Långfredagsblues

Skärtorsdagen har passerat, så även den långa fredagen. Igår middag med familjen. Mor och långväga syskon. Italienskt tema. En porlande Prosecco, grillade paprikor och fläskfilé Tonnata. Med mera.
Och sång förstås. En gudaskänk är det att ha musiken så närvarande.  Att vi alla tycker om att sjunga.
Ett liv utan musik vore förstås ett ickeliv.
Äldsta sonen har sen några månader tillbaka börjat lära sig spela gitarr. På såhär kort tid har han utvecklats enormt. Han har en säregen talang för texter, lär sig dem efter att ha lyssnat en gång. Så redan nu är hans repertoar bred, och djup. I köket ikväll, medan jag tillagade den goda laxen, sjöng vi tillsammans "Redemption song"  och några till . En sån fröjd att sjunga tillsammans med sin unge ! I stämmor !
http://youtu.be/MJHgMD1S0bg

Och så slår det ner en bomb. På självaste Långfredagen ! Ett litet meddelande. Minnena exploderar i sällsamma kaskader. The melancholy journey starts. Again. Förbjudna kyssar värmer fortfarande. Så även alla de små meddelanden vi skrev till varann. I brevform förstås, för det här är längesen. En låt dyker osökt upp i skallen: "The closest thing to crazy" med Katie Melua.
http://youtu.be/27RVIgW7L8c
För visst var det galet. Helt sjukt galet. Och helt, helt jävla underbart. De stulna stunderna var värda varenda umbärande. Och visst. Precis som han skrev: Om jag blundar minns jag exakt hur det kändes !
Tänker: Man får väl ändå vara tacksam över att ha varit med om detta. Även om jag då, när det tog slut, hatade honom, världen och hela förbannade universum.
http://youtu.be/Ltv70J2rm3E
"One touch from your finger I'm burning, I cant wait to kiss you on the mouth" Tack du vackre man, för bland de finaste, finaste resor jag nånsin varit med om !