb

If I have to leave,
I shall take from Africa this strenght,
this strange bond of women.